George Weasley - When I'm gone

du måste bli författare.

Jaaa!! Håller med Du skriver JÄTTEBRA! och rörande, jag blir gråtfärdig av att läsa.

meeeeeeeeeeeeer! Det här är så bra! Jag har aldrig läst något liknande! Det är sorgligt och helt obeskrivet bra! snälla skriv mer! Du borde skriva en bok!

Aw, jag ska verkligen försöka. ;D Era kommentarer betyder mycket för mig!
Toonks: Man kan väl säga att jag haft den tanken i huvudet i flera år, men varje gång jag börjat på en bok får jag en ny idé. Jag hinner aldrig klart med en hel bok. xP
------------------------

12.
My life is already a hell. What can make it worse?

Världen var skoningslös, det var bara att inse. Ens liv var som en bergochdalbana, inte bara för alla backar - upp och ner - utan också för att den var en förbestämd ritt. När man sitter i en vagn vet man inte vart man är på väg. Om man inte hade åkt bergochdalbanan förut eller sett den från utsidan så var det omöjligt att veta vad som skulle hända där framme. Ingen har fått leva sitt liv om igen, ingen har fått se sitt liv från utsidan. Man måste bara ta sig i kragen, sätta sig i vagnen och åka iväg. George's förbestämda ritt hade varit en himmel, tills den begav sig ner till helvetet.
George visste inte vad han skulle kalla de senaste dagarna som passerat under hans vistelse i Sverige. Det hade känts som om hans eget liv legat i lä, tagit en paus, bestämt sig för att vila och stanna till lite. Men ändå så var allt bara uppförs och nerförsbackar, svängar hit och svängar dit. George kunde knappt själv se vart hans liv var på väg. Det Nathalie sa om att de skulle ses igen var inte bara en artig avskedshälsning eller ett sätt att komma därifrån. Hon bodde i en annan villa som låg en bit bort från den femte. George och flickan hade stött på varandra här och var. De hade hälsat på varandra de flesta gångerna, kanske med ett svagt "hej" eller en liten vinkning, men inte mer än så. Varje gång Ginny lyckats komma med hade hon tittat konstigt på honom. Antagligen tyckte hans lillasyster att det var konstigt att hennes bror hälsade på en av artisterna som hade varit med på konserten. George brydde sig inte om henne. Även ifall han hade försökt undvika att komma i synhåll för Nathalie hade det inte gått att undgå. Han ville inte känna sig ohövlig med att inte hälsa, så det tvingade han sig själv att göra, men han stannade aldrig för att prata med henne. Han ville det inte, kände ingen som helst lust för att göra det. Även ifall hon var så lätt att prata med. Kanske var det bara en lögn alltihop, eller något slags knep. Nathalie hade sagt att samma sak hänt med henne som med honom, men George visste att det inte var så. Efter vad han uppfattat några kvällar tidigare hade hon inte känt den som gick bort så väl, först efter hade hon insett vad denne betydde för henne. Hon kunde inte veta hur det kändes. Hon hade inte förlorat en tvilling, sin egen tvillingbror. Hon hade inte förlorat Fred.

Tiden i Sverige var ganska långtråkig ibland. Mr Weasley gav sig iväg tidigt på mornarna för att fixa sitt jobb – vilket han på kvällarna nämnde var riktigt intressant, Ginny verkade ha träffat på en tjej som även var deras granne som visade henne runt och tog med henne på utflykter tillsammans med hennes familj ibland. George hade inte följt med när han blev tillfrågad. Dels så orkade han inte, dels så ville han inte. Han själv hade inte gjort mycket mer än att ströva omkring på området, som han nu kunde helt utantill, och tog det lugnt. Det var med andra ord inte så stor skillnad att vara i Sverige än i England. Bara det att han nu inte hade tillgång till att prata med sin bror. Han hade inte haft det annars heller, men det hade känts mycket bättre när han satt där vid gravstenen under de disiga stjärnorna och bara pratat, inte blivit störd av någon. På kvällarna brukade han ta fram brevet, granska det i hopp om att några fler ord skulle dyka upp på det ljusa pergamentet, men det gjorde det inte.
Det var den femte dagen i Sverige. Dagarna som gått verkade ha segat sig fram något ordentligt. För George's del tyckte han att de varit där i minst en månad. Det var mitt på dagen och George hade som alltid ingenting för sig. Han stod ute på sin balkong, lutade sig mot räcket och blickade ut över ån en stund. Molnen gled förbi på himlen, försvann och bildade nya. Solen rörde sig obemärkt högre och högre upp och till slut skulle den lysa ner på allt under den, inte skapa några stora, mörka skuggor, bara skapa ljus. Ljus som i sin tur gav den där fina stämningen som hade uppstått varje dag runt tolvtiden. George visste inte vad han skulle tycka om den. Han kände sig lugn när det var runt den här tiden, men han gillade det inte. Han förstod inte hur han kunde vara så lugn, varför han inte kände sig lika ledsen längre. För honom kändes det nästan som att han svikit sin bror genom att klumpen i magen lättat lite. Han förstod denna del lika lite som han förstod sig själv. Han suckade matt och gick in i sitt rum igen. Han hade ingen lust att bevittna denna del av dagen då allt var perfekt. Allt var inte perfekt. Om det skulle vara det så skulle hans bror stå där bredvid honom, skratta och le. Men det gjorde han inte. Det var bara att inse, helt enkelt; världen var inte perfekt. Livet var inte perfekt. Speciellt inte hans liv. Han gick rakt genom rummet och ut i hallen. Solen gick varje dag upp på andra sidan av ån. Han skulle få solen i nacken om han gick åt resturangens håll. Då fick han vara ute och få frisk luft och inte bara sitta inne och göra ingenting, dessutom behövde han inte se den stora solen stiga upp för himlen. Vart han skulle gå spelade ingen roll. Han var bara nöjd om han fick tillbringa tid för sig själv, som hans familj verkade ta hänsyn till.
"George?" Det var en ovälkommen röst som hördes i hans öron.
Han såg sig inte om, ville inte prata med Nathalie. Istället rörde han sig lite snabbare framåt med händerna nedstoppade i fickorna och sänkt huvud. Det var helt uppenbart att han inte ville tala med henne, och om hon var smart nog skulle hon inse det direkt.
"George, jag måste få prata med dig!" ropade hon en bit bort ifrån med en lätt höjd röst.
George kunde inte avgöra avståndet helt, men hörde tydligt hur steg närmade sig från sidan.
"Det är viktigt!"
Nu kunde han inte ignonera henne längre. Han stannade, drog en kort suck och vände sig om. Han ville inte verka fientlig mot flickan, men han hade gjort allt för att undvika henne. Nu tog hon chansen när mr Weasley jobbade och Ginny hade åkt iväg med sin nya vän på en tripp till något berg. Han frågade henne inte vad hon ville, bara såg på henne. Hon kom snabbt ifatt och stannade en bit ifrån. Det blev tyst och ett ögonblick funderade George på att gå därifrån igen, om Nathalie ändå inte skulle säga något. Hon såg in i hans ögon och han kunde se att hennes blick flackade lite. Det var som om hon inte visste hur hon skulle forma orden.
"Vet du, jag tycker vi glömmer bort vad som hände för några dagar sedan helt och hållet. Tankarna bara förstör dig", sa hon, nu med aningen lugnare stämma.
George rynkade lite på ögonbrynen, men sa fortfarande ingenting. I hans tankar kunde han ändå inte undvika att inse att hon hade rätt. Minnet om vad som hände för fem dagar sedan hade gnagt inom honom, även ifall han försökt tvinga sig själv till att strunta i det. Det var inget som med mening skulle ha hänt. Det var bara något som hände, ingen mening med det, ingen orsak till att tänka på det hela tiden.
"Jag vill prata med dig, George. Men inte här, inte nu. Snälla, kom till min villa ikväll klockan åtta. Villa tre."
George tvekade en aning. Helst hade han gjort allt för att slippa det, men det var något med flickans tonfall som fick honom övertalad. Det var en stämma han inte hört mycket av i sitt liv. Hon menade verkligen vad hon sa. Vad kunde hon ha att säga som var så viktigt? Han nickade kort, för att visa att han var med på det och Nathalie verkade vara nöjd med det. Hon gav till ett försök till ett leende, men man kunde se i hennes ögon hur det inte var riktigt glatt - mer lättat. Han besvarade den inte. Han vände sig om och började gå bort från platsen. Hon stod inte heller kvar. George kunde höra det på hennes mjuka steg. Då skulle han alltså träffa Nathalie klockan åtta samma kväll. Det var helt sjukt, tyckte han. Han hade ingen större lust att träffa henne, än mindre prata med henne, men det verkade som om det var något han inte fick missa. Det spelade ingen roll vem det skulle vara som han skulle träffa, han måste bara få reda på varför mötet skulle ske...

ååh, jättebra!! och du borde verkligen bli författare! ♥

Du skriver skit bra detaljer man fattar det man läser tror inte bara jag tycker så ! Meer^^

Förlåt att jag inte hat kommenterat, jag kom på i efterhand att jag inte hade bevakat tråden :O Och det har varit mycket med läxor och så.
Angående det du svarade mig på sidan tre så förstår jag var du menar.
Nu har jag läst alla kapitel du lagt ut hittills och de är jättebra ! Mer !

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Tack, tack. ♥ Ja, här kommer nästa kapitel. :3 Jag får lägga på ett kol när det gäller skrivandet tror jag.. Snart börjar de färdigskrivna kapiteln ta slut och jag hinner lägga upp dem här snabbare än vad jag hinner skriva nya.
-------------------------

13.
"Moments of silence will just continue show up"

Klockan fyra samma eftermiddag var Ginny tillbaka. George var inte så intresserad av att vara i närheten av vare sig henne eller hennes nyfunne vän. De skrattade tillsammans. Det syntes lång väg att de kom bra överrens. Det skulle inte förvåna George alls om de när som helst skulle börja kalla varandra bästa vänner. Han visste hur det kändes, eller i alla fall så hade han vetat det. Nu var det inte så längre. Nu var den känslan borta, försvunnen. Han behövde inte konstatera det för sig själv för att inse sanningen. Lee Jordan var en god vän till honom. Han hade varit den vän som stått honom och Fred närmast. Men det spelade ingen roll. Inget var som förut, och det skulle det inte bli heller.
George iakttog hur de båda flickorna, som även verkade vara jämnåriga, gick ut från en silvrig bil. Själv stod han längre bort från parkeringen, och de verkade inte ha märkt att han var där. Ginnys vän, som hon sagt hette Louise, var ganska kort, men slank. Hon hade brunt hår som hon satt upp i två lösa tofsar och som hon lät lägga sig över hennes axlar. Hon var klädd i en obehagligt välbekant krämgul klänning som var full med otydliga blommor i blått och grönt i tyget. Kjolen, nederdelen av klänningen, svajade lite i sommarbrisen. Sommar. Ordet liksom klibbade sig fast på Georges tankar. Sommaren som förut varit den bästa årstiden på hela året verkade nästan överdriven, alldeles för lugn och vacker för att ens existera. Det kändes omöjligt att en sådan sak som långa dagar, varma nätter och välkomnande, svalkande vindar fortfarande skulle gå ihop, fungera på samma sätt som förut. Som om världen inte alls påverkades av människornas tankar och känslor. Alla tyckte inte som George, det var självklart, men för just det tillfället kändes det som om han själv stod i centrum. Som om hans egna tankar var det som gällde och det var svårt att några andra känslor skulle kunna få rum. Speciellt omöjligt var det för lyckan, den lycka som han var säker på att han aldrig skulle få uppleva igen, den lyckan som för vad som kändes för flera år sedan gjort honom så glad, så annorlunda från nu. Eller så var det den plötsliga vändningen som gjort honom annorlunda. Det hade helt och hållet vänt riktning på hans tänkande, kvävt de glada tankar han en gång haft, dränkt lusten att skratta, skämta, spela spratt... Det som en gång känts så självklart och uppenbart för honom var bortblåst. Bortblåst med sommarvinden som smekte hans kind.

Han hade varit uppslukad i sina egna tankar, även ifall han inte släppt blicken från Ginny som nu hade gått upp på villans veranda och var på väg att skiljas åt från sin vän genom att gå in i två olika dörrar. George hade alltid sett sitt liv som en enda dörr. En bred, ljus dörr. Genom denna dörr hade han gått in flera gånger, med sin tvilling vid sin sida. Flera sådana dörrar hade han passerat, tagit sig igenom med hjälp av sin bror. Men så hade han kommit till en vägg där det fanns två dörrar, båda så smala så att bara en kunde gå igenom samtidigt. Det var omöjligt att gå igenom samma dörr två gånger. Han skulle inte kunna följa efter sin bror om han valde den ena dörren. Hans bror skulle inte kunna följa efter honom själv om han valde den andra. Man kunde inte avgöra vilken av dörrarna som var av mörkaste trä. Det skiftade, även ifall George vid just det tillfället hade tyckt att han såg ett skimrande ljus i bådadera. Han hade inte haft chansen att välja, han hade inte haft chansen att påverka valet förrän hans bror gått igenom den ena och lämnat honom ensam kvar, lämnat honom till att gå igenom den andra. Var George befann sig nu visste han inte. Han visste inte om han fortfarande stod kvar där i mellanrummet, tvekade över vilken väg han skulle ta, eller om han begett sig in i den andra dörren. Den som just nu verkade vara den mörkaste vägen.
Metaforer... tanken for genom hans huvud som ett lent klockslag. Han kunde finna flera tusen metaforer för hans tankar och känslor, de som var så svåra att kontrollera, de som var så röriga och oförklarliga.
Han blev stående där en stund till, helt oberoende av vad som hände runt omkring honom. Dörren till villa fem, villa 5/1, hade öppnats igen. Ginny hade börjat gå bort mot honom, men han hade knappt märkt det. Nästan omedveten om att hon kom gåendes mot honom stod han där och bara såg bort mot horisonten där den ljusa himlen mötte den skogsbeklädda marken. Det var som om hans tankar på nytt hade kommit tillbaka. Det som förr hade varit tomt och stabilt för några dagar hade blivit fyllt och sårbart igen. Han fick syn på Ginny då hon bara var några få meter ifrån honom. Hans tankar avslutades tvärt, skars av på mitten och ersattes av vissa funderingar och frågor. En undran över varför Ginny ens brydde sig om att komma till honom. Kanske hade hon tråkigt, eller också så hade hon faktiskt något att säga. Det sista alternativet tvivlade George på. Vad hade hon att säga till honom? De hade knappt träffats de senaste dagarna, men vare sig han eller hans syster verkade lida så mycket av det. Han såg på henne utan att säga något. Om hon ville något så fick det vara hon som yttrade de första orden.
"Jag såg att du tittade på oss", sa hon kort.
Patetiskt, det var det första ord som George kom på för att beskriva Ginnys mening med. Hon hade inte låtit arg eller ens upprörd över vad han gjort, men det verkade som om det gjort henne nyfiken. På vad hade George ingen aning om. Han bara höjde ena ögonbrynet lite och lutade sig mot trädet som var planterat bara några centimeter bakom honom.
"Ja?" Hans stämma var kryddad med en viss frågvishet. Han ansträngde sig inte längre med att låta glad, eller ens trevlig. Han var för trött för det, fann ingen tröst i det.
Ginny gav ifrån sig en lätt suck, som var för hård för att mäta sig med de svala brisarna som lekte i lövverken.
"Jag vet inte..." började hon, som om han ställt en väldigt svår mattefråga. "Det verkade som om du... som om du var ensam."
George förstod sig inte på mycket längre. Däribland fanns han själv, och hans syster. Han förstod inte varför hon lät så tvekande, som om hon var rädd att skada honom med ord. Hon hade aldrig betett sig så mot honom förut. Det var bara onödigt, främmande. Han svarade inte direkt. Han var tvungen att leta efter orden för att kunna uttala dem.
"Såklart jag var ensam", sa han sedan, och denna gången var tonfallet aningen lättare, men fortfarande rätt bestämt. "Ser du någon annan här som jag kan vara med?"
Ginny blev tillfälligt tyst. Kanske var det lika ovant för henne som för George själv att se honom utan sin tvilling vid sin sida.
"Och vad har hänt med henne?" frågade systern plötsligt, med betoning på sista ordet.
Henne... Nathalie. Han ville inte berätta något om henne för Ginny, och han hade inte planerat det heller.
"Jag går nu", sa han entonigt och vände sig om i samma sekund. Sedan började han gå bortåt.
Det hade bara varit onödigt för Ginny att komma fram till honom. Hon hade bara spillt tid på att prata med honom, han hade ändå inget intressant att säga henne. Hans syster protesterade inte, men han kunde inte heller höra några steg som tydde på att hon gick iväg. Hon stod alltså kvar på platsen han lämnade henne, och han kände hur hennes blick borrade in sig i hans nacke. Det svåra var att känna om det var besvikna eller möjligtvis arga blickar hon kastade mot honom.

meeeeeeeeeeeeeeeer