Tårar från himlen

Super! Kommer ingen längre kommentar nu (tiden, du vet...). Jag gillar verkligen Mias och Qs relation, hoppas att allt blir bra med Mia!

Längtar till nästa

Jätte bra!


Har läst kapittel 7 typ 10 gånger!

Åh Mia… Och Nathan får reda på att Mia inte är så chockad över nyheten kring hjärtflimmer ändå.. Men att hålla undan en sådan sak för Quirrel - eller ”barn” i allmänhet är inget bra sätt för dem att bearbeta svårigheter. Vilket kanske visar sig längre fram. På diverse sätt. Och lite kan jag ju ana mig till genom att jag läst dina kommentarer på Avis fanfiction.

Sen vill jag bara säga att ”Men Mia…” nog hamnade på fel rad i sista stycket. Direkt efter Mia pratat kommer nämligen detta - och jag tror mig veta att det är Nathan som säger det.

Ursäkta att det tagit sån tid för mig att komma till dig. Men jag är här. På gott och ont, och inte alltid så aktiv som jag vill. Ha förståelse för det. ♥


Kap 4.

Jag älskade detta kapitel första gången jag läste det. Just på grund av att jag verkligen befinner mig i farmors stora kök, med havsväggarna och den smarriga sommartårtan gjord av jordgubbar. Det är verkligen gestaltning av sommarlov/svensk midsommar på något sätt. Och jag tycker sååå mycket om det. ♥ Och jag kan se hur han sitter där med tusenskönorna i sin hand och hur Nicole, i förkläde, sakta städar och kanske nynnar på något.

Det var lite väl hastigt avsked där från farmorn - men ganska förståeligt för man vill ju inte dröja kvar och tråka ut läsaren. Dock kanske det kan vara något att tänka på. Flika in med en mening om att Q hämtar sina saker och så?

Fin stund mellan Nathan och hans mor. Bra fart och man märker verkligen att de har en bra relation.

Starkt och realistiskt avslut. Mias tacksamhet över sin svärmor och Nathans sorg över det som skett och kan ske igen. Samt hans lovord till Q. ♥

Kap 5.

En fin början på kapitlet och jag har inte mer att säga än att du förmedlar en drömmig och ljuv känsla. Som en illusion av det som faktiskt är. Vilket det är lite..?

Men vad hemskt att Q’s kopplan till sorg är döden. Det finns mer till sorg än det, sorg kan vara fasansfullt vackert. ♥

Bara en mammas ord är så heliga och så orubbliga att de kan hela en liten Qs tankar. ♥ Det är självklart att hon lyckas få hans tillit i detta läge. Varför skulle en mor med sådan helighet ljuga? .. Det är fint. Men tragiskt. ♥


…

Mer kommer!

Ni är bara så underbara! Ni höjer mitt humör till tusen! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥


Pixelow ♥



ginnymollyw ♥ (Båda inläggen)




Avis Fortunae ♥ (Båda inläggen)




Elzyii ♥




Leoney ♥



Trezzan ♥



catradora och Kattbjörn ♥


_________________________________________________________________________________________


Kapitel 8


Några veckor efter Mias märkliga beteende var allt som vanligt, bortsett från att hon och Nathan åkte iväg ibland, vilket Quirinus tyckte var konstigt. Men han visste bättre än att fråga, för han ville inte göra sin mamma upprörd. En tisdag på eftermiddagen satt han vid sitt skrivbord och läste, när han hörde vingslag utanför sovrumsfönstret. Han lade ifrån sig boken och öppnade, för att låta en grå uggla flyga in och landa på bokhyllan. Ugglan hoade och stack ut ett ben, där ett kuvert var fastknutet. Quirinus såg att brevet kom från Hogwarts, så han slet loss det och ugglan flög iväg. Medan glädjen bubblade inom honom, rusade han nerför trappan.
”Mamma! Pappa!” ropade han när han kom in till köket där föräldrarna satt. ”Listan för de nya böckerna har äntligen kommit!”
”Det var ju bra”, sa Nathan glatt. ”Jag undrade just när den skulle komma.”
Mia tog pergamentstycket och läste igenom den.
”Så många böcker ni ska ha!” utropade hon.
”Det är för kursen i försvar mot svartkonster”, sa Nathan, som stod bakom henne. ”Det är tur att jag är ledig i morgon, så vi åker till Diagongränden och handlar allt det här. Jag går och ser om det är något mer vi behöver handla när vi är där.”
Han lämnade köket. Quirinus log ännu mer innan han vände sig till Mia.
”Du kommer väl med, mamma?” frågade han försiktigt. Han ville helst inte att hon skulle åka iväg som hon hade gjort sista tiden.
”Det är väl klart”, sa Mia vänligt. ”Det ska bli skönt att komma iväg en stund.” Hon kastade en blick på sitt armbandsur. ”Jag tror jag ska börja laga mat nu. Det blir köttgrytan med äppelklyftor!”
”Åh, den kommer jag att sakna när jag är på Hogwarts!” utropade Quirinus glatt.
Modern strök honom över håret.
”Det låter bra.” Hon log innan hon drog fram kött och några äpplen, och en tystnad sänkte sig.
”Får jag gå ut en stund?” undrade Quirinus efter några minuter medan han betraktade modern där hon stod och skalade frukt. ”Ja visst”, svarade hans mamma. ”Gå inte för långt, bara.”
”Jag går bara ut på ängen”, svarade Quirinus. ”Är du säker på att du följer med i morgon?” tillade han.
”Men det är väl klart”, sa Mia och stirrade på honom med förvånad min. ”Varför tror du att jag inte ska göra det?” Quirinus tvekade några sekunder.
”Du har ju åkt iväg så många gånger. Ibland har pappa följt med”, sa han.
”Åh, Quirinus!” Modern lade undan kniven och äpplet och satte sig på huk. ”Det är bara det att ibland har jag behövt vara för mig själv. Pappa har bara följt med för att han har behövt göra andra ärenden.” Hon log. ”Du behöver inte oroa dig, allt är bra. Kila iväg nu. Jag ropar när maten är klar.”
Quirinus lydde och gick iväg. Medan han styrde stegen mot ängen som låg en bit ifrån huset, njöt han av den ljumma vinden som lekte med hans hår.



Mia såg hur hennes son gick iväg med raska steg, innan hon fortsatte med maten. Medan hon letade upp alla kryddor som behövdes, tänkte hon på hur jobbigt det var att ljuga för Quirinus, men hon kunde inte säga att hon besökte sjukhuset när hon åkte iväg.
”Han har inte gjort något ont”, mumlade hon för sig själv. ”Jag får hoppas att jag inte får ont i hjärtat i morgon.” Hon kunde inte låta bli att le när hon tänkte på hur hon hade fått veta att Quirinus låg i hennes mage.



Snön yrde utanför fönstret. Mia betraktade det mörka himlavalvet där hon återigen låg på sjukhuset. I fem veckor hade hon haft en molande värk i magen, och hon hade mått illa flera gånger under dagarna. Hon hade även märkt att hon åt mer än vanligt, vilket var lite jobbigt. Hennes svärmor hade skickat både henne och Nathan till sjukhuset, eftersom hon hade en känsla att det rörde sig om ett barn. Nathan gick fram och tillbaka i rummet medan han bet på naglarna.
”Tänk om drömmen slår in?” sa han ivrigt. ”Vi… vi kanske får ett barn trots allt?!”
”Jag vet inte”, mumlade Mia, som kände sig väldigt skeptisk. ”Vi har ju haft fel förut, så jag har svårt att hoppas.” Hon drog frustrerat en hand genom håret. ”Kan du inte sätta dig ner?” tillade hon irriterat. ”Jag blir nervös när du går omkring sådär. Och bit inte på naglarna!” Hon visste att hon lät vresig, men det kunde inte hjälpas.
Hennes man kom fram till henne och tog hennes hand.
”Var inte så arg, älskling!” bad han. ”Jag vet att det inte blev som vi hade tänkt oss för två år sedan, men jag tycker vi ska försöka vara positiva.”
Dörren till rummet öppnades och doktor McKinnon kom in.
Mia kunde inte hejda sig utan sa: ”Kan ni vara snäll och tala om ifall det var falskt alarm igen? Jag tänker då inte försöka någon mer gång! Vi har haft fel flera gånger, så jag ger upp!” ”Mia!” utbrast hennes man förfärat. ”Så kan du väl inte säga? Doktor McKinnon har ju just kommit in!” Han vände sig till den korta kvinnan och tillade: ”Ursäkta! Min fru är bara lite… trött.” Mia fnös, för hon ville inte bli besviken som hon hade blivit så många gånger förut.
”Det är ingen fara”, sa doktor McKinnon muntert. ”Jag är van. Dessutom har jag och de andra läkarna kollat testet ni lämnade till oss.” Hon log strålande så att några skrattgropar syntes i det knubbiga ansiktet. ”Ni har verkligen tur!” utropade hon.
”Vad menar ni?” Mia förstod ingenting. ”Tur?”
”Ni väntar barn, mrs Quirrell!” sa doktor McKinnon. ”Om allt går som planerat, kommer barnet någon gång i september nästa år.”
Mia kände hur hjärtat hoppade över ett slag. Hade hon hört rätt? ”Är… är det sant?” Hon märkte att hon blev darrig på rösten, samtidigt som en gnista av hopp tändes.
”Javisst.” Doktorn log. ”Vi har dubbelkollat, så det är bara att ni förbereder er för det lilla livet.”
Hon log och vände på klacken. Mia kunde inte hjälpa det, utan brast i gråt, men den här gången var det glädjetårar som rann nerför kinderna.
”Åh, Nathan!” utbrast hon. ”Det är otroligt! Efter så många år ska vi äntligen bli föräldrar!”
”Jag hörde det!” Nathans ögon lyste av lycka och lyfte upp henne i famnen, innan han snurrade runt med henne. ”Det kommer att bli fantastiskt!” tillade han.
Mia lade en hand på magen och sa:
”Tänk att du äntligen ska fylla vårt liv med glädje. Jag lovar att jag ska bli en bra mamma till dig, min skatt!”


En liten tår rann nerför Mias kind, men hon strök hastigt bort den.
”Nu får jag skärpa mig!” muttrade hon argt och skar ett stycke kött i bitar. ”I morgon ska vi till Diagongränden, och då ska vi ha trevligt. Jag får inte förstöra slutet av sommaren för Quirinus.” Hon drog fram en kastrull och lade i alla ingredienser som behövdes, innan hon började duka med tallrikar, glas och bestick. ”Det ska bli roligt i morgon”, sa hon bestämt. ”Och får vi syn på den där elake pojken, får vi försöka undvika honom, så Quirinus inte behöver må dåligt. Eller så ska jag säga ett och annat till den unge mannen!”
Hon ställde ner ett glas med en smäll innan hon tog ut grädde och lite ris. Ikväll skulle hon försöka vara glad, för att hennes son inte skulle bli ledsen igen, som han blev för några veckor sedan.
________________________________________________________________________________________________________


Återigen ger vi Avis Fortunae en applåd för hennes hjälp med texten!
Sedan vet jag att det är fel av Mia att vara så vresig i återblicken, men jag hoppas ni kan vara förstående till det. Hon har ju länge hoppats att det är ett barn, och så har det blivit falsk alarm. Sedan hoppar hormonerna omkring i kroppen, vilket kan bidra lite.

Dotterns omdöme: det var bra ♡

EDIT:

Vilket bra kapitel! Det är så fint berättat att besöket vid Diagongränden ger Quirinus tillfälle att fråga om det faktum att Mia ofta åkt iväg. Dessutom växlar det fantastiskt fint mellan Quirinus och Mias perspektiv. Jag kom faktiskt på det först nu, vid djupläsningen. Ett utmärkt exempel på att man inte hela tiden behöver ha små överskrifter med vems perspektiv det är! Bara att se på din text och lära!

Mias tillbakablickar ger verkligen ett djup åt texten. Det är nästan som en parallell historia, först med det falska alarmet om graviditet och nu med glädjebeskedet. Det är förståeligt att hon tänker tillbaka på det här, nu när hon funderar över om hon gör rätt med Quirinus, och att allt är för hans bästa.

TIPS:

Lägg till ett kommatecken:

”Det är för kursen i försvar mot svartkonster”, sa Nathan, som stod bakom henne.

Hon drog fram en kastrull och lade i alla ingredienser som behövdes, innan hon började duka med tallrikar, glas och bestick. ”Det ska bli roligt i morgon”, sa hon bestämt. ”Och får Quirinus syn på den där elake pojken, får vi försöka undvika honom, så han inte behöver må dåligt. Eller så ska jag säga ett och annat till den unge mannen!”
Hon ställde ner ett glas med en smäll innan hon drog fram grädde och lite ris.

Variera gärna 'drog fram' och testa att formulera om meningen om Quirinus och den elake pojken, för att undvika syftningsfel.

Hon drog fram en kastrull och lade i alla ingredienser som behövdes, innan hon började duka med tallrikar, glas och bestick. ”Det ska bli roligt i morgon”, sa hon bestämt. ”Och får vi syn på den där elake pojken, får vi försöka undvika honom, så Quirinus inte behöver må dåligt. Eller så ska jag säga ett och annat till den unge mannen!”
Hon ställde ner ett glas med en smäll innan hon tog ut grädde och lite ris.

Tänk om Mia skulle behöva konfrontera den elake pojken. När jag tänker på en sådan scen vill jag automatiskt beskydda henne. Men förmodligen är det istället pojken som skulle behöva skydd! Mia är en urkraft och moderskärleken är stark. Längtar till fredag

Jätte bra!!!

Bra kapitel! Jag gillar tillbakablickarna och jag kan förstå Mias vrede på sjukhuset. Quirinus fick ditt brev, vad kul! Jag gillar stämningen som du bygger upp, du är väldigt bra på det

Först välkomnar vi kokoskatten som ny läsare! Hoppas du fortfarande gillar berättelsen!

Sedan vet jag att kapitlet kom en dag tidigare, men det beror på att jag ska bort några dagar! För första gången sedan februari. ska jag sova över hos mina föräldrar. Bara vi låter bli att krams, ska det gå bra.

Avis Fortunae ♥





ginnymollyw ♥




Pixelow ♥


catradora ♥


Elzyii, Leoney, boknörd_ och Trezzan ♥


_______________________________________________________________


Kapitel 9


Quirinus njöt av solens varma strålar när han vilade i gräset på ängen, som låg en bit bort från huset. Det var en vecka kvar innan han skulle återvända till sitt andra år på Hogwarts, och även om sommarlovet hade varit roligt, längtade han till skolan. Han log när han tänkte på att han och hans föräldrar skulle besöka Diagongränden följande dag, för att handla nya böcker inför skolstarten. Just som han tänkte på morgondagen, hörde han modern ropa:
”Quirinus! Kom in, är du snäll. Vi ska äta.”
”Jag kommer”, svarade Quirinus. Han reste sig upp och borstade bort grässtrån från sina kläder innan han började gå mot den gröna villan. Doften av Mias speciella köttgryta, med små äppelklyftor, fick honom att småspringa den sista biten eftersom han var ganska hungrig.
”Mamma”, sa han glatt. ”Jag är hemma nu, och där ute på ängen fick jag… OJ!” utbrast han förfärat när han råkade slå till en vas som höll på att falla från ett bord.
Quirinus sträckte fram händerna för att fånga den, men tyvärr var han en sekund för sen. Krukan föll till golvet och gick i tusen bitar. De röda skärvorna spred sig över hela hallen och i nästa ögonblick hördes steg.
”Men Quirinus!” utropade Mia när hon stod i dörröppningen till köket. ”Vad håller du på med?!”
”F-f-förlåt m-mig”, stammade Quirinus fram. ”Jag… jag…”
”Den där vasen fick vi av din mormor på vår bröllopsdag!” skrek modern förskräckt. ”Titta vad som har hänt!”
Quirinus förstod ingenting när han såg Mias reaktion. I vanliga fall brukade hon aldrig skrika åt honom om han råkade tappa något som gick sönder.
”Förlåt mig, mamma”, bad han. "Det var inte...”
”Din mormor gav den till mig när jag och din pappa gifte oss!” avbröt Mia och hennes annars så milda, klarblå ögon lyste av ilska. ”Det var min favorit! Hur kunde du vara så klumpig?! Titta bara vad som hände!” I nästa sekund sjönk hon ihop på golvet och började gråta.
”Snälla mamma! Gråt inte!” vädjade Quirinus och lyckades ta sig fram till modern. ”Jag är verkligen ledsen. Snälla, var inte arg! Jag kan…”
”Du får inte använda magi utanför skolan!” snyftade hans mamma uppgivet. ”Du… du ä-är inte myndig!” Hon lyfte blicken och tårarna rann nerför kinderna, medan hennes ljusröda hår föll över ögonen. ”Du är inte myndig”, tillade hon och slog händerna för ansiktet.
”Vad är det som händer?” frågade en förvånad röst.
Quirinus tittade upp och fick syn på sin far, som såg förundrad ut.
”Vad är det som händer?” upprepade Nathan.
Innan Quirinus hann svara, sa hans mamma:
”Quirinus välte ner vasen vi fick på vår bröllopsdag! Det är min favorit! Mamma gav den till oss!”
”Det var inte med flit!” sa Quirinus och fick tårar i ögonen. ”Jag var ute på ängen och sen kom jag hit. I all hast råkade jag slå ner den! Jag skulle fånga den, men jag hann inte!”
Nathan såg sig omkring, innan han lade en arm om Quirinus axlar och tog honom till övervåningen.
”Pappa”, viskade Quirinus förtvivlat. ”Jag menade inte att ha sönder mammas vas! Du måste tro mig, jag ville inte göra mamma ledsen!”
”Oroa dig inte”, sa Nathan vänligt. ”Jag vet att det var en olycka, så jag ska laga krukan på en gång. Men jag tror det är bäst att du äter på ditt rum. Jag ska prata med Mia.” Han skyndade sig nerför trapporna och kom tillbaka med ett glas mjölk och en tallrik. ”Mamma kommer in till dig när hon har lugnat sig”, sa han. ”Lova att du väntar här.”
”Ja.” Quirinus tassade in på sitt rum och lät dörren stå på glänt. ”Såja, Mia”, hörde han sin pappa säga. ”Jag kan laga vasen, det är det som är det fina med att vara trollkarl!”
”Den gick sönder”, hulkade Mia. ”Det är ett minne från…”
”Jag vet”, avbröt Nathan tröstande. ”Quirinus menade inget illa. Försök äta lite. Jag tar hand om disken sedan, jag lovar.” Quirinus stängde sovrumsdörren och började äta, men maten växte i munnen.


En halvtimme senare hörde han sina föräldrars röster utanför rummet.
”När ska vi berätta för honom?” frågade Nathan.
”Inte än”, sa modern strängt. ”Jag vill inte att han ska tänka på det nu. Han ska snart tillbaka till skolan och han måste sköta sina uppgifter!”
Berätta vadå? Quirinus förstod inte vad de pratade om, men det lät oroväckande. I nästa sekund öppnades dörren och Mia klev in.
”Quirinus, vännen”, sa hon försiktigt när hon kom fram och satte sig på huk framför honom. ”Jag är ledsen att jag skrek åt dig på det sättet. Det är jag verkligen.”
”Det var inte med flit”, mumlade Quirinus och tittade på sina knän.
”Jag vet.” Mia satte en hand under hans haka och såg in i hans ögon. ”Jag har bara… varit så trött den sista tiden och det blev lite för mycket för mig.” Hon log urskuldande. ”Men jag vet att det var ett misstag, och jag överreagerade. Kan du förlåta mig?” undrade hon.
Quirinus svarade inte, utan slog armarna om hennes hals, medan han lät tårar av lättnad rinna nerför kinderna. Mia harklade sig efter en stund och sa:
”Pappa har gjort en jordgubbspaj. Vi tänkte att vi kunde sitta på ängen och äta den. Skulle du tycka om det?”
Quirinus torkade sig i ansiktet och log.
”Det låter jättebra!” sa han. ”Om det går, kan vi kanske titta på molnen.”
Mia skrattade hjärtligt.
”Det låter som en fin idé”, sa hon. ”Gå och tvätta av dig i ansiktet, så kan vi gå. Jag ska ta med mig picknickkorgen.” Hon reste sig och lämnade rummet.



Så fort disken var klar, gick alla tre till ängen. Väl framme drog Nathan fram en filt som han bredde ut över marken och Mia plockade fram jordgubbspajen, vars härliga doft gjorde så att det vattnades i munnen på Quirinus. Medan de njöt av efterrätten lyssnade de till fåglarnas kvitter och syrsornas sång.
Under ett par timmar hade de skrattat bort olyckan med vasen, och betraktade molnen som svävade ovanför dem. När solen började gå ner, kände Quirinus sig ganska trött så de gick hem. Efter att han hade tagit ett bad och dragit på sig pyjamasen, somnade han så fort han lade huvudet på kudden.
___________________________________________________________________________________


Oj, det blev lite stormigt innan middagen! Som tur var, kunde Nathan hjälpa till!

Återigen tackar jag Avis Fortunae för all hjälp med små tips som hon har kommit med.

Svaret: Just det, det måste ju vara lättare att byta perspektiv i tredjeperson men ändå, det krävs ett bra flyt i skrivandet för att göra övergångarna naturliga, och det gör du. Åh, vad jag älskar din koppling till Ronja Rövardotter. Dessa ljuvliga Astrid Lindgren-citat! Minns det så väl, precis hur han säger det i filmen också!

Nu till kapitlet. Det är ju superbra och känns dessutom centralt i storyn. Här blir det så tydligt att det är något med Mia och Quirinus förstår det också. Som vanligt är dina beskrivningar levande och känslosamma:

”Du får inte använda magi utanför skolan!” snyftade hans mamma uppgivet. ”Du… du ä-är inte myndig!” Hon lyfte blicken och tårarna rann nerför kinderna, medan hennes ljusröda hår föll över ögonen. ”Du är inte myndig”, tillade hon och slog händerna för ansiktet.

Och här tänker jag mig att orden "Du är inte myndig" för Mia betyder något i ett vidare perspektiv, som inte alls har med magi eller vasen att göra. Hon kanske tänker att Quirinus är så ung fortfarande, inte myndig, och hon är oroad att hennes hälsa ska hindra henne från att finnas där för honom.

Nu sås också ett frö till att Quirinus misstänker att föräldrarna döljer något för honom, även om han tillfälligt glömmer oron i den underbart mysiga stund de har tillsammans på slutet, när han och Mia talat ut. Jordgubbspaj, ängen och titta på molnen... kan det bli mer idylliskt än så? Helt underbart och jag längtar till nästa kapitel. Ska läsa som godnattsaga för dottern ikväll. Och du får ha det så mysigt hos dina föräldrar! Vad härligt att du äntligen ska sova över där ♥

EDIT: Nu har jag läst för dottern. Hon tyckte att Mia blev orättvist arg, men att hon löste det bra när hon bad om ursäkt. Vi pratade om att Mia lätt blir arg nu, för att hon oroar sig för hjärtat.

Denna tårta är till er läsare! I första inlägget står det att jag ska meddela i tid, om jag inte ska uppdatera på en fredag.

Dessvärre meddelade jag inte i tid, för det var inte riktigt planerat att jag skulle till föräldrarna under torsdagen! Det kom lite hastigt, så därför postade jag kapitlet samma dag som jag skulle åka. Jag tänkte mig som sagt inte för. Jag skulle ha skrivit att kapitlet skulle komma på söndagen, eller måndagen, istället för att bryta mot mina egna regler!

Hoppas ni kan förlåta mig. Jag ska skärpa mig!

Jag ber om ursäkt gånger en miljon, från djupet av mitt hjärta! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥