Prinsen (sjätte året)

ÅÅÅH! En bild på Loch Ness!!! Måste skicka en nu på direkten till dig i meddelande - från när jag var där!!

Du skrev något om att vi båda är synestetiska? Och om jag får gissa mig fram till vad ordet betyder så är det att en får fram en otroligt levande bild? Kanske att jag känner värmen i miljön du beskriver och hör svartsjöns vatten guppa mot stranden?

Undrar om det är lite småkyligt ens på morgonen? Vem vet? ♥

OHMYGOD vad gjorde de i kvastförrådet egentligen? Jag undrar därför att jag är världens mest oskuldsfulla människa och är lite osäker på om jag förstår utan en nedskriven scen av denna händelse.

Tokigt hur kärlek kan förändra en människa som Draco på det sättet. Han vill väl inte visa någon dålig sida alls längre - inte på samma sätt som innan åtminstone. Och det ska onekligen bli väldigt intressant att se Drelli på Latinlektionerna - jag kan inte låta bli att tänka på hur katastrofala vissa stunder kommer att bli… När de båda är på dåligt humör, till exempel.

OH MY GOOOOD ÄR DET SNAPE SOM SIMMAR!?!?!??! DÖÖÖR. Min tankegång gick direkt till Sirius men - det är orimligt och dessutom tror jag bara det är så för jag älskar Sirreboy. ♥

AHAHAH det är SNAPE!?!?!?! Döööör. ÅÅÅH och han läxar inte upp henne! Har han äntligen lyssnat till sin inre röst (jag alltså) och förstått att det är kränkande??? Eller ah - som Mirre säger - det är ju insmuget ändå.

hade bott avskilt ute i skogen vid ett litet vattendrag.
“Det är ofta det bästa för vår sort att bo på det viset”,
^
Ohhhh är det därför jag längtar hem till ensamhetens skogsdunge?

”undrade jag andäktigt, viskade nästan fram frågan”
Wow - det är en så bra beskrivning att jag var tvungen att klistra in den. Levande.

BIHASJBDIHABSDAJSBDJ
HUAJBDNjkasdklaflköl ASKDMASLKNAÖ OH HERREGUD

JAG ÄLSKAR NÄR MIRRE ÄR SÅDÄR PROPERT OPROPER!

Meeeeer!

Nepflite


Mintygirl89


Refren


Ginerva2003 


SweeneyTodd


Trezzan





Kapitel 10 - Kris

När det var dags för lunch slog jag igen den franska grammatiken och gick upp mot slottet. Solljuset hade nu blivit så skarpt att det var svårt att läsa och jag såg fram emot pausen. Ute på gräsmattorna råkade jag sammanstråla med Harry, som långsamt kom gående för sig själv.
“Nu ska det bli gott med lunch”, sa jag och han höll med:
“Speciellt eftersom jag sov över frukosten.” Han såg dock inte så utvilad ut.
“Just det!” Nu mindes jag plötsligt: “Du hade ju privatlektion med Dumbledore sent igår, hur gick det?”
Han ryckte på axlarna och såg menande på mig: “Bra, antar jag?” Jag suckade:
“Visst är det svårt att svara på den frågan? Livet brukar vara mer komplicerat än så.”
“Ja, speciellt nu”, höll han med och berättade om lektionen som naturligtvis varit allt annat än vanlig. Dumbledore hade tagit med honom ner i sållet och visat ett minne som han kommit över från en anställd på Trolldomsministeriet. I den tillbakablicken fanns Voldemorts mamma Merope, en stackars förtryckt häxa som hade förälskat sig i den stilige mugglaren Tom Dolder och fått honom på fall med en kärleksdryck.
“Och den som blir till genom en sådan dryck blir oförmögen att själv känna kärlek”, sa jag som vemodigt kom ihåg detta faktum från studierna av den magiska världen.
“Verkligen?” sa Harry förvånat. “Tja, det stämmer ju ganska bra på Voldemort.”
“Klokt av Dumbledore att göra dig bekant med hans bakgrund”, sa jag. “Ju mer vi vet om honom …”
“Jag tycker att du också borde få lektioner”, avbröt Harry med en förstulen blick mot min klädnad på stället där ärret befann sig, innan han tillade: “Men Dumbledore låter mig berätta om de här hemliga lektionerna för dig, och för Ron och Hermione också. Och han visade mig något som han sa att du också hade fått se.”



Medan vi vandrade mot slottet, hade vi en vild diskussion. Nu när även Harry hade sett Quirinus minnen, kände jag mig lättad, och jag var otroligt tacksam mot Dumbledore, eftersom jag hade lovat att hålla tyst.
“Jag kämpade ju på liv och död mot Quirrell”, sa Harry eftertänksamt, “så på ett sätt har jag alltid sett honom som en fiende, fast man fattade att han egentligen var mer som någon sorts marionett. Hermione sa att han var livrädd … fast jag har nog ändå innerst inne känt ett slags förakt för honom, Slingersvans och andra som hamnat i händerna på Voldemort, och tänkt jag hellre skulle ha dött än spelat med. Men nu …”
“Var det något som fick dig på andra tankar?”
“Ja, alltså”, fortsatte Harry med fundersam min, “Quirrell var med om många jobbiga grejer, så man kände ju medlidande för honom, så att säga. Men det som blev den största skillnaden för mig var att … ja, jag såg ju att han var en modig person, som vågade säga ifrån. Speciellt när han var yngre. Så jag undrade lite vart den där kaxige grabben tog vägen."
“Dumbledore hade en teori om det”, berättade jag. “Quirrell hade tydligen svårt att koncentrera sig på sitt jobb, men när han på grund av det gjorde sig av med sina tunga minnen, förlorade han också en grundläggande del av sig själv som kunde ha gett honom avgörande styrka. Jag tror att det var därför Dumbledore visade den delen för oss.”
“För att ge oss styrka?” Harrys ögon lyste lika gröna som den livfulla naturen runt omkring, nästan bländande, när jag mötte dem och sa: “Du är otroligt stark, Harry.”
“Min pappa var stark”, sa han stolt. “Han räddade ju livet på Quirrell, till exempel.”
“Mod kommer inte gratis. Vi måste försöka bygga upp vår styrka”, sa jag tankfullt eftersom vidden av den utmaningen nästan tog andan ur mig. “Vi får inte låta oss trampas på …”
Harry blev mörk i ögonen och med ens förstod jag vad han tänkte:
“Draco borde inte få komma undan med det han gör”, sa jag. “Han har gjort sig skyldig till misshandel, både fysiskt och psykiskt …” Förutom det vidriga han gjort mot Harry tänkte jag på hans attityd mot mig under latinlektionen. “Det är inte bra för honom själv heller att få behandla andra så, utan konsekvenser.”



Tankarna på Draco utgjorde en del av den märkliga känsla som, starkare än någonsin, smög sig på och som bara tilltog under den följande veckan: ett mörker som inte längre var ett diffust hot långt borta. Nu kändes det som om det ringade in oss och gjorde den sfär av lycka, som Hogwarts utgjorde, allt mindre. Paradoxalt nog upplevde jag stundtals en stark glädje inuti den sfären. Att officiellt få befinna sig vid Severus sida en liten stund varje dag gjorde underverk, för att inte tala om förrådet som nu var så grundligt inspekterat att det skulle förvåna mig om en enda kvast fanns kvar på sin rätta plats.

Likväl kom de där mörka kanterna utanför cirkeln allt närmare och gav den vackra höstsolen en röd, hotfull underton. Och en dag, fredagen den andra skolveckan, slog svärtan ut mitt ibland oss.

Jag blev kallad till Dumbledores kontor sent på eftermiddagen tillsammans med ett antal andra lärare som undervisade i sjätte årskursen.
“Vi har hämtat Hannah Abbott från lektionerna med omedelbar verkan”, sa Dumbledore och det slog mig att han såg trött ut, grå och härjad, om än samlad som alltid. “Hennes mor har påträffats död.”
Illamåendet kom som en våg över mig. Jag såg rektorns mun röra sig, hörde ord uttalas och bemötas av allvarligt nickande kollegor, men i mitt huvud stod det stilla. Allt jag kunde se framför mig var latingruppen med Hannahs tomma plats och oroliga elever runt omkring. Hur skulle jag bemöta dem och styra upp situationen? Hur skulle man fortsätta vardagen när något fruktansvärt hade hänt? Jag blev dessutom fruktansvärt arg på mig själv för att bekymra mig mer om hur lektionen skulle gå än det rysliga som inträffat. Fragment av tankar och känslor flöt omkring inuti medan Dumbledore uttalade kloka ord framför mina döva öron.

Det var nu man borde vara stark. Nu när mörkret var ikapp oss, flåsande i nacken.



Men styrkan tycktes verkligen lysa med sin frånvaro. Allt jag kunde känna var en tilltagande panik, medan ingenting som pågick runt mig tycktes ha någon mening. I alla fall ingen som jag begrep. Till råga på allt var Severus omöjlig att finna, säkert ute på något uppdrag med fler rysligheter, vilket spädde på känslan av annalkande katastrof.

På något sätt föll jag i sömn i tornrummet, fick några timmars respit innan morgonen när allt var över mig igen med förnyad kraft. Det var som om det brusade i huvudet hela tiden. Frukost pågick runt om mig och alla åt som vanligt men Severus plats gapade tom. Harry var omgiven av upprivet omslagspapper och gjorde något med trollstaven, Merlin vet vad, medan två trolldrycksböcker låg framför honom. Hermione såg högst ogillande ut. Ron satt och sneglade mot Lavender. Allt flöt ihop i bruset.

Ensamheten skrämde mig, samtidigt som jag hade svårt att fokusera på de andra som fanns runtomkring mig. Vid middagen registrerade mina sinnen att de diskuterade något allvarligt. Malfoy, naturligtvis. Hans hem hade genomsökts enligt tips från en hemlig källa, som tydligen var Harry. Hermione viftade ivrigt med kvällstidningen, där det stod om undersökningen, och de diskuterade åter vad Malfoy kunde tänkas ha för planer. Genomsökningen av Malfoy Manor hade inte gett några resultat, alla som kom till skolan visiterades och ugglorna kontrollerades. Av någon anledning trodde Harry att Malfoy ville ta in något farligt föremål på skolan … hur det nu hängde ihop? De hade något med Svartvändargränden att göra. Den där dagen i augusti. Ungdomarnas diskussioner under sista veckan på lovet. Min koncentration var på villovägar igen, men jag förstod så mycket som att det i princip måste vara omöjligt för Malfoy att smuggla in något farligt på skolan, även om Harry trodde att den sluge Slytherineleven mot alla odds hade lyckats med det.

Ja, ingenting förvånade mig längre. Sådana som Draco lyckades alltid, och de var orsaken till det kaos som rådde. Vi, som försökte göra rätt, fick sopa upp skärvorna. Och nu var det snart min tur att göra det.

Söndagen gick som i ett töcken, en mardröm där även Severus lyste med sin frånvaro. Jag var knappt medveten om vad som hände, och efter ännu en natt av ångest och förvirrade drömmar kom den oundvikliga morgonen. Darrande låste jag upp dörren till klassrummet och började med svettiga händer plocka upp böcker och annat på katedern.

Eleverna började komma in, men utan det vanliga småpratet. Det var ännu värre än jag trott och totalt omöjligt att förbereda sig på. Tyst sjönk de ner på sina platser medan deras sökande ögon betraktade mig - och den tomma platsen bredvid Susan. Jag harklade mig och kände plötsligt ett slags lugn. Det kunde i alla fall inte bli värre.
“Det finns inget enkelt sätt att göra det här”, sa jag. “Ni vet säkert redan om det sorgliga som hände Hannah i fredags. Vill ni … prata om det?”
Tårar bröt fram i Susans ögon och några elevers händer började tveksamt höja sig. Någonstans hördes en svag snyftning och jag kände själv en klump i halsen.

Då skar plötsligt en kall, släpig röst genom den trevande tystnaden.
“Ska vi sätta igång med lektionen någon gång, eller?”
Malfoys röst träffade mig som ett piskrapp. Eleverna vände sig förvirrat om och såg mot den renblodige ynglingen som satt längst ner med sina magra armar hårt korsade över bröstet. Hans ögon under den blonda luggen såg rakt på mig, lysande av hån och förakt, och en sak var helt säker.

Han tänkte inte göra det här enkelt för mig.

Undrar hur det går med Severus...om han är ute på uppdrag och jag hoppas det går bra för honom.
Miriam verkar vara väldigt orolig

så bra!!!

Sluta inte skriva! Helt fantastiskt

Mysigt med ett nytt kapitel! Lika bra som vanligt. Angående Miriams ilska mot Malfoy: Jag kan ha missat det! Det är ju så mycket annat att hålla reda på. Jaja, jag är glad att det kommer mera.
Angående det andra du skrev i spoilern om Snape och simningen: Aha! Det är sunt förnuft som spelar en stor roll. Fast samtidigt kanske hon tänker på den andra teorin jag gav dig. Nå, vi får se. För vi är ju överens om att det inte gör något om man bakar in lite spänning här och där. (Tänk på "Quirrells första år på Hogwarts" och "Vandalen på ridskolan". Där blandas spänningen ner här och där, så det blir en riktigt smarrig bladvändarkaka! ).

Oh! Harry har fått se Quirinus minnen! Nu har de något att diskutera med Ron och Hermione! ♥ Verkar som Harry vill förlåta Quirinus efter det han har sett, trots det som hände mellan dem.

Nej! Nu har de fått veta vad som har hänt Hannah Abbott! Minns att jag blev fruktansvärt ledsen och arg när jag läste den delen. Gud, vad tråkigt! Det verkar som om alla elever känner till händelsen, i och med att alla verkar så dystra på Miriams lektion.
Och som vanligt blir jag arg på Malfoy på slutet! Nej, han har inte tänkt göra något enkelt för Miriam. Han är ju en uppblåst snorunge, så vad kan man förvänta sig? Ja, vi får se hur det går. Egentligen borde Miriam prata med Snape om Malfoys dåliga uppförande. Men vi får se hur det blir.

Angående Eugene: Okej, det var en bra förklaring att det kändes logiskt att han är äldre än Snapes mamma. Får se när vi får ännu mer info om honom, men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge! Disneys "Trassel" tycker jag att du ska se! Du kommer att gapskratta så tårarna rinner!

Tips på ingång:

“Jag tycker att du också borde få lektioner”, avbröt Harry med en förstulen blick mot min klädnad på stället där ärret befann sig, innan han återtog: “Men Dumbledore låter mig berätta om de här hemliga lektionerna för dig, och för Ron och Hermione också. Och han visade mig något som han sa att du också hade fått se.”

Jag skulle vilja byta ut det röda ordet mot något annat, så det låter lite bättre. Två alternativ skrivs, så du får ett val.

“Jag tycker att du också borde få lektioner”, avbröt Harry med en förstulen blick mot min klädnad på stället där ärret befann sig, innan han tillade/fortsatte: “Men Dumbledore låter mig berätta om de här hemliga lektionerna för dig, och för Ron och Hermione också. Och han visade mig något som han sa att du också hade fått se.”

Ivrigt samtalande fortsatte vi långsamt vår vandring mot slottet. Att Harry nu också tagit del av Quirinus minnen var en enorm lättnad och jag kände tacksamhet mot Dumbledore.

Jag skulle vilja skriva om meningen, så det låter lite bättre när man läser texten högt. Sedan kan det vara ett smart tips att förklara varför hon är lättad.

Medan vi vandrade mot slottet, hade vi en vild diskussion. Nu när även Harry hade sett Quirinus minnen, kände jag mig lättad, och jag var otroligt tacksam mot Dumbledore, eftersom jag hade lovat att hålla tyst.

“Ja, alltså”, fortsatte Harry, “Quirrell var med om många jobbiga grejer, helt klart, så man kände ju för honom, så att säga. Men det som blev den största skillnaden för mig var att … ja, jag såg ju att han var en modig person, som vågade säga ifrån. Speciellt när han var yngre. Så jag undrade lite vart den där kaxiga grabben tog vägen sedan.”

Jag skulle vilja lägga till en meningen efter Harry, som beskriver hur han verkar vara. Alltså om han funderar och är eftertänksam. Sedan vill jag ta bort några ord, så det låter bättre. När det gäller ordet "kaxiga" fick jag lära mig av en vän att när det rör sig om en pojke/man, ska ordet sluta med ett e. Se hur jag har gjort:

“Ja, alltså”, fortsatte Harry med fundersam min, “Quirrell var med om många jobbiga grejer, så man kände ju medlidande för honom, så att säga. Men det som blev den största skillnaden för mig var att … ja, jag såg ju att han var en modig person, som vågade säga ifrån. Speciellt när han var yngre. Så jag undrade lite vart den där kaxige grabben tog vägen.”

“Dumbledore hade en teori om det”, berättade jag. “När Quirrell, säkert välment för att orka undervisa, gjorde sig av med sina svåra minnen, förlorade han också en grundläggande del av sig själv som kunde ha gett honom avgörande styrka. Jag tror att det var därför Dumbledore visade den delen för oss.”

Om du ser den röda delen, så låter den lite skum i mina öron när jag läser den högt. Jag har ett förslag hur du kan skriva, så det låter bättre.

“Dumbledore hade en teori om det”, berättade jag. “Quirrell hade tydligen svårt att koncentrera sig på sitt jobb, så när han gjorde sig av med sina tunga minnen, förlorade han också en grundläggande del av sig själv som kunde ha gett honom avgörande styrka. Jag tror att det var därför Dumbledore visade den delen för oss.”

Ensamheten skrämde mig, samtidigt som jag inte för mitt liv kunde fokusera på de andra.

Det låter lite konstigt.

Ensamheten skrämde mig, samtidigt som jag hade svårt att fokusera på de andra som fanns runtomkring mig.

Jag harklade mig och kände plötsligt en sorts lugn. Det kunde i alla fall inte bli värre.

När man skriver "lugn" i bestämd form, har jag för mig att att man skriver lugnet. Så byt ut det röda ordet.

Jag harklade mig och kände plötsligt ett slags lugn. Det kunde i alla fall inte bli värre.

Nu trappas spänningen upp. Undrar hur det ska gå.

Angående det här med kapitel: Ta en paus från skrivandet en period, och ta sedan nya tag! Så har jag gjort med "Vandalen på ridskolan"! Orden kommer att skölja över dig, jag lovar. ♥

Nepflite


Ginerva2003 


Mintygirl89


Refren


Cyan




Kapitel 11 - Utvisning

“Mr Malfoy”, sa jag sakta och såg på honom över elevernas tveksamt höjda händer. “Jag vet inte om du har noterat det, men de andra räcker upp handen för att begära ordet. Vad ger dig rätten att uttala dig före dem?”
Han rörde inte en min och ögonen var som mörka hål i det spetsiga ansiktet.
“Jag undrar bara”, sa han lika långsamt, “om vi ska sätta igång, så att den här lektionen kan ta slut någon gång. Eller om vi ska lägga tiden på en massa tjafs?”
Hela klassen flämtade till och min vrede var för en gångs skull där direkt, vitglödgad och omedelbar.
“Tjafs?” upprepade jag, medan bröstet smärtsamt hävde sig. “En av dina klasskamrater har varit med om något fruktansvärt, Malfoy. Det minsta vi kan göra är att prata om det.” Jag vände mig mot de andra och fortsatte: “Är det något speciellt ni undrar över just nu? Ja, miss Faded?”
“Vet ni när Hannah kommer tillbaka?” undrade Elvira, medan hon lät sin lilla hand sjunka ner genom luften. Jag skakade på huvudet:
“Tyvärr inte, men det kan nog ta tid. Är det någon som har kontakt med henne? Susan?”
“Inte ännu, men jag ska skicka en uggla idag”, sa Susan tyst och såg upp med ögon som var rödkantade av gråt.
“Gör det, och hälsa från oss allihopa.” I periferin såg jag Malfoy hastigt dra sina långa fingrar genom de nästan vita hårslingorna, medan den ena skospetsen vilt trummade i golvet.
“Tack, Susan. Det är viktigt att vi tänker på varandra”, sa jag och såg mig om på de höjda händerna för att ta nästa fråga.
“Så, kan vi sätta igång nu?”
Var det verkligen möjligt? Men jo, Malfoy hade tagit ordet igen.
“Mr Malfoy”, sa jag bestämt, “jag vill att du visar samma respekt som de andra och räcker upp handen. Speciellt nu, när en sorglig sak har hänt för en av dina kamrater. Om du avbryter igen, måste jag tyvärr dra av poäng från Slytherin.”
Han fnös ljudligt: “Ni kan inte ens dra av poäng!”
“Tro mig, det kan jag.” Hur opassande och minst sagt vidrigt det än var att ha en disciplinär diskussion under de omständigheter som rådde, kändes det inte som om han gav mig något val. Elli betraktade honom med ögon mörka av oro.
“Ni beter er som om det är första gången något sånt här händer.” Hans röst dröp av förakt medan fjäderpennan kramades sönder i de beniga händerna. “Det är nya tider, om ni inte har märkt det. Vänj er vid det. Folk försvinner … fängslas.” Han såg rakt på mina handleder, just där repen suttit åt som hårdast.

De andra började kasta oroliga blickar på varandra.

“Och vad ska det betyda?” frågade jag långsamt. “I mina öron låter det som ett hot, mr Malfoy.”
“Ta det hur ni vill.” Han såg sig lömskt omkring. Anthony reste sig till hälften från sin stol och gjorde en rörelse mot honom, så många började titta på mig, som om de bad om hjälp. Elviras ögon var stora och uppfordrande.
“Det räcker nu”, sa jag tonlöst. “Lämna klassrummet omedelbart, mr Malfoy. Femtio poäng från Slytherin. Vi ska inte hota varandra här inne.”
“Ni kan inte få mig härifrån”, kontrade han och körde otåligt klapprande skorna i golvet.
“Det kan jag, mr Malfoy.” Jag hade ingen aning om hur, men på något sätt skulle han ut. Med bestämda steg gick jag fram till dörren och höll upp den. När mina ögon mötte hans, var det som att se in i totalt mörker och plötsligt reste han sig ursinnigt upp. Det som återstod av fjäderpennan sopades ner på golvet när han med vredgade steg gick fram mot mig och dörren med händerna knutna längs sidorna. Det gråbleka, insjunkna ansiktet förvreds av ilska.
“Som om jag ens vill vara här!” väste han. “Som om jag inte vet hur det är när någon försvinner! Den här skolan är en jävla låtsaslek. Fatta att det är nya tider! Vakna upp ur er lilla drömvärld för fan.”

Och med de orden rusade han förbi mig och ut.

Eleverna bara gapade, som om de inte trodde sina ögon. Så hördes ett skrapande ljud när en av dem hastigt reste sig upp.

Elli.

Jag hann inte ens stänga dörren innan hon rafsade ihop sina saker och kom skyndande fram mot mig, vit om kinderna även hon, med de vidlyftiga lockarna oroligt dansande kring ansiktet.
“Förlåt, miss Silver”, bad hon och fäste de mörka ögonen på mig. “Han menar inget illa, egentligen. Jag måste gå efter honom. Han mår verkligen inte bra …”
Utan att vänta på svar flydde även hon iväg längs korridoren.

Jag hade varit förutseende nog att förbereda en uppgift som kunde delas ut utan genomgång. På något sätt fick jag den i händerna på eleverna så att de kunde arbeta efter ork och förmåga, medan jag gick runt och pratade med dem som ville och försökte lägga locket på den storm som pågick inom mig.
Några hade funderingar kring vad de oroliga tiderna innebar. Andra berättade lite om sådant de hört och visste genom familjen, minnen från förra gången Voldemort varit stark. Jag nickade och lyssnade mest, medan jag höll ihop händerna för att de inte skulle darra som asplöv. Ingen nämnde Malfoy eller Elli, men jag såg hela tiden deras ansikten framför mig. Det var något som skavde, och jag kände ingen som helst triumf över att ha straffat Malfoy. Tvärtom.



Lektionen avslutades vid utsatt tid och eleverna strömmade sakta ut. Elvira och Luna tog ett extra tydligt avsked och såg uppskattande på mig, men det gick inte att komma ifrån tanken att den erkänslan var oförtjänt. Något stämde inte och jag kom inte ifrån känslan av grundläggande missförstånd. Kunde det vara för att jag aldrig hade straffat någon tidigare?
“Miss Silver?”
Jag ryckte till och insåg att jag måste ha suttit och stirrat ut i tomma luften. Framför mig stod Anthony Goldstein, som alltid lite röd om kinderna och med de gyllenbruna ögonen uppmärksamt fästa på mig. Han harklade sig nästan högtidligt och sa:
“Det var helt rätt av er att skicka ut honom, miss Silver. Jag hoppas bara att han inte skickar sin hemska familj efter er.”
“Åh”, sa jag överslätande, “det är nog ingen större fara. Det är säkert inte så enkelt för mr Malfoy heller. Hans far sitter i Azkaban …”
Anthony nickade fundersamt:
“Ja, var rädd om er i alla fall, miss Silver.”
“Det ska jag vara, mr Goldstein.”
Långt efter att han försvunnit satt jag kvar i klassrummet med den kvardröjande känslan av missuppfattning. Bilden av Draco var som etsad på näthinnan - det gråbleka ansiktet och hur han knutit sina magra händer i frustration. Som om jag inte vet hur det är när någon försvinner. Det var så han hade sagt. Hans far var i Azkaban och Severus hade nämnt redan förra året att pojken skulle sättas under hård press när mörkret återvände. Något med honom hade definitivt varit annorlunda. Inte för att jag någonsin haft anledning att titta närmare, men den allmänna iakttagelsen var ändå att han alltid hade varit en stilig pojke på sitt sätt, blond och gänglig på det sätt som tonårspojkar ofta är. Men nu hade han sett nästan sjuklig blek ut, och magrare än någonsin. Som om något tärde på honom.

Jag satt kvar en lång stund, och ju mer jag tänkte på det, desto säkrare blev jag på min sak.

Elli hade haft rätt.

Draco Malfoy mådde verkligen inte bra.

Så bra!!!

Så himla bra!!!