The Glitter Game [THG]

Yeeey!

Namn: Maximiliam 'Max' Woods

Ålder: 14

Kön: Man

Distrikt: 7

Utseende: Kolafärgat hår med mycket volym på toppen, men undercut bak i nacken. Max har stormiga grå blå ögon som i direkt solljust antar en nästan grön nyans, och han har väldigt blek hy. Max har långa, svarta ögonfransar och ett så kallat "babyface" - han har ganska 'chubby' kinder och ser helt enkelt ut som en bebis i ansiktet.
Max har även väldigt små öron och lite mindre mun, något som får honom att se ganska gullig ut; men hans neråtpekande mungipor och vanliga grumpy ansiktsuttryck drar ner en hel del på gulligheten. I övrigt är Max ganska kort.

Familj och bakgrund: De flesta skulle säga att Max familj består av hans mamma, då hon i de flestas ögon är den enda Max har. När Max var runt ett år lämnade hans mamma hans pappa, och han har inte träffat honom sedan dess. Men enligt Max själv var det dock hans pappa som övergav honom, och därav litar inte Max på någon. I övrigt så tycker han att hans familj större än bara han och hans mamma, för i närheten av deras lilla hus så finns en strykarkatt som Max väldigt ofta ger sina matrester till. Han har inget namn på katten, men de sitter ofta tysta tillsammans på stentrappan som leder till dörren till Max hus, och dagar då Max har lite extra tur så får han till och med lov att klappa den herrelösa katten.

Styrkor (högst tre) : Envis, klipsk, extremt bra på att sparkas/knäa folk (Most random skill this far I guess xD)

Svagheter (minst två) : Har väldigt svårt för att börja prata med nya människor och är skeptisk till i princip alla - något som gör det nästan omöjligt för honom att skapa allianser. Max har även anemi (blod brist), vilket kan få honom att ha lättare för att svimma och vara mer orkeslös osv.

Frivillig? Isåfall varför?: Nej.

Övrigt: Max älskar katter och ser de som 'sina enda, sanna vänner'. Han är dessutom ganska duktig på att dölja vad han tänker och känner. On top of it all är Max också extremt sarkastisk, så han verkar kanske inte vara den trevligaste även om han definitivt inte är elak.

Namn: Emanuel Green
Ålder: 15
Kön: Man (känner mig lite ensam som kille här (är dock tjej irl))
Distrikt: 9
Utseende: Blont, rufsigt hår. Ganska kraftigt byggd. Gröna ögon och stor näsa.
Familj/bakgrund: Är äldst av fem syskon i en slaktarfamilj, alla yngre syskon är systrar utom den näst yngsta. De heter (från äldst till yngst) :
Mona
Sophie
Thomas
Lucia

Emanuel bor i själva stadsdelen av Distrikt 9. Hans föräldrar driver ett slakteri och de har därför ganska gott om pengar, dock tog Emanuel ut ett tesseras vid 13 års ålder då det var svält så att få hade råd med kött. Hans bästa vän heter Loumine, hennes föräldrar är skräddare och har affären mitt emot Emanuels föräldrar, så de har varit kompisar sedan de var små.
Styrkor: Har "slakterfarenheter" (usch vad brutalt det lät) och är väldigt stark efter att ha hjälpt sina föräldrar på slakteriet.
Svagheter: Kan få saker om växter, läkekonst och överlevnad samt har svårt för att gömma sig/är inte supersmidig.
Frivillig? Absolut inte.
Övrigt: Nada.

Ska jag ändra/lägga till nåt? Har aldrig varit med i ett sådant här rollspel förut så vet inte riktigt vad jag ska göra, haha.

Hur är man sponsor? Kan man vara det fast man har med en deltagare, om man inte sponsrar sin egen karaktär?

Namn: River Lowan
Ålder: 16
Kön: kvinna
Distrikt: 12
Utseende: långt blont hår, gröna ögon,smal och ganska kort
Familj och bakgrund: hennes mamma hade dött när hon var liten och hennes pappa kunde inte ta hand om henne så hon blev adopterad.
Styrkor( högst tre) :bra på att skuta pilbåge och bra på att simma. Också bra på att smyga.
Svagheter( minst två ) : kan inte döda andra personer, rädd för bin och kan inte hantera svärd.
Frivillig : nej hon var ofrivillig
Övrigt : nej

Förlåt för att det dröjt så länge, jag har haft fullt upp... aja, här kommer det iallafall!

Distrikt 7
Maximilian Woods - Anna-chan

Maximilian synar sig från topp till tå i mammas helfigursspegel.
Hans kolafärgade hår står lite vart det vill även om han kammat det tusentals gånger. Hans ögon ser gröna ut i reflektion till den svarta, enkla kavajen han har på sig. På benen har han ett par svarta, matchande byxor och ett par svarta, spetsiga skor.
Blicken dras upp till ansiktet igen. Läpparna är torra och matta till färgen och dras som naturligt neråt. Kinderna är rosiga och - ordet som Max föraktar djupt och hatar att kallas – "gulliga".
”Max!” Det är mamma. Han går ner för trappan och in i köket där hon har ställt fram ett stekt ägg och ett glas apelsinjuice var till dem. När hon får syn på honom ler hon brett, men han besvarar inte leendet. Han äter snabbt upp sin mat och lindar som vanligt in lite ägg i papper varpå han stoppar det i byxfickan. Sedan reser han sig snabbt upp, dukar av och lämnar mamma ensam med sin tidning i köket.
”Jag går nu!” Han drar på sig en enkel gröngrå vårjacka och går ut i solskenet. Han kollar sig sedan snabbt omkring och går sedan in bakom kröken på det gula huset. Där sätter han sig sedan på den grå stenen där han alltid sitter, och sedan väntar han.

Det dröjer inte länge förrän den han väntat på dyker upp. Den lilla svarta katten stirrar först bara på honom med blanka, svarta ögon. Sedan närmar den sig långsamt. Max drar upp pappersbiten ur fickan och lindar upp den. Sedan lägger han äggresterna i sin bara hand och sträcker ut den mot det lilla djuret.

Först reagerar inte katten. Sedan smyger den försiktigt fram och nafsar åt sig maten, varpå den lägger sig framför honom och slukar den. Han kan inte låta bli att le. Det är första gången katten äter ur hans hand. Han försöker varje dag med att komma den närmare, få klappa och mata den, och det går långsamt framåt. Han sträcker fram handen, och katten drar sig bakåt. Det gick inte idag heller, tänker han, men sedan närmar sig den, bit för bit, och stryker tillslut in under hans hand. Dess mjuka päls kittlar honom mellan fingrarna och han ler igen.

Efter en stund är han tvungen att gå. Han säger hejdå till katten genom att ge den en liten boll att leka med och skyndar därefter bort från huset, försöker skjuta undan tanken på att det kan vara sista gången han ser sin vän. Jag fick klappa honom, tänker han i ett försök att uppmuntra sig själv. Det måste betyda tur.

Strax är han framme på torget. Det är redan fullt och borgmästarens röst dånar ut i högtalarna, berättar om kriget och freden och så vidare. Max får sitt stick och en sur blick av en fredsväktare, varefter han skyndar in i folkmassan och ställer sig i fjortonårskategorin. Pojkarna bredvid honom verkar sura över hans försening, men han ignorerar dem.

Borgmästaren maler på och tillslut - efter vad som känns som flera timmar - går han av podiet. Eskorten visar sig.

Ellika Thys är en rundnätt kvinna med stora ögon, i vilka hon har placerat knallrosa linser som döljer deras naturliga gröna färg. Hennes hår, som brukar vara blont och rakt, är färgat i en ljus lila färg och hennes läppar i samma nyans. Hon har en enkel vit tröja med en svart enhörning med rosa man på och en rosa, glittrande kjol med paljetter. Klackarna på skorna är skyhöga och i samma färg som linserna i ögonen.

”Happy Hunger Games, and may the odds be ever in your favor!” inleder Ellika. Det ser ut som om hon väntar sig ett svar från publiken, men hela Distrikt 7 står tysta och bara stirrar på kvinnan. Hon fortsätter, aningen mer besvärat än förut;
”Idag har vi samlats här för att utse en ungdom att delta i The Glitter Game, ett spel som har gjorts så speciellt att bara få ska få dela känslan där inne.” Max fnyser, sådär säger hon varje år. Plötsligt utbrister pojken bredvid honom:
”Vadå en ungdom?” Allt stannar upp. Max spolar förvirrat igenom meningen i sitt huvud igen. Visst sa hon ’två ungdomar’ som alltid? Eller? Han ser på Ellika, som ler hemlighetsfullt.
”Ja, en ungdom. För spelledaren har bestämt att bara en ynklig liten krake – jag menar väldigt viktig och modig person - från varje Distrikt ska få tävla i år.”

Hela Distrikt 7 andas ut. Bara en person att offra istället för två. Alltid något. Max flinar. Han kan bara inte bli dragen nu. Han ser på den jättestora kupolen som står på podiet istället för de vanliga två. Den är till bredden fylld med lappar. Hans få lappar kan inte bli dragna ur den där.

”Jag tycker att vi kör igång!” Ellika backar långsamt mot kupolen i ett försök att skapa en dramatisk spänning, men hon lyckas inget vidare. Hon sänker ner sin beniga hand i skålen och orsakar därigenom en översvämning av lappar. Det översta, vita lagret väller ut över scenen och hennes ansikte antar en mörkare färg än kjolen. Hon famlar lite klumpigt efter en lapp i kupolen och försöker att inte låtsas om de ännu fler hopvikta papperna som strömmar ut över hennes fötter likt ett vitt, strävt vattenfall. Hon vecklar snabbt upp den första lapp hon får tag på och sparkar undan lapparna medan hon ropar:

”Maximilian Woods!” Max bara stirrar. Han hatar henne. Varför måste hon dra hans namn? Hur stor otur kan man egentligen ha i en kupol full av hundratals lappar? Men han kan inte ändra på något, så han biter sig i kinden och går upp på podiet utan att titta på någon. Ellika lägger en arm om honom och han föser undan den, stirrar ut mot publiken, försöker se så ond och farlig ut som möjligt. Han kanske kan få ett bra liv om han vinner? Han kanske har en chans att vinna? Då kan han bo med katten i ett fint hus i överflöd.
Men inom sig kan ha inte få bort tanken på att ingen kommer sakna honom om han dör där ute.

Alltså shit, det här är verkligen skitbra och du fångade Max perfekt aaaahhh !! *^*

Den är jättebra!!

Anna-chan, Halloumi: Tack ♥

vad är detta?

Super!♥