Quirrells första år på Hogwarts

Quirrell har det inte lätt haha.. Alla verkar vända sig mot honom för minsta lilla typ.

Bra kapitel i övrigt!

I fredags var det första april, så det var omöjligt för mig att posta ett nytt kapitel och igår var jag i städartagen, och då var jag trött!

Men nu äntligen kommer det efterlängtade av snittet!
____________________________________________________________


Kapitel 13- Moster Lucys vänliga hjälp

Under frukosten, följande morgon, hade Quirinus ingen aptit. Dom skulle ha förvandlingskonst på morgonen och James hade kanske skvallrat för professor McGonagall, hon var ju trots allt Gryffindors föreståndare. Han såg James komma gående längst deras bord, med en lysande mörklila blåtira om högra ögat.
”Du klippte till ordentligt!” viskade Frank, medan han fyllde på sitt glas med pumpasaft.
”Jag vet. Men det är rätt åt honom. Han ljuger ju bara!” sa Quirinus. Hans händer darrade av ilska så han tappade besticken.
”Jag vet. Det var ganska dåligt av honom att inte erkänna att han hade sett dig bli attackerad”, sa Frank medlidsamt.
”Vi går nu.” Quirinus reste sig uppför bordet och tog sin väska. Frank drack upp sin saft och följde efter. På väg till förvandlingskonsten stötte dom på Holly Madison. Hon glodde förvånat på dom.
”Är det något du undrar?” frågade Quirinus i ett försök att behålla lugnet. ”Nej det gör jag inte”, svarade Holly i snäsig ton och gick vidare.
Ryktet om Quirinus skrikmatch mot James, hade förstås spridit sig som en löpeld genom hela skolan, för folk stirrade en stund på honom och började sedan viska vilt.
”Det kommer att ge sig. Tro mig”, sa Frank.
”Jag tror inte det!” sa Quirinus och kände vreden inom sig.


På förvandlingskonsten såg Quirinus hur professor McGonagall tittade på honom genom sina fyrkantiga glasögon. Hon sa ingenting, men Quirinus förstod att James hade skvallrat för henne, hon såg så sträng ut.
”Tack och lov att vi inte har någon örtlära idag, Lestrange skulle skratta ihjäl sig!” suckade Quirinus.
Plötsligt hördes ett elakt skratt, som lät obehagligt bekant.
”När man talar om dom fula trollen!” sa Frank argt, när Lestrange dök upp runt ett hörn.
Han log försmädligt och sa:
”Vad var det jag sa, Quirrell? Jag sa ju att du skulle trilla av!”
Quirinus svarade inte utan fortsatte gå vidare.
”Trubbel på ingång!” väste Frank, när James, Sirius, Peter och Remus dök upp. James blängde på Quirinus, som blängde tillbaka med bister skadeglädje inom sig. ”Hur känns det för dig?” frågade Remus. Han försökte förstås vara vänlig.
”Bara bra”, svarade Quirinus kyligt och undvek att se på honom.
Han tyckte att Remus hade kunnat välja sina vänner med större omsorg.


Trollformelläran blev en gruvlig upplevelse för Quirinus, med tanke på att eleverna från Gryffindor skulle vara där. Holly och hennes vänner satt och viskade, medan dom kastade ilskna blickar på honom. När eleverna från Ravenclaw skulle gå till trolldryckskonsten, sa Flitwick:
”Gå ingenstans, Quirrell. Jag vill gärna prata med dig!”
Det knöt sig i magen på Quirinus när han med tunga steg gick fram mot katedern.
”Du kan ge det här till professor Snigelhorn”, sa Flitwick och räckte fram ett brev till Frank, ”för jag tror att det här kommer att ta ett tag.”
Frank gav Quirinus en medlidsam blick och gick sedan iväg. När dom hade blivit ensamma sa Flitwick:
”Professor McGonagall kom in till mig innan sin lektion. Hon sa att unge mr Potter hade en blåtira, och när hon frågade honom vad som hade hänt, sa mr Potter att du hade slagit till honom, stämmer det?” Han lät mycket sträng.
”Ja, sir”, sa Quirinus, som kände att det inte fanns någon anledning att ljuga. ”Men jag blev bara så arg på honom!” tillade han.
Det blev tyst en stund.
”Varför slog du till honom?” frågade Flitwick.
Quirinus bet sig i läppen och svarade:
”Jag… det gick inte så bra för mig på flyglektionen. Dessutom, så har James och hans vänner sagt en massa elaka saker om mig. Jag hörde dom i biblioteket. Och när vi hade flygövningen, ingrep dom inte, när Slytherineleverna hackade på mig! Sedan när jag hade ramlat av kvasten, såg jag hur dom skrattade åt mig. Dessutom ljög James och sa att dom inte hade menat mig, utan Aaron Dubois från Hufflepuff! Och då blev jag ännu mer arg.”
Det blev återigen tyst.
”Jag förstår ifall du känner dig arg och ledsen”, sa Flitwick efter en stund. ”Men mugglarvåld löser ingenting! Du kommer att få straffkommendering”, tillade han strängt. ”Kila iväg nu.”
”Ja, professor Flitwick”, sa Quirinus och gick ut, med sänkt huvud.


Vid middagstid berättade Quirinus för Frank om samtalet med Flitwick.
”Nåja, du fick i alla fall berätta din version!” sa Frank uppmuntrande.
Martin kom fram till dom med andan i halsen.
”Jag… jag har... ett brev från Flitwick!” flämtade han och räckte fram en lapp till Quirinus.” Han sa att det var viktigt!” tillade han och tog en klunk saft.
”Vad står det?” frågade Frank.
”Jag ska vara hos madam Hooch och sortera kvastar efter längd och snabbhet!” suckade Quirinus, när han hade läst lappen.


Följande dag gick Quirinus upp till kvastskjulet för att fullfölja sin uppgift. Det var ovanligt tråkigt och han fick stickor i fingrarna. Enda trösten var att madam Hooch inte var så elak. Han var inte klar förrän vid lunchen, men han kände att han inte hade någon aptit.
Tänk om professor Flitwick hade skrivit till hans föräldrar? Mr Quirrell skulle bli väldigt arg, det visste Quirinus. Och mrs Quirrell skulle bli så besviken. Han berättade bekymret för Frank, när dom gick mot uppehållsrummet.
”Jag har en idé! Skriv till Lucy! Hon kan kanske ta hand om brevet, och då får dina föräldrar inget veta nåt och din pappa blir inte vansinnig!” sa Frank.
”Du är ett geni!” utbrast Quirinus glatt. Dom kom in i uppehållsrummet och Quirinus började leta fram pergamentstycken.
När han hittade ett fint ark, drog han fram fjäderpennan, satte den mot papperet och började fundera. Vad skulle han skriva? Orden snurrade runt i huvudet. När han äntligen bestämt sig, gav han handen order.

Kära moster Lucy!

Jag behöver din hjälp! Jag gjorde något ruskigt dumt med en elev som är äldre än mig och professor Flitwick gav mig straffkommendering! Jag är nästan rädd för att han har skrivit till mamma! Snälla moster Lucy! Om du ser något oöppnat brev, som ser ut att komma från Hogwarts, göm det! Jag lovar, jag ska berätta allt när jag kommer hem under jullovet! Och snälla, gräla inte på mig! Skicka tillbaka ett svar med ugglan du får, jag är rädd att Henry inte hinner.

Hälsningar Quirinus

Det såg bra ut tyckte Quirinus. Han vecklade ihop brevet, och tog sin väska för att gå till örtläran.
”Vi måste hitta en expressuggla”, sa Frank medan dom gick. ”Henry skulle inte hinna på en kväll, och då kan det vara för sent!” tillade han.
”Jag vet, jag vet!” sa Quirinus. Dom gick in under tystnad.


”Ja, jag visste hela tiden att Quirrell inte skulle klara av att sitta på en kvast! Det förstod jag första gången jag såg honom!” sa Lestrange med hög röst några minuter senare. ”Ska jag klippa till honom?” frågade Frank.
”Nej! Jag vill inte att du ska råka illa ut för min skull!” sa Quirinus och blängde bort mot Lestranges bord. Han kände sig nästan illamående av ilska, när en flicka från Slytherin tjöt av skratt då Lestrange låtsades ramla baklänges.
Quirinus kollade bort mot professor Sprout, hon kunde komma vilket ögonblick som helst, så det var bara att försöka ignorera Slytherineleverna.
”Åh! Känner du dig yr, Quirrell?” ropade Lestrange efter några sekunder. ”Är du säker på att du inte behöver ligga i sjukhusflygeln några dagar till?”
”Håll snattran Lestrange!” fräste Frank.
”Jag ville bara vara artig!” sa Lestrange, med ett ironiskt leende. ”Då misslyckas du fullständigt! Det är ingen annan, än dina korkade kompisar, som tycker att du är rolig!” fräste Quirinus. Lestrange hånlog och sa:
”Och Roberts föredrar då en modig tredjeårselev från Gryffindor, framför en plugghäst som du!” Quirinus vände sig bort och fortsatte sedan med sin uppgift, medan ögonen fylldes av tårar.


När det äntligen var över gick Quirinus bort mot ugglesalen, och undvek att säga något till Sharon.
Frank, som småsprang, sa:
”Lägg av nu! Du tar väl inte Lestranges ord på allvar! Han ljuger! Sharon har väl inte…”
”Hon stod och pratade med James i förrgår!” avbröt Quirinus.
Frank gapade.
”Är det sant?” frågade han. ”
Ja, det är det!” sa Quirinus och andades tungt. Han berättade vad som hade hänt efter det att han hade slagit till James.
”Och inget sa du till mig!” sa Frank, med stora ögon.
”Det gjorde för ont att berätta det”, sa Quirinus och kände hur hjärtat sjönk som en sten. ”Kom nu. Vi måste få iväg brevet till moster Lucy!” tillade han.
Dom kom in till ugglesalen och Frank började leta bland skolans ugglor. Quirinus läste om brevet några gånger, när Henry kom flygande och landade på en pinne.
”Jag kan tyvärr inte använda dig nu”, mumlade Quirinus, när Frank kom med en liten uggla, som var avsedd för att lämna expressbrev. ”Det är viktigt att brevet kommer så snabbt som möjligt, innan Flitwicks brev kommer. Och det är inte roligt när pappa blir arg…” Han fäste brevet på den lilla ugglans ben och lät den flyga iväg.
Henry hoade högljutt och flög upp till takbjälkarna.
”Ska du också börja krångla?” frågade Quirinus argt.
”Jag har inte bett om det här.”
Dom gick ner till trollkonsthistorian.
”Allt kommer att ordna sig.” Frank lät ovanligt lugn på rösten.
”Du, Frank, jag är ledsen för att jag inte berättade att Sharon hade stått och pratat med James”, sa Quirinus.
”Äsch! Det är ingen fara, jag skulle nog inte heller vilja tala om det, ifall flickan jag gillade stod och pratade med en sån som James!” sa Frank och log vänligt.
Quirinus log tillbaka, han kände sig glad över att han inte hade sårat Frank.


När det var dags för middag, kom ugglan tillbaka.
”Jag sa ju att det skulle gå bra!” sa Frank glatt.
Quirinus gav ugglan en brödbit och sprättade sedan upp brevet. Handstilen var rätt slarvig.

Snälla lille vän!

Jag blev verkligen förvånad när ugglan kom. Du har inte skrivit vad som har hänt. Men jag förstår ifall du inte vill berätta nu. Jag kollar mer än gärna efter något brev, var inte orolig! Veronica har då inte sagt något om ett brev från Hogwarts, så Flitwick har nog inte ens haft någon tanke på att skriva. Vi får prata när du kommer hem till jul! Och jag kommer inte att gräla på dig.

Moster Lucy

”Det såg ju lovande ut!” sa Frank.
”Ja, tack och lov att det kom i tid!” suckade Quirinus och tog en klunk saft. ”Moster Lucy är verkligen en sann vän!”
Han reste sig upp för att gå, när Sharon kom fram emot honom.
”Jag har hört vad du gjorde, och jag tänkte att du kanske skulle prata med den där James, pojken från Gryffindor”, sa hon.
”Och varför skulle jag göra det?” frågade Quirinus kyligt; han tänkte minsann inte låta Sharon övertala honom, om hon nu föredrog James.
”Du vet vad jag menar! Ni borde prata om det här”, sa Sharon.
”Du kan ju göra det!” sa Quirinus och gick vidare. Han hörde Frank mumla något till Sharon, efter en sekund sprang han efter Quirinus, som kände sig ännu mer argare än förut. Remus rundade ett hörn.
”Där är ni! Jag försökte leta upp dig, Quirinus, men jag hade lite andra saker att göra!” sa han.
”Det hade du säkert!” sa Quirinus syrligt.
”Jag vet att du är arg på James, men han…”
”Han menade att han bara ville ha roligt på min bekostnad! Jag tror inte på att Aaron Dubois skulle be att få slippa flyglektionen!” fräste Quirinus och gick med snabba steg, tätt följd utav Frank.
Han kände Remus blick efter sig.
Jullovet är snart här i alla fall, tänkte Quirinus. Skönt! Då slipper man James lögner!

___________________________________________________________

Ja, jag vet! Jag vet! Det är fel av Quirinus att vara arg på Sharon, men om ni har läst föregående kapitel, så förstår ni kanske varför. Han är ju verkligen kär i henne, men han är ju rädd att hon föredrar James. Han vet ju inte att känslorna är besvarade. Sedan är det inte rätt att han beter sig kyligt mot Remus, det vet jag.

Kommer det mer snart?

absålut bäst♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥alltså hur kan du skriva så bra jag dööööööööööööööööööööör

Jag också!!!!!!! ♥♥♥♥

Superbra
Jag❤️dör❤️!!

Hej alla på mugglis! Eftersom det är fredag, lägger jag upp ett nytt kapitel! Njut, och kommentera!
______________________________________________________________

Kapitel 14- Jullov


Månaderna gick och snön föll som ett vitt, mjukt täcke över Hogwarts. Dessutom var det bara några veckor kvar till jullovet, så därför var en del elever väldigt avslappnade. Quirinus och Frank satt i biblioteket, när dom såg hur James försökte prata med Lily.
”Så fånig han är!” fräste Quirinus, när han såg hur James rufsade om sig i håret. ”Vad är det där bra för?”
”Jag vet inte. Han försöker väl imponera på henne”, sa Frank.
”I så fall kan han sluta ljuga! Och sedan kan han ju ställa upp på dom svagas sida!” sa Quirinus och slängde ner böckerna i väskan, medan hans händer darrade av ilska. ”Då skulle hon nog umgås med honom!” tillade han.
”Ja, det låter ju som en vettig idé!” sa Frank uppriktigt.
Dom gick ur biblioteket, men plötsligt hörde dom hur någon sprang efter dom. Det var Sharon.
”Vad vill du?” frågade Quirinus och stirrade på henne.
”Jag tänkte bara tala om att Flitwick vill prata med dig efter lunchen”, svarade Sharon.
Quirinus kände sig illa till mods. Vad kunde det handla om nu? ”Och sedan ville jag bara tala om för dig att jag tycker att du ska prata med James!” fortsatte Sharon. ”Det är så dumt att hålla på att tjura sådär länge!” tillade hon.
”Jamen James då?!” fräste Quirinus utan att tänka sig för. ”Han och hans kompisar har ju inte sagt något ord till mitt försvar när Lestrange och hans gäng har hackat på mig!” tillade han, medan han nästan kokade av ilska.
Sharon sa ingenting utan vände på klacken och gick sin väg. ”Du kanske ska prata med henne.” Frank lät orolig.
”Hon föredrar ändå James, så det är ingen idé att försöka”, mumlade Quirinus, men han kände hur det sved i strupen. Han ångrade nästan att han hade fräst åt Sharon på det där viset.


Efter lunchen, gick Quirinus upp till Flitwicks kontor. Han drog ett djupt andetag och knackade på. ”Kom in”, sa professor Flitwicks röst. Quirinus gick in och blev hänvisad att sätta sig framför Flitwicks skrivbord.
”Jag vill bara veta ifall någon annan har gjort hemska saker mot dig”, sa Flitwick. ”Jag och dom andra lärarna har tyckt att du har varit bekymrad på lektionerna”, tillade han vänligt. ”Det har inte hänt något, sir. Jag är nog bara lite trött”, svarade Quirinus och stirrade ner i golvet.
Det var på sätt och vis sant, han brukade vara trött under vinterperioderna, men han var ju orolig ifall hans föräldrar hade fått något brev.
”Nåja. Det är nog vanligt under hösten och vintern”, sa Flitwick vänligt. ”Men om det händer något, så vill jag att du talar om det för mig, eller någon annan lärare”, tillade han.
Quirinus nickade och gick ut. Han stötte på James och hans vänner, men han undvek att se på dom.


Jullovet kom äntligen.
”Det kommer att ordna sig. Din moster har nog gömt brevet. Jag litar på henne”, sa Frank, när Quirinus hade packat sin väska.
”Det gör jag också”, sa Quirinus. ”Vi ses efter jul”, tillade han och gick.
På tåget, kände Quirinus en obehaglig känsla i magen. Det hade varit jobbigt att se Sharon i ögonen. Visserligen var han ju arg på henne, men på samma gång ville han inte vara det. Men hon hade ju fortsatt prata med James, det hade han sett. Nåja, föredrar hon James, så gärna för mig! tänkte Quirinus dystert.


Äntligen var han hemma. Det skulle bli skönt att gå upp till rummet och sedan låta tårarna komma fram tyckte Quirinus. När han öppnade dörren, stod moster Lucy där.
”Där är du”, sa hon vänligt.
”Var är mamma och pappa?” frågade Quirinus medan han hängde av sig jackan.
”Veronica och Jodie är i köket och städar. Och Harold hade arbeten att göra”, svarade moster Lucy. ”Var inte orolig. Det har inte kommit något brev!” tillade hon.
Quirinus kände en lättnad, men plötsligt kände han hur ögonen fylldes av tårar.
”Förlåt, moster Lucy! Men det har varit så jobbigt dom senaste månaderna!” mumlade han och försökte blinka bort tårarna. ”Såja. Det är ingen fara”, sa moster Lucy vänligt.
Mrs Quirrell kom ut från köket, med trollstaven i handen. ”Quirinus! Jag hade glömt bort att du skulle komma hem idag. Åh, kära nån! Lille vän! Du är ju alldeles blek!” utbrast hon. Quirinus kollade sig i en spegel. Han var nästan likblek i ansiktet.
”Mår du bra?” frågade mrs Quirrell oroligt.
Innan Quirinus hann svara, sa moster Lucy:
”Oroa dig inte Veronica! Jag tror att terminen har varit jobbig. Du vet hur du brukade vara när du kom hem på loven.” Quirinus kände sig lättad, moster Lucy tänkte då på allt.
”Jo, det förstås. Nåja, kila upp till dig och vila då”, sa mrs Quirrell, som såg ännu ängsligare ut. ”Är du säker på att du mår bra?” tillade hon.
”Ja, mamma. Jag mår bra, jag är nog bara lite trött”, svarade Quirinus och började gå mot trappen
Han kände hur någon tog tag i hans arm och såg in i moster Lucys snälla, varma, himmelsblåa ögon.
”Jag kommer upp till dig sen, och då kan du berätta allt för mig”, viskade hon.
Quirinus log svagt mot henne, sedan gick han med tunga steg upp för trapporna. När han kom upp till sitt rum, stängde han dörren och sjönk sedan ner på sängen. Han lade sig ner med ansiktet mot väggen och grät tyst, det hade verkligen varit jobbiga månader.


Efter en stund hörde Quirinus hur dörren öppnades. Han satte sig upp och såg när moster Lucy kom och satte sig på sängkanten. Hon räckte fram en kopp med varm choklad, som Quirinus tacksamt tog emot.
”Nu vill jag gärna veta vad som har hänt allt mest”, sa moster Lucy vänligt.
Quirinus ställde ifrån sig koppen och berättade allt som hade hänt sen första dagen. Hur han hade lyckats bli osams med James, Peter, och Sirius, samtalen han hade hört i biblioteket, hur Snape hade attackerat honom, hur hemsk Marrigburn hade varit mot honom, hur Lestrange hade retat honom efter Quidditchmatchen, hur dåligt det hade gått på flyglektionen, att han hade sett hur James och hans vänner stått och skrattat, hur James hade ljugit för honom…
”…och när James sa att han inte hade sett någon attack, förlorade jag tålamodet och slog till honom. Jag menar, det syntes att han ljög! Jag smet sen in i ett tomt klassrum för att få vara ensam. Sedan såg jag ut genom ett fönster och såg Sharon stå och prata med James!” avslutade Quirinus efter några minuter. Han kände hur tårarna rann nerför kinderna. Moster Lucy strök honom över håret och sa:
”Jag förstår att det kan ha varit svårt.”
”Och två dagar efter den där händelsen, så sa Lestrange att Sharon föredrar en modig tredjeårselev från Gryffindor än en plugghäst som jag!” snyftade Quirinus. ”Jag tänkte faktiskt samma sak när jag såg dom”, tillade han och begravde ansiktet i händerna.
”Hon frågade kanske bara vad som hade hänt med ögat. Ska sanningen fram, så skulle jag ha gjort samma sak som du!” sa moster Lucy och log med en vänskaplig glimt i ögat.
Quirinus slog armarna om henne och lät tårarna rinna. Det kändes skönt att få berätta allt för någon som förstod.
”Du säger väl inget till någon?” frågade Quirinus oroligt. ”Och särskilt inte för pappa! Han skulle bli så arg!”
”Jag ska inte säga något till någon. Varken för Veronica eller Harold”, sa moster Lucy, ”och framför allt inte för Jodie!” Hon skrattade till.” Det stannar mellan dig och mig.”
”Tack moster Lucy. Du är så snäll!” mumlade Quirinus och lade sig ner. Han kände sig konstigt nog utmattad.
”Det är nog bäst att du vilar en stund”, sa moster Lucy.
Hon reste sig upp och gick. Quirinus drog en djup suck av lättnad. Allt kändes redan bättre. Ingen annan skulle få veta något. Sedan gled Quirinus in i en skön oväntad sömn.
Efter en stund vaknade han med ett ryck och kände sig kallsvettig. Han hade haft en märklig, nästan otäck, dröm, men han mindes inte vad den hade handlat om. När han hörde sin pappas röst, beslöt han sig för att gå ner. Men det sved konstigt nog i hjärtat.
___________________________________________________________________________

Vilken tur för Quirinus att han har Frank och moster Lucy, som stöttar honom.

Bästa kapitalet ever
Bra
Bäst
Grymt
Amazing
Wonderfull
Great
Good
Aszome
Fantastiskt
Fantastic
Super
Jättebra
Underbart
Mega otroligt bra!!!
Lova mig att du aldrig slutar att skriva.
Du har verkligen en talang och det skulle inte förvåna mig om du blir en författare.
Berätta för mig om du ger ut en bok!!
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Tack!

Varsågod