Du vet inte allt (3:e generationen)

Gud vad elak Bradley är mot Scarlett. Kan de inte göra slut? Snälla!! Han är så kaxig och hemsk. Varför får inte Scarlett svara.
Låt mig gissa då får han inte lika mycket beröm längre.
Snälla gör så att något hemskt händer Bradley.
Super mega fantatiskt bra skrivet
SOM VANLIGT!!
Du borde skickas till Azkaban för att du skriver så bra.
Japp tre år i Azkaban, efter du har skrivit klart förstås!
Du skriver så himla bra!
Som en GUD faktiskt!
Jättebra kapitel!
Har mycket mer beröm att ge som jag inte kan skriva.
Jättebra johhana!!
Super grymt!!

Azum!!
Det känns som att James börjar tycka om Scarlett mer och mer nu, shippar de bara mer och mer

skitbra att du tar till dig konstruktiv kritik! Riktigt bra är du !

Jättebra!!

Hatar bara Bradley mer och mer

Älskar att Remus kom in i bilden! ♡

Jag hoppas verkligen Ginny har lärt vidare den där förhäxningen hon var så bra på - batboogyhex? - till sina barn, så James kan använda den på en viss person vi inte tycker om.

Eller allra helst hoppas jag att Scarlett inser hur abusive Bradley är och lämnar honom på fläcken. För han är verkligen vidrig.

Men det är inte du! Du är bra och den här fanficen är bra!

Ännu ett super bra kapitel.
Stör mig så mycket på Bradley, haha usch.
Längtar efter mer!

Kapitel 9
Scarlett
På Hogwarts finns det inte någonting som kallas för mjukstart. Läxor, prov och tuffa lektioner börjar med en gång. Redan de första veckorna är alla, speciellt femte och sjundeklassare, upptagna med att sitta med ansiktet ner i en bok eller en pergamentrulle. Jag vänder blad och sträcker lite på mig. Trots att möblerna i Ravenclaws sällskapsrum är väldigt bekväma är det fortfarande ansträngande att sitta i dem böjd över en trave med skolböcker i flera timmar i sträck.
- Jag tycker att det känns skönt att vi är samlade igen. Håller inte ni med mig? frågar Leia och tittar på killarna.
- Absolut. Det är skönt att ha dig tillbaka igen Scarlett. Det måste vara hemskt att vara där uppe i tornet. Särskilt när ditt enda sällskap är James, säger Bradley.
- Om jag ska vara ärlig så ser jag inte till James särskilt ofta. Vi håller oss i våra respektive sovrum och nu börjar dessutom quiddqitchuttagningarna och sedan träningarna så då kommer jag inte heller se till honom. Och dessutom är tornet väldigt tyst och lugnt, säger jag.
- Då kanske vi kan studera där nästa gång, säger Pierce och tittar irriterat på de runt omkring oss.
Vi är de enda som har framme skolböckerna. Vid ett bord sitter det några och spelar trollkarlsschack men de flesta sitter och pratar med varandra.
- Jag tycker att det är synd att det verkar som att vi är de enda som verkar bry oss om våra betyg, säger Bradley och suckar.
Jag tittar mig omkring. Vid ett litet bord sitter det en liten grupp med killar. Killarna är små och jag tror att de går i förstaklass. Alla har de varsin bok i handen som de visar varandra. Det ser ut som fotoalbum. Jag tittar på var och en och känner igen en av dem. Jag sväljer och tittar ner i min skolbok igen. Ett par sekunder senare tittar jag bort mot dem igen. I samma ögonblick går flera av killarna därifrån. Men inte han. Han sitter kvar och tittar ner i sitt fotoalbum. Varför var hatten tvungen att placera honom här? Kunde han inte ha hamnat i Hufflepuff eller Gryffindor? Varför här där jag tvingas se honom. I bakgrunden, bakom mina högljudda tankar, hör jag hur någon säger mitt namn. Jag vrider på huvudet och ser hur mina vänner tittar på mig.
- Vi är trötta, säger Bradley och ställer sig upp.
- Åh, okej. Jag tror att jag sitter kvar en stund till. Jag vill läsa klart kapitlet, säger jag.
- Okej, vi ses vid frukosten imorgon, säger Leia.
Innan Bradley går därifrån ger han mig en puss på kinden. Jag ler och fortsätter sen läsa i boken. Men det går trögt. Hur jag än försöker så lyckas jag inte ta mig vidare till nästa sida. Jag ger ifrån mig en lågt stön och slår sen igen boken. När jag tittar upp hoppar jag nästan ur stolen. På platsen där Leia förut satt sitter nu han och tittar storögt på mig.
- Åh, förlåt! Det var inte meningen att skrämma dig! Jag ville bara sitta vid eldstaden, säger han snabbt.
Mitt hjärta dunkar hårt. Jag vet inte om det är på grund av att han skrämde mig eller för att han sitter mindre än en meter ifrån mig.
- Det är okej, mumlar jag.
Han ler.
- Jag satt där borta förut, säger han och pekar bort mot stolen där han satt. Men när jag såg att det fanns en ledig plats framför eldstaden så satte jag mig här. Jag tycker om eldstäder. Särskilt den här, för den påminner om den som vi har hemma. Vill du se? Jag har bilder på den, säger han och börjar bläddra i sitt fotoalbum.
Jag öppnar munnen för att säga nej men innan jag hunnit börja på en meningen har han flyttat lite närmare mig och lagt fotoalbumet i mitt knä. Han pekar på en bild och jag tittar på den. Och mycket riktigt, eldstaden som finns på bilden är snarlik den som jag sitter framför. Framför eldstaden sitter det en liten knubbig bebis och skrattar mot kameran. Intill bilden står det skrivet ”Parker, julen 2012”. Handstilen är prydlig och tillhör en kvinna.
- Heter du Parker?
Han nickar.
- Parker John Collins. Parker efter min gammelmorfar och John efter min pappa. Vad heter du?
Jag tar ett djupt andetag.
- Scarlett, svarar jag efter ett par sekunder.
Parker ler och tittar ner i albumet igen.
- Har du hemlängtan? frågar jag lågt.
Han nickar utan att titta upp på mig.
- Som tur är gav mamma mig det här albumet innan jag åkte. Jag har bilder på allting här inne. Vänta lite, så ska jag leta fram en bild på min pappa, säger Parker och börjar bläddra igen.
Återigen är jag på gång med att säga nej, att jag måste gå vidare, men Parker är snabb.
- Här är jag och pappa på min födelsedag förra året, säger han och pekar på en bild.
Till en början tittar jag bara på Parker. På hans bruna hår och det breda leendet.
- Alla säger att jag är en kopia av honom. Vad tycker du? frågar han.
Jag håller andan i ett par korta sekunder och låter min blick glida från Parker till mannen intill honom. Parker har rätt. Han är en kopia av mannen. Lika brunt hår och till och med likadant leende. Men inte ögonen. Parkers ögon är mörk blåa. Mannens ögon är blågrå. Precis som mina. Där räcker det. Nu går det inte längre. Jag harklar mig.
- Hm, det är sent. Jag måste gå, säger jag och plockar ihop mina böcker.
- Åh, okej. Hej då Scarlett, säger Parker och ler mot mig.
Jag tittar på honom i ett par sekunder. Kan det vara så att han vet? Att han vet vem jag är? Men nej, jag tror inte det. Jag tror bara att han är en väldigt snäll kille.
- Hej då Parker, säger jag och skyndar sedan där ifrån.
Allt jag ser framför mina ögon när jag går mellan tornen är hans arm runt Parkers axlar. Jag ser knappt vart jag går. Hogwarts är tyst och öde, någonting som jag är väldigt tacksam för just nu. Mitt huvud känns tungt och jag känner mig lättad över att få syn på Morgana. Hon släpper in mig och jag nästan springer upp för spiraltrappan. Jag stannar på översta trappsteget. James sitter i en av fåtöljerna. Han har the Daily Prophet i sitt knä, men han tittar upp ifrån när han märker att jag har kommit upp. Jag vet att det är min tidning som han tittar i men just nu orkar jag inte bry mig om det. Vi tittar på varandra.
- Är du okej? frågar han.
Det är först då jag inser att jag gråter. Envist torkar jag bort tårarna.
- Ja, fräser jag och går in på mitt rum.
Jag slänger väskan på golvet och sätter mig på sängkanten. Egentligen förtjänade inte James att jag var otrevlig mot honom. Det är ju inte hans fel att jag är ledsen. Det är pappas fel. Pappa vars arm runt min halvbrors axlar fortfarande är det enda som jag kan se.
______________________________
Hm, nu kommer det fram lite saker...

Hoppas ni gillar! Kommentera gärna!

Superbra.
Verkligen

Ohmygash!!!

I början trodde jag nästan att jag hade missat ett kapitel (fattade inte att lillgrabben var en ny karaktär )

Ugh, Bradley är värsta översittaren alla verkar smått rädda för honom

Jättebra kapitel!!! Kul med lite drama! ( :

Vill bara ha mer.. Tycker redan så mycket om denna historia