Öppet forum för noveller

Forum > Kreativitet > Öppet forum för noveller

Användare

Inlägg

Missy The Timelady Elev

Detta är en songfic jag skrev under sommaren, en liten Glee grej SPOILER FÖR SÄSONG 6!!! Aja, har vart osäker med att posta den här men vill göra det ändå x) Spoiler: Tryck här för att visa! Somewhere Only we know - Keane I walked across an empty land I knew the pathway like the back of my hand I felt the earth beneath my feet Sat by the river and it made me complete Blaine satt i sin bil och körde från inget till allt. Körde från ruinerna av Dalton Academy, till sin ex-pojkvän, bästis, och coach för New Directions med Rachel Berry. Det var det sista Blaine hade, hans familj hatade honom för sin läggning, hans favorit skola och jobb var nedbrunnet. Blaine klev ur bilen och gick in till McKingley's scen. New Direction stod och sjöng och Blaine såg Kurt sitta och kolla på med ett sött leende. "Vad är det" viskade Kurt. "Dalton... den har brunnit ned" viskade Blaine. Den äldre pojken vände sig och kollade på honom och drog in den yngre i en tröstande kram. Oh simple thing, where have you gone? I’m getting old and I need something to rely on So tell me when you’re gonna let me in I’m getting tired and I need somewhere to begin Kurt var lagom nöjd med sitt liv. Han hade gått ut skolan, hoppat av från universitet för att jobba. Han var på McKingley, hans gamla skola med bra och dåliga minnen. Han hade tagit över New Dircetion, som han tagit efter sin döda bror Finn, som tagit över Mr Shuester. Han hade ingen pojkvän då de gjort slut. Men han jobbade med det han gillade med sin bästis Rachel (även en Broadway stjärna). Så Kurt satt och kollade på eleverna med ett leende. Förut var han precis sådär, men med en äldre man som lärare. Han hörde dörren öppnas och någon satte sig bredvid. Det var en tystnad innan Kurt bröt isen. "Vad är det?" "Dalton" svarade en röst, Blaine, med sorligt tonfall. "Det har brunnit ned" Kurts ansikte föll lite. Även om han inte var en Dalton elev hade han varit det och brydde sig fortfarande om den stora privata skolan. Hans tankar ställde om sig till Blaine. Hur svårt det måste vara för honom som också var coach där. Kurt vände sig om och kramade om sin vän. I came across a fallen tree I felt the branches of it looking at me Is this the place we used to love? Is this the place that I’ve been dreaming of? Jeff och Nick satt i soffan. Dem hade ett år kvar på universitet, tre år sedan dem lämnade Dalton. Jeff och Nick planerade nu ett lagligt bröllop och hade en dotter som var adopterad. Hon var 8 månader och skulle vara ett då bröllopet tog vid. "Dalton Academy, en privat skola för killar i Westerville Ohio, brann vid fyra tiden. Inga verkar ha skadats - " De två unga killarna satte sig upp. Deras skola var nedbrunnet? Nick kollade på Jeff som verkade skaka. "Jeffy? Är du okej?" "Ja, jag är bara chokad", svarade den blonda. "Ska vi åka dit? Westerville ligger bara någon halvtimme härifrån." "Till vad? RUINER?" Jeff höjde rösten. "Till gamla minnen", svarade Nick. Jeff verkade gå med på det. En halvtimme senare gick dem till platsen Dalton stått på. Nu verkade det vara något tomt och yngre skulle inte veta om den fina skolan. Ingen sa något de bara gick runt. Efter ett tag stannade dem framför ett träd som stod kvar. Nick stärkte ut sin hand till Jeff som tvekade och tog den. Som om någon tryckt på en knapp strömmade minnen förbi. Första dagen, Mötet med Nick, bus, Warblers möten, smeknamn, Plugg, skrik, gråt, stöd, fina stunder och dåliga stunder, första kyssen. Oh simple thing, where have you gone? I’m getting old and I need something to rely on So tell me when you’re gonna let me in I’m getting tired and I need somewhere to begin Wes stod i köket i hans villa. Han hade haft en bra framtid från skolan. Han hade gått ut ett bra universitet, gift sig med tjejen i hans drömmar, Alina Montogory. Tillsammans hade de två killar, Daniel och Dan som var tvillingar i tre års åldern. De väntade även på sitt andra barn. "Jag är hemma!" hördes en ljuvlig röst från dörren. "MAMMA!" hördes två kill röster. Wes log och gick ifrån sin grönsaks hackning. Alina satt på huk och kramade om sina barn. Hon hade långt brunt tjockt hår i en fläta, mörka ögon och ljus hy. Alina ställde sig upp och kysste sin make. "Wes, jag måste prata med dig", sa hon och Wes stelna till. Han kunde inte få ut något bra av dem orden. Dem stod och lagade mat då Aline drog upp samtalet. "Jobbet var bra", sa hon. "Tills skolan bredvid oss började brinna." Alina var rektor på Westervilles privata flickskola, hon hade gått där som ung och mött Wes som gick på killskolan bredvid. "Vänta va?" frågade Wes och kollade på sin dödligt seriösa fru. "Gubben, jag är ledsen men Dalton finns inte", sa hon. Wes stirrade och smälte in orden, Dalton var borta? POFF? "Jag måste åka dit", sa han. "Jag kommer tillbaka så fort jag kan vill bara se Dalton..." han drog på sig sin jacka och satte sig i bilen. And if you have a minute, why don’t we go Talk about it somewhere only we know? This could be the end of everything So why don’t we go somewhere only we know? Kurt och Blaine var påväg till stället Dalton skulle vara. Men då dem kom dit var det bara ruiner. Kurt kramade Blaines hand för att ge stöd. "Det är några här", viskade han vid synen av två människor hålla handen och en annan komma gående. Dem alla stannade upp. "Wes?" frågade Blaine. "Niff, Klaine", sa Wes lika förvånat. Dem alla fem kramade om varandra. Det var som att ta igen alla år dem saknat varandra, inte fått krama eller prata. För dem allra flesta var det en lättnad att se dem. "Somewhere Only We Know" Sjöng Blaine utan förvarning. Men röster hördes. Ett stort gäng som börjat sjunga Cappella. And if you have a minute, why don’t we go Talk about it somewhere only we know? This could be the end of everything So why don’t we go? So why don’t we go? And if you have a minute, why don’t we go Talk about it somewhere only we know? This could be the end of everything So why don’t we go somewhere only we know? Alla gamla tretton kramade om varandra. Hälsade, skrattade. För även om man var ledsen, även om deras skola brunnit ned, även om dem var mil från varran hittade dem alltid hem. Hem till varandra. Det spelade ingen roll om man var bästis med alla, chattade eller kom ihåg igenom sånger. Dem fanns där, dem fanns där tills döden. För det var så man sa; "Once A Warbler, Always a Warbler". Somewhere only we Know Somewhere only we knew 20 sep, 2016 20:30

Du får inte svara på den här tråden.