Fyra jägare, Två sidor, Ett krig

VAD TUR FÖR JAG SKRIVER MER! x)


Men tack ni båda

jag skulle dock inte vara trög att läsa.

Romione
-Sista biten kan vara lite blodig, men jag hoppas det funkar-

9 - The Game

Dem hade åkit i en timme och 30 minuter för att komma hem till dem döda barnens föräldrar. Det var en ung kvinna med korpsvart hår som inte var längre än till axlarna, mörka ögon med mycket smink runt, men blek hy och väldigt small, hennes kläder var tajta men döljde det mesta av hennes kropp. Mannen var minst bubbelt så lång som kvinnan. Han hade brunt hår, och bruna ögon, mörkare hy, hans kläder såg ut att vara dyra och nästan lite förlånga för honom. Han verkade inte visa några känslor, stod och stirrade ut igenom deras köksfönster.

Dean, Sam, Deanna och Samantha satt i deras svarta soffa i vardagsrummet. Vardagsrummet var städat och glänste nästan i solskenet. Det fanns en svart byrå med massa böcker (Dock lade Sam och Samantha sin uppmärksamhet mest på Sherlock böckerna) och en hylla med bilder på deras familj. Det fanns en eldstad som inte var tänd, en svart soffa med två svarta fåtöljer och ett fyrkantigt glasbord.

Som sagt var satt Sam, Dean och Deanna i soffan framför Mrs Craign och Samantha i fåtöljen bredvid dem.
“Så Mrs Craign, kan du berätta lite om hur dem var? Var dem lydiga? Hur gick det för dem i skolan?” Frågade Sam mamman. Mrs Craign suckade djupt och tog ett andetag för att kunna tala ordentligt.
“Dem var duktiga i skolan. Störde inte och hade bra betyg. Hemma var dem väll också lydiga även om det kunde bli bråkigt”, sa hon och snöt sig. Samantha antecknade snabbt vid sidan om.
“Säg mig, hade dem några fiender?” Frågade Dean och granskade henne. Mrs Craign kollade förfärat upp på Dean. Dem kunde förstå varför, deras barn mystiskt döda, blivit förhörd av FBI och fått frågan om dem hade en fiende. Men hon skaka på huvudet snabbt.
“Nej! Dem borde sagt om någon varit elak mot dem!” hon bet sig löst i läppen och kollade på dem. Dean tvekade lite men nickade.
“Och vad har hänt med Mr Carign?” Frågade Dean och nickade mot köket. Mrs Craign suckade tungt.
“Jag vet inte. Jag tror att det är chok. Han kom hem efter en dyr affärsresa med massa viktiga personer och det första han möttes av var att hans barn var döda… Han har inte ens bytt om sedan dess.” Deanna höjde ett ögonbryn. Om han nu var viktig, varför inte ens byta kläder? Han kommer stinka snart! Tänkte hon för sig själv och ryste till lite. “Varför vill FBI veta det?” Frågade Mrs Craign.
“Vi vill gärna ha lite mer information än vad som behövs, för att vara på säkra sidan du vet”, sa Samantha snabbt. “Jag tror det var allt, tack för din tid Mrs Craign och jag beklagar sorgen åter igen.”
“Ja. Hejdå Mrs Craign, och du, försök få din man tillbaka till nuet igen. Han är skrämmande när han står där”, sa Dean och klappade Mrs Craign på axeln innan dem gick ut. Men dem hann få en sista skymt av Mr Craign, men denna gång följde blicken efter dem full med hat.

För andra gången denna dag stannade Dean bilen, men denna gång till sjukhuset där barnen låg. Sjukhuset var stort och grått och såg inte välkommnade ut. Dem klev ur bilen, stängde dörrarna och började gå upp mot sjukhuset. Samtidigt blinkade bilen till när Dean låste bilen.

Väll inne var det hel vitt, allt från möblerna till taket och väggarna. Kvinnan i kassan hade en vit klädnad, karamell brunt hår och ljusa ögon, svart ögonskugga och mörkröda läppar. Hon kollade inte ens upp då dem kom in.
“Ursäkta, jag är Agent Clark och kommer från FBI”, sa Sam när han kommit fram. Kvinnan kollade för första gången upp på dem. Hon granskade Sam, eller Agent Clark som hon trodde han hette, medan hon tuggade på tuggummit.
“Okej, och vad gör du här?” frågade hon stört.
“Jag och mina medhjälpare,” började Sam och nickade bakåt. “Vill undersöka tvillingarna Clara och Carolina Craign’s kroppar” kvinnan nickade igen.
“EBAIN!” Skrek kvinnan. En man kom in, han bar också vita kläder men hade bländblont hår och otroligt ljusblåa ögon, han var kort och hade en penna vid höger öra.
“Ja?” Frågade han stressat. Kvinnan suckade.
“Dem här kommer från FBI och skulle vilja se tvillingarna Craign’s kroppar”, sa hon. Och kollade på datorn hon satt vid. Mannen nickade och började gå åt vänster, dem andra följde efter honom.
“Hur länge har du jobbat här?” Frågade Samantha som snabbt kommit ikapp.
“Bara en vecka, Mrs… Vad var det?” Sade han.
“Agent Adamson, sir…”
“Det är Ebain, Adamson. Bara Ebain”, sa han och kollade upp på Samantha som var minst dubbelt så lång. Dem svängde in i the morgue där det fanns massa lådor, någonstans skulle Clara och Carolina ligga. “Jag tror det var 304 och 303”, sa Ebain.

Tillslut hade dem hittat tvillingarna Clara hade massa rivsår över hela smala kroppen och när Dean putade bort hennes hår åt sidan för att se ordentligt såg han även ett hål där hjärtat skulle ligga. När Dean lyfte på ena ögonlocken såg han två fridfulla bruna ögon. Det var i princip samma på Carolinas, förutom att hon hade mörkare hår och ljusare ögon.

Jag gillar din text... MIssy, jag har skrivit det så många gånger så jag orkar inte skriva om de kommentarer=)

Jättebra Missy

Förlår för kort del, hade heltenkelt idétorka, lovar att förbättra längden!

10- Vems bil?
Varulv? Nej dem gör inte denna sorts sår, och dem tar INTE ur hjärtat ur kroppen! Wendigo… Nje passar inte heller in. Samantha försökte pussla ihop alla bitar men det var något med det hela som inte gick in. Visst det fanns en hel bunt med saker som rivsåren kom från. Men det var saken med hjärta som inte fick plats.

”Kan det ha vart någon sorts ängel-skit?” Frågade Deanna. Hon hatade starkt änglar, alla förutom Cassi då.
”Jag tror inte änglar tar folks hjärtan”, sa Samantha med en suck. Det enda hon ville nu var att lista ut vad det var för något. ”Dem tar ju inte ens emot själar. Så det hela lutar nog mer mot Varulv’s hållet.” Hon lutade på huvudet. Sedan kom hon på, det var fel tid på måncykeln.

Dem vandrade mot bilen i dugget. Dem hade beslutat att åka till en restaurang för att få i sig något innan dem åkte till Bobby. Enligt Dean hade han inte tillräckligt mycket hemma för att göra sig mätta, och Bobby ville inte att dem skulle äta upp allt. Det var något speciellt för Dean, mat, och inte grönsaker (eller ’Kanin-mat’ som Dean kallade det) som Sam åt.
”Du är väldigt blöt Baby”, sa Dean och Deanna samtidigt. Dem kallade den glansiga svarta Impalan för ’baby’ även om ingen förutom dem visste varför.
”Hey var är du påväg?” Frågade Dean när både han och Deanna försökte öppna dörren till förar sättet.
”Jag köra”, sa Deanna enkelt. Dean stirrade på henne med en bitchslutauppmeddetdärablick som han brukade ge till Sam.
”Nej, detta är MIN baby, du får sitta bakom!” sa Dean.
”Nej, det här är min baby…”
”Bak. Nu.”, suckade Dean.
”jag sitter inte där bak!” Deanna gick slutligen till andra sidan bilen och satte sig där. Dean suckade och skakade på huvudet och satte sig vid ratten. Han startade bilen och svängde ut på vägen. Han satte på musik, Heat of the moment av Aisa var på. Dem bak suckade när dem hörde låten. Det var knäpptyst och bara låten hördes. Efter ett tag så tog låten slut och Dean körde om låten med ett flin. ”Sräng av den” sa Sam.
”Föraren väljer låt, dem bak håller tyst”, sa Dean.
”Stäng bara av den innan det blir bråk”, suckade Deanna.
”Ska du säga? Det var du som starta det hela!” sa Dean och Deanna skrattade kort.
”Jag?”, sa hon. ”JAG starta inget!”
”Joho… Du bö…”
”Kan ni sluta bråka? Ni är samma person!” avbröt Samantha.

JÄTTEBRA!!!

Missy The Timelady, det är jättebra som det är, längden avgör inte något, utan det är kvaliteen.

Jättebra skrivet, du skriver som en ängel♥

Shit... om ni läser så kan jag säga föråt för inget kapitel på nästan två månader... SÅg det idag och skrev ett kort kapitel (detta är kortaste på länge snälla döda mig itne). Läser ni, komentera, ge idér på hur jag kan förbättra denna! Denna är nämligen min bästa ff hittils och vill gärna få igång den!


11 - En annat sida av fallet
Det var en mörk natt. I rummet på det lilla motellet var fyra personer. Två av dem sov, deras snarkningar hördes tydligt i den tysta natten. Dem andra två låg i varsin säng och stirrade i taket. Dem hade haft en märklig känsla i kroppen, inte som att man var sjuk men ändå inte, mer som om någon bevakade dem. Såklart fanns det folk som bevakade dem, för att inte talla om alla änglar som strängt bevakade dem. Fast detta var annorlunda, det var som om någon människa hade följt efter dem hela dagen.
”DALFI!” hördes en ljus röst i tysta natten. ”DALFI! JAG GER UPP!” den ljusa tillhörde till en flicka som sprang runt i sin trädgård. Efter skriket hördes en tystnad och den unga flickan fick en smygande rädsla.
”Dalf?” prövade hon igen. Hon vände sig och såg att den höga busken prasslade. ”Dalf, du skrämde livet ur-” hon avbröt sig. En lång man med kostym kom. Han stirrade rakt framför sig och verkade inte röra en min. Hon bakade bak snabbt och rädd. Men mannen närmade sig, som en robot.
”Snälla… var e Dalf? Var är min bror…?” mannen rörde inte en min. Efter ett tag snubblade tjejen och mannen rörde sig efter henne. Tjejen skrek och mannen satte handen mot henens hjärta. Skriket dog ut och mannen försvann.
Tidigt nästa morgon satt alla och åt frukost. Sam satt med tidingen.
”Hörrni lyssna på detta”, sa han och läste upp en artikel. När han läst klart stirrade alla på honom med stora ögon.
”Så… det är samma monster?” frågade Dean. Sam skakade på huvudet.
”Längre bort låg en man med blodig hand…” började Sam. ”Och det läbbiga är att det var pappan till dem tidigare döda barnen”, alla stirrade om möjligt på honom.
”Men mannen var inte där!” skrek Deanna.
”Exakt…” sa Sam. Dean muttrade något och lade ned sitt huvud på bordet. Om dem tyckte att fallet var komplicerat innan så var det inget nu.

Missy The Timelady, jo jag tycker att det var bra.
Känn dig inte pressad för att det inte är så långt kapitel..

Jo, kanske lite fler detaljer i dialogerna skulle vara kul, men annars är det bra.

I hope to see your next next next week.