Den Femte Världen (Julkalender)

Ärligt talat, jag har ingen aning xD Känns som jag ska somna vilket ögonblick som helst, men jag håller mig uppe eftersom att jag redan är en del efter, och måste ju skriva åt er♥

*Komentar*

Ehm... jag skrev det typ halv tolv igår... xD

Du är dum!

Super!

Och nu kmr… del 9!! Damdamdamdah!! Det här är tydligen en 7kt bra sak för mig att göra, jag lär mig att skriva under tidspress xD
Anyways, ENJOY!!


_________________________________________________________________



“Mår du bra?” Liraz stönade och öppnade ögonen. Han såg sig förvirrat omkring. Inuti det lilla rummet fanns ett dussin upp-och nedvända trälådor, och i ena hörnet låg det en hög med filtar och några kuddar. Allt ljus i tillhållet kom från ett par stearinljus, som stod utspridda på golvet. De gav ifrån sig ett mjukt, flackande sken och kastade långa skuggor på stenväggarna. När han hade tagit in sina omgivningar vände han blicken mot de båda som satt vid hans sida. Han sände dem en undrande blick för att fråga vart de hade fört honom, men de verkade inte förstå vad det var han ville veta. Istället upprepade den mörkhåriga sin fråga.
“Mår du bra?” Liraz nickade försiktigt, och fortsatte att titta på dem med samma uttryck i ansiktet.
“Bra. Jag heter Tamas”, sa den som hade talat och sträckte fram handen. Liraz tog den och nickade frågande mot den blonda.
“Mitt namn är Ezri”, sa hon tyst. Liraz rynkade på pannan, han hade hört namnet förut. Men han kunde inte komma på var…
“Så… Vad heter du?” frågade den första, Tamas. Liraz såg sig omkring i det lilla rummet, och hittade efter en stunds sökande vad han letade efter. Han reste sig upp och gick till hörnet mittemot filthögen, och pekade frågande på en av pappersbitarna. Tamas tittade bara oförstående på honom.
“Jag tror att han vill låna en bit papper”, sa Ezri försiktigt. Ett uttryck av förståelse drog över Tamas ansikte, och hon nickade sitt godkännande. Liraz tog en pappersbit och en pennstump, och skrev snabbt. Jag heter Liraz. Sedan räckte han över pappret till de båda flickorna. Den svarthåriga tittade snabbt på vad han skrivit, men verkade inte visa något större intresse. Hon verkade mest lättad över att han kunde skriva. Ezri däremot, fick något exalterat i blicken och stirrade storögt på honom.
“Menar du att… att du är…?” Hon avslutade inte frågan. Han nickade trött, och hennes ögon vidgades ännu mer.
“Jag visste det! Jag visste att jag kände igen dig!” tjöt hon, och rodnade sedan kraftigt. Liraz tittade frågande på henne ett par ögonblick, innan sanningen slog honom. Han ryckte tillbaka pappret och började upphetsat skruva. Är du Ezri Laclan? Han räckte över lappen till henne. Hon nickade stumt, och han tog tillbaka lappen. Det var därför jag kände igen dig! Jag förstod inte vem du var först eftersom att ditt hår har växt. När hon läste detta tittade hon förvirrat upp på honom, men hennes uttryck var ingenting jämfört med Tamas’.
“Vad är det som händer här egentligen!” utbrast hon, och de andra tittade frågande på henne.
“Jag fattar inte ett ord av vad ni pratar om, eller vem du är!” När hon sa det sista pekade hon på Liraz.
“Vem han är? Vem han är?” Ezri såg så upprörd ut att Liraz halvt började oroa sig för att hon skulle flyga på den andra, och han grep tag i hennes armar, fall i fall. Tamas såg bara ännu mer förvirrad ut, och Liraz suckade.
“Han är kronprins av den Femte Världen! Vår värld!” utropade Ezri, och äntligen verkade alla pusselbitar falla på plats för Tamas.
“Aha… Du är page, och han är prins. Så det är så ni känner varandra. Nu fattar jag”, sa hon och nickade.
“Tja, vi känner inte precis varandra. Det är mer som att vi har sett varandra förut”, förklarade Ezri. Sedan vände hon sig till Liraz, som nu hade släppt henne, igen.
“Men… jag förstår inte varför du kommer ihåg vem jag är? Det är ju inget speciellt med mig”, sa hon osäkert. Liraz plockade upp pappersbiten igen och började skriva. Alla vet vem du är nu. Spaningspatruller har blivit utsända överallt efter dig! Ezri tittade ner i marken, oförmögen att säga någonting. Såklart hon var eftersökt. Hon hade lämnat Sir Terrence, och han hade helt säkert läst hennes brev vid det här laget. Hon skulle helt säkert bli hårt straffad om någon fick tag i henne.. Liraz petade på henne, och hon tittade frågande på honom. Han nickade ner mot pappret, och hon läste vad han hade lagt till. [i]Sir Terrence är helt utom sig av oro. Far säger att han inte har sett honom så här förtvivlad på flera år, och de har känt varandra längre än vad jag har levt.[/i ]Ezri spärrade upp ögonen i förvåning och misstro, och kände något vått rinna nerför kinderna. Hon torkade ilsket bort tårarna, men det kom bara fler. Inom kort hade hon gett upp och kurade ihop sig till en boll, skakande av snyftningar.


_________________________________________________________________



Så! Det var det 9, är dock fortfarande en del sen… Aja, nu ska jag sova, natti natti alla!!

SUPER!

Jättebra!

Del 10 (I think…) Verkar faktiskt ha fått en någorlunda fast tid för när jag lägger ut de här delarna; halv tolv på natten!! xD However, enjoy!!


_________________________________________________________________



Erwio och Roio, en annan pojke från byn, hade blivit skickade efter flickan. De var snabbare än alla andra i deras ålder, och bättre än de flesta i byn på att ta sig fram snabbt och omärkbart, så de var det självklara valet. Pojkarna löpte snabbt genom skogen, och efter ett litet tag började de knappa in på Flickan. Hon såg sig om över axeln, spärrade upp ögonen och… sedan var hon borta. Roio tvärstannade, och Erwio tumlade in i honom bakifrån. Båda två såg sig omkring, men det var ingen där förutom dem själva.

* * *
Bianca tittade försiktigt ner på de båda pojkarna. Tur för mig att ingen någonsin tittar uppåt, tänkte hon lättat. Men den känslan varade inte länge, för snart vände den blonde pojken - han som såg ut som alla de andra - blicken mot trädtopparna. Han skannade långsamt och metodiskt av varenda gren, och inom kort var hans blick framme vi trädet hon satt i. Hon försökte göra sig själv så osynlig som möjligt, men till ingen nytta. Pojken ropade till och pekade upphetsat ut platsen för sin vän, som genast svingade sig upp i trädet. Bianca drog sig bakåt mot stammen, men pojken var strax framme vid henne. Hon tittade storögt på honom, och ryckte till när han sträckte ut handen för att ta hennes. Han drog besviket tillbaka den, och tecknade istället åt henne att komma ner. Hon skakade på huvudet och han suckade ljudligt.
“Snälla?” prövade han, men hon skakade återigen på huvudet.
“Vad vill ni mig?” frågade hon istället.
“Vi vill hjälpa dig”, kom svaret.
“Vadå hjälpa? Jag behöver inte er hjälp!” svarade hon trotsigt.
“Kanske inte nu, men du kommer att göra det. När folk får reda på att du har vaknat kommer du att bli eftersökt i hela landet, och då är det väl bättre att ha någon plats att gömma sig på än att bara irra runt i skogen, tycker du inte?” förklarade han. Hon nickade motvilligt och han log lättat.
“Så, du följer med oss?” Hon nickade igen, och han klättrade snabbt ner till den andra pojken som väntade op marken. Hon klättrade efter honom ner och följde sedan efter de båda pojkarna, tillbaka till gläntan där hon sovit i femhundra år.


_________________________________________________________________



Förlåt för att den här delen är jättekort och jättedålig, men jag ORKAR INTE vara uppe och skriva längre! Jag måste sova!! Återigen, förlåt!! I’m so sorry!!

Dålig?! Du skriver ju tup hundra gånger bättre än mig
(Skriver från mammas mobil, och måste sluta snart, cuz jag är i stugan.....)