Min julkalender

Bra!!!

superbra!

Bra

Day 4...:
Seph vaknade nästa dag av att hennes mamma ruskade om henne.
-Vi åker hem. Imorgon! sa hon med ett bekymrat ansiktsuttryck.
-Är inte det bra? Det betyder väl att jag är bättre? frågade Seph som själv inte märkt någon skillnad alls på illamåendet.
Om det inte hade blivit värre.
-Nej, sa hennes mamma. Du har ju inte blivit bättre! Jag försökte prata med dem, men de säger bara att du fått all hjälp de kan erbjuda. De säger att du är frisk.
-Det är ju löjligt, sa Seph och kände ångesten trycka på.
En ångest som alltid ledde till ett ännu kraftigare illamåendet. Vad hon än gjorde så var det alltid där. Även om hon blivit bättre på att inte visa det. Det låg alltid som halvt undangömt, beredd på att bubbla till ytan när Seph minst anade det. Det var nästan det värsta. Hon visste inte när det skulle bubbla upp, och när det gjorde det så visste hon inte varför. Eller hade någon som helst aning om att göra för att få bort det, eller inte ens minska det lite.
-De är säkra på att om du bara äter, så blir du snart frisk.
-De får det att låta så enkelt, sa Seph surt.
Hon menade inte att vara sur. Det bara blev så. Men det ända hon kunde tänka på nu var hur illamåendet sakta steg i magen. "Jag mår illa, jag mår illa. Snälla låt mig inte kräkas! Jag vill inte, inte kräkas!" tänkte hon om och om igen, i hopp om att någon kanske hörde hennes tankar och hjälpte henne. Hon visste själv att det var omöjligt, men hon kunde inte låta bli att hoppas lite. Mamma satte sig bredvid Seph och strök henne över håret.
-Det ska nog bli bra ändå, sa mamma.
Det var en sån sak mamma sa till alla som hade något problem. När hon tog fram sin läkarsida av sig. Den som hon egentligen bara skulle ha på jobbet. När hon sa det började rädslan krypa genom Seph. Om hon inte hade något annat att säga så måste det betyda att det inte kommer ordna sig. Att det inte kommer bli bra. Sephs tankar drogs plötsligt till Irmelis lillasyster. Var hon frisk egentligen? Eller var hon lika sjuk som Seph? Eller rent av ännu sjukare? Illamåendet växte ännu mer, och tvingade henne att sluta tänka på annat än det. Det var det ända som rymdes i hennes hjärna. Tanken på illamåendet och den intensiva koncentrationen att inte kräkas.

Seph la sig i sin säng och kollade på en dålig barnfilm på den lilla tv:n som fanns där. Hon gäspade stort och sträckte på sig lite, innan hon stängde av och gick för att sova. Precis när hon lagt sig ner så kollade mamma upp från sin bok, som hon läst och kollade på Seph.
-Ska du redan sova? frågade hon.
Seph nickade.
-Du måste ju äta något, fortsatte hon.
Tanken på mat fick illamåendet att bli dubbelt så starkt och hon skakade snabbt på huvudet, fast mamma insisterade.
-Jag tänker inte! sa Seph tydligt.
Mamma kollade oroligt på henne, som hon brukade göra nu för tiden.
-Du har inte ätit något idag, sa hon.
-Okej, sa Seph tillslut. Jag äter en macka.
Mamma kom och satte sig bredvid henne och tvingade fram ett litet oroligt leende.
-Snart är det jul, sa hon och log.
Seph gissade på att det bara var för att få henne på andra tankar men uppskattade ändå omtanken, så även hon tvingade fram ett svagt leende.

Sorry för typ askort o dåligt... Var så osugen på att skriva, så bara mitt fel...

Jättebra!

Braaa!

Suuupeeer!

Asum!

5 december (gosh vad tiden går fort... x)) :
Nästa dag såg Seph hur molntäcket sakta skingrade sig, medan stora vita flingor föll ner från den blågrå himlen. Hon kollade upp. Vilken annan dag som helst skulle hon bli helt galen och springa ut i snön, men inte nu. Nu gick hon bara sakta till deras blåa bil. Hon hoppade snabbt in och kollade en sista gång på den tråkiga, bruna byggnaden till sjukhus, innan hon stoppade in sina hörlurar i öronen och lät hög musik strömma in i dem. Hon kollade ner på sina knän när hon hörde mamma komma in och skrika åt någon i telefonen. Antagligen någon på sjukhuset.
-GE HENNE EN MEDICIN I ALLA FALL! skrek hon till personen i telefonen.
Seph hade aldrig hört hennes mamma så här arg förut.
-Mm, aa, fortsatte hon. Ja jag förstår. Det blir bra tills vidare.
Hon la på och satte på bilen och började köra utan ett ord till Seph, om vad de pratat om. Seph suckade och bara kollade ner hela vägen till deras lilla, pastelgröna hus. Hon kände hur illamåendet gnagde i magen. Det hade nästan inte lugnat sig alls sen igår kväll.

I'm not okay, I'm not o-fucking-kay

Den snabba musiken strömmade in i hennes öron. "Inte jag heller." tänkte hon. "Kan jag inte bara försvinna ur världen och aldrig komma tillbaka? Jag tror inte ens att någon skulle märka det." Hon kollade på mamma. Skulle hon berätta hur hon egentligen mådde? Att det var mycket värre än det såg ut att vara? Men tänk om hon inte brydde sig! Eller brydde sig för mycket för den delen. Hon var inte värd att någon skulle oroa sig för henne. Hon log prövande och bestämde sig för att aldrig någonsin berätta för någon. Aldrig. Hon öppnade dörren och klev ut bilen. Det var egentligen bara en vecka sedan hon var här, men det kändes som en evighet. "Om en fågel skulle skrapa sin näbb mot världens högsta berg var tusende år, så skulle det gått en evighet när berget var nerskrapat till grunden" brukade mamma säga, och det var precis så det kändes som nu. Det hade hänt så mycket, sen sist hon var här. Det här lilla huset symboliserade allt som var vanligt. Om hon inte skulle bli frisk på sjukhuset, så skulle hon i alla fall bli det här. Det var hon säker på. Hon bestämde sig för att ge allt för att bli frisk. Försöka tills hon inte orkade mer. För så skulle hon inte behöva berätta för någon hur mycket hon mådde illa, och hur rädd hon var för att kräkas. Ett gammalt minne for igenom hennes huvud. Hon och hennes kompis var ensamma i sitt rum. Hennes kompis gick fram och tillbaka genom rummet, och andades snabbt. Seph frågade vad det var. Kompisen hann inte svara fören hon kräktes på Sephs fötter. Hon hade sett en orange smet med små bitar i forsa ur hennes kompis mun. Det var då hon bestämde sig för att det aldrig skulle hända henne. Även om hon inte kunde bestämma det, så skulle hon försöka tills det att hon verkligen inte klarade mer. Och det hoppades Seph aldrig någonsin skulle hända.


Sorry för aaaaaaskort. Har varit borta hela dan, och kom hem nyss, så bara slängde ihop något så jag kan sova snart... xD #snark

Braaa!