The 1D-games

Super!!

Jag vet inte vem som kommer vinna men jag tror att harry ska stor chans. Om karriäristerna ör de sista kvar så tror jag inte att Liam har så stor chans att vinna över tjejerna. Zayn kan klara sig men han måste alliera sig med någon för att kunna få vapen. Jättebra kapitel!!!

Tack! Intressanta reflektioner!
---------------

Kapitel 4.5
Louis

Louis ben var utmattade. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen, smärtade efter den långa löpningen. Det var tur att luften runtomkring var fuktig och syrerik. Lövverken och de många växterna i den täta skogen flammade i en blågrön nyans. Vissa växter hade till och med lila toner. De befann sig i en regnskog. Vattendroppar samlades i luften, marken var ojämn och mjuk, överallt klängde växter med sina stora, plastliknande blad. Djurliknande läten och fågelkvitter spelade överallt omkring dem. Även om Louis förundrades av omgivningen - han hade aldrig sett något liknande förut - var det inte tankar om denna som cirkulerade i hans huvud.

"Jag är så ledsen", sa han, nästan ut i tomma intet.

Han vågade inte möta Alexandras blick, han såg istället ner i marken. Tafatt fingrade han i sin lugg som om han försökte dra av sig håret. Paniken levde kvar i hans röst.

"Jag var så spänd." Han skakade frenetiskt på huvudet. "Jag märkte inte..."

En knuff i sidan avbröt hans mening. Alexandra såg inte glad ut, snarare irriterad.

"Louis." Hon greppade tag om hans arm. "Det är för sent att göra något åt det nu."

Louis bet sig i läppen. En tung suck lämnade honom.

"De andra karriäristerna är förmodligen efter oss nu", fortsatte Alexandra. "Vi är det största hotet för dem. Ju större avstånd det är mellan dem och oss desto bättre är det. Det viktigaste är att hålla oss vid liv."

Louis rynkade på ögonbrynen. Hennes ord väckte anstöt inom honom.

"Ska vi bara gömma oss?" frågade han. En skarp stämma hade ersatt hans svaga. Alexandra drog sig undan.

"Det är nog omöjligt att bara gömma sig", erkände hon. "Men det är ingen idé att storma ut och ge sig på karriäristerna innan de kommit till oss."

Louis försökte tänka förnuftigt, men han ville hellre följa sin magkänsla än sitt förstånd.

"Om det kommer någon annan i vår väg då?" frågade han. "Vi kan alltid försöka vinna spelen ändå, Alexandra. Vi behöver inte de andra karriäristernas hjälp."

"Det skulle vi kunna", sa flickan, gnagde på insidan av läppen. "Men vi har inte råd att ta några förhastade beslut nu. Vi får ligga lågt ett tag, så får vi se vad vi gör när tiden är inne."

Louis ville protestera men tvingades inse att hans vän hade rätt. Han fick dämpa sin impuls att jaga andra deltagare för stunden. Det fanns viktigare saker att tänka på nu.

Super!!
Mera!!!!!!!!!!

Neeej, poor Louis o alexandra!! Men alexandra verkar smart och strategisk såå det kommer nog gå ganska bra för dem, förresten så har de gett alla en större chans att vinna då karriäristerna är färre meen de kan nog inte vänta sig några gåvpr då hela huvudstaden och alla som inte är emot hungerspelen hatar dem för deras "förräderi"

Tack tack!
---------------

Kapitel 4.6
Harry

De första timmarna i arenan var förbi. Solen vilade halvvägs nere på himlen. Lugnet hade lagt sig i skogen och deltagarna fokuserade på läger, mat och livsnödvändigheter. Det var i alla fall vad de Harry höll ett öga på gjorde. För tillfället oroade han sig inte att följet en bit ifrån skulle röra på sig. Han tillät sig att slappna av, hasa ner längs en av skogens alla trädstammar och ta fram ryggsäcken han fått med sig.

Under denna korta tid i arenan hade all hans uppmärksamhet gått åt till att inte släppa distrikt sjus deltagare med blicken. Han hade hållit sig på avstånd, varit noga med att stanna utom synhåll. Nu satt distriktkamraterna inte mer än hundra meter bort. Han var väl gömd bland alla träd. Han hade redan fått tag på lite mat, mestadels bär och svamp, som han sett distrikt sjus deltagare plocka tidigare. Han litade på deras kunskaper. Än så länge var det ett smart val.

Noga med att inte göra för mycket ljud ifrån sig drog han upp dragkedjan till ryggsäcken han hade i knäet. Innehållet kunde bli livsavgörande för honom. Det första han fick upp var en tom behållare i metall, formad till en flaska. Spelledaren kunde inte ha varit sparsammare med vattnet. I denna torra miljö kände Harry genast behov av kall, frisk vätska. Men törst hade han fått stå ut med förut, även om det inte var det mest kritiska problemet i distrikt tre.

Han fortsatte att plocka ut innehållet i ryggsäcken och fiskade upp ett tygstycke. Han förvånades över klädesplagget han nu höll upp framför sig. Den diskreta, brungråa färgen passade bra till att kamouflera sig, men tyget var tjockt, koftan stor och bylsig. Den skulle användas i kyliga miljöer. Kanske skulle det bli kallt om natten - en stor förändring i klimatet skulle överraska de flesta deltagare. Harry virade ihop plagget och lade ner det bredvid metallflaskan på marken. Nästa sak han fick upp var ännu mer oväntat. Han höll i en liten rulle av metallisk tråd. Han lät rulla ut änden och studerade den tunna, svagt blänkande linan. Den såg obetydlig ut. Han testade att bryta den med händerna, men den lämnade bara ett streck i hans fingrar. Istället för att brytas av formade den sig efter hans styrka.

Harry stoppade ner handen i väskan igen och mötte ett strävt underlag. Försiktigt greppade han tag i det tunna föremålet och lyfte upp det framför sig. Sandpapper. Ytan var svart, de små kullarna som täckte ovansidan såg ovanligt vassa ut. Han vilade det i sin vänstra hand medan han kände på det med sin högra. Han hann dock bara röra tummen över pappret innan han instinktivt släppte taget. Blod lämnade spår på den svarta ytan och små droppar av den röda vätskan samlade sig på tummen. Hjärtat slog ett par extra hårda slag i bröstkorgen. Smärtan hade överraskat honom nästan innan han hunnit riva sig. Sandpappret var som fullt med nålar. Han lade ner det på marken tillsammans med det andra och såg ner i ryggsäckens så gott som tomma fack. Längst ner i botten gömde sig en ask med tändstickor. Han placerade om dem så att de låg i ytterfickan istället, sedan packade han ner allt igen. Han provade koftan, som var för stor för honom, men överväldigades snart av värmen och stoppade tillbaka den i ryggsäckens förvar.

Harry hade en hel del användbara redskap. Han behövde bara komma på vad han skulle göra med dem.

Han lyfte upp sin lilla kniv från marken, höll den framför sig och studerade den noga. Jodå, visst skulle de komma till användning.

---------------

Kapitel 4.7
Niall

"Jag undrar om detta kommer att behövas i natt."

Niall synade det gröna regnskyddet som Zelfi fått tag på. Han hade svårt att tänka sig att det skulle regna i denna torra miljö, men han var även väl medveten om att spelledarna kunde ändra klimatet hur de än ville. Naturlagar gällde inte här; här var allt tekniskt skapat.

"Det kan väcka uppmärksamhet", sa han som svar på Zelfis fråga. "Det är stort och synligt."

Zelfi nickade.

"Det är sant", sa hon. Hon lade ifrån sig regnskyddet och satte sig bredvid Niall.

De hade gjort upp ett läger för natten. De hade ännu inte hittat någon större vattenkälla. Kokat vatten från små bäckar var allt de hade fått. Nästa dag skulle de ta tag i överlevnaden på riktigt; utforska terrängen och hitta renare vatten. Så länge de inte stötte på några karriärister skulle de klara sig.

Niall slängde en blick på de andra sakerna de lyckats roffa åt sig vid ymnighetstornet. En skål i trä, en rulle rep, ett paket tändstickor och en limpa bröd låg nära till hands. Det var inte mycket, men bättre än inget.

En lätt dimma vaggade över det mörklagda området. Niall kände sig inte fullt så säker där han var. Å andra sidan fungerade dimman som ett skydd. Han förväntade sig inga karriärister i närheten för tillfället.

Zelfi satte sig ner på en sten och tog fram en kraftig, rak pinne. Med hjälp av en vass, mindre sten började hon tälja pinnen till ett spjut. De satt i tystnad medan nattens ljud kröp fram. Fågelkvittret togs över av syrsor i buskagen omkring dem. Men något annat bröt den annalkande tystnaden. En melodi spelades från träden över arenan: huvudstadens nationalsång. De dödas ansikten skulle visas på himlen, men Niall kunde knappt se himlavalvet på grund av alla lövverk. För att se vilka som inte längre var kvar i spelen reste han sig upp och satte sikte på en trädtopp.

Det första ansiktet försvann på himlen när Niall kommit ut på en gren. Den manliga deltagaren från distrikt ett följdes av båda deltagarna från distrikt fem och sex, flickan från distrikt åtta och pojkarna från distrikt nio och tio. När det sista ansiktet försvann i mörkret lade sig en oändlig tystnad över området. Niall kände sig tom. De fallna spelarnas ansikten hade etsat sig fast i hans minne, men allt han lyckades bry sig om var att han själv inte var en av dem.
-

Niall tänkte precis klättra ner för stammen igen då en rörelse fångade hans uppmärksamhet. En skugga strax utanför hans synfält. Utan att våga ta så mycket som ett andetag stirrade han ner på marken mellan de många trädkronorna. Om det var någon med bra sikte och onda avsikter hade han skydd av trädet han befann sig i, men han tryckte sig ändå mot stammen för att inte ge den en chans att skjuta ner honom.

Det var inte ens säkert att någon var där. Niall kanske såg i syne, lät mörkret spela honom ett spratt. Men han lät sig inte tänka att han var säker, den risken fick han inte ta. Och visst var det någon som stod där nere, mörk som en skugga, gömd mellan ett par täta trädstammar. Den stod blickstilla. Det kanske bara var en växt, ett ungt träd, men Niall kunde svära på att han såg konturen av en människa.

Han vågade inte släppa gestalten med blicken, men kunde inte hålla oron inom sig längre. Han svingade sig ner tills han kom inom synhåll för Zelfi, höll sig uppe med ett stadigt grepp om grenen ovanför honom.

"Zelfi?" Niall ville inte ropa för högt; det kunde avslöja hans destination i nattens tystnad, men han behövde fånga flickans uppmärksamhet.

Zelfi pausade täljningen och tittade upp.

"Vi är inte ensamma", sa han. Han slängde en blick åt sidan i hopp om att se människoskuggan igen, men trädens löv skymde hans sikt.

Zelfi tvekade en stund, slängde själv ett par blickar runtomkring sig medan de båda lyssnade efter ljud.

"Är du säker?" frågade hon till slut. Niall bet sig i läppen.

"Nej", sa han kort. "Jag tyckte bara att jag såg någon."

En kort tystnad. När Zelfi såg ut att öppna munnen igen avbröt Niall henne.

"Jag ska kolla igen."

När han nådde trädtoppen blickade han över marken. Det var ingen där.

En osäkerhet växte i bröstkorgen när han tog sig ner igen. Han slog i marken med nätta fötter och rörde sig tillbaka till lägret.

"Den är borta", sa han.

"Vadå?"

"Gestalten."

Niall satte sig på marken. Han önskade att han inbillade sig, men kunde inte ignorera vad han sett.

"Vi får sova försiktigt i natt", sa Zelfi då, hennes röst betydligt lägre i ljudnivå.

"Vi kan sova i skift", sa Niall.

Zelfi nickade.

"Vi sover i skift."

Suuuuuuuperbra!!!!!!!!!!!!!!

Tack! ^.^
Allteftersom de döda deltagarna syns på himlen kommer karaktärsregistret att uppdateras. Gråmarkerade namn visar avlidna spelare. Också viktigt att inte klicka in där om ni inte läst till senast inskickade fortsättning.
Nu påbörjas kapitel 5!
---------------

Kapitel 5.1
Zayn

När Zayn vaknade följande dag kände han genast att något inte stämde. Han trodde först att han vaknade upp i sin skrangliga säng i sin hydda – så som han trott flera gånger den senaste veckan – men fann sig istället på en plats ännu mer främmande än rummet i träningscentret.

Han var omringad av blad och tunna, vassa grenar. Genom de små hålen i buskaget lyste morgonens första solstrålar in. Han var inne i arenan. Första natten hade gått. Nu var det allvar. Han hade i alla fall inte väckts av några kanonskott under natten, och han levde fortfarande. Han visste dock inte om det sistnämnda var en god nyhet.

Försiktigt för att inte riva sig på de armliknande grenarna i det trånga utrymmet tog han sig ut från sitt gömställe i busken. När han konstaterat att den inte var giftig hade han låtit den hålla honom borta från de andra deltagarna under natten.

När han kom ut i det fria möttes han av träd. Under hela den tid han vandrat under gårdagen hade det bara funnits träd. Han hade ändå haft tur. Inte mer än några meter bakom honom låg en vattenkälla. Att sova precis intill den lilla sjön var dock ingen bra idé. Därför hade han tagit sig in i skogen för att hålla sig undan från andra, törstiga deltagare.

Luften han andades var torr. Strålarna från den lågt liggande solen skapade skarpa, gula nyanser i lövverken. Om han mindes rätt stod han i riktning mot väst, mot ymnighetstornet. Han vände om mot vattenhålet. Han behövde försäkra sig om att ingen annan hade hittat det. Det var inte säkert att han var den enda i närheten.

Under tiden han gick över den torra jorden räknade han ansiktena han sett på himlen under kvällen. Han hade memorerat de döda och planerade att göra så under hela spelets gång, så länge han själv var vid liv. Det var ovanligt få som hade dött under blodbadet. Runt hälften brukade sopas undan, men den här gången var det bara sju, och en eftersläntrare. Åtta totalt, och det var sexton kvar. Det var om ens ovanligare att en karriärist dog under blodbadet. Zayn kunde inte sluta tänka på Arthur Keys död. De brukade oftast dominera ymnighetstornet och vände sig sällan mot varandra. Vem dödade honom? En icke-karriärist? Hur? Kanske var det inte så svårt. Vid rätt tillfälle och sikte kunde vemsomhelst döda. Till och med Zayn.

Han släppte tanken. Han kunde inte grubbla över de döda när det fortfarande fanns karriärister kvar att oroa sig för. Kanske hade de också hittat vattenhålet. Då var Zayns huvudsakliga uppgift att ta sig därifrån.
-

Han tittade fram genom några låga lövklädda grenar. Han hade god uppsikt över hela sjön. Den var förmodligen en av de större vattenkällorna i arenan. Han kunde inte förvänta sig att få ha den för sig själv, även om ingen annan var i närheten för tillfället.

En rörelse till höger fick Zayn att instinktivt ta ett steg tillbaka. En nätt tjej med brunt, lockigt hår steg ut från skogen. Han mindes henne som den kvinnliga deltagaren från distrikt tio, Hanna Hodzic. Hennes kläder hade ett par repor, förmodligen från att ha fastnat i vassa grenar. Händerna darrade då hon sjönk ner på huk intill sjöns kant och drack från det friska vattnet. Zayn gjorde inget, han tänkte inte attackera henne. Han tänkte inte döda oskyldiga.

Ett vinande ljud skar genom luften. Flickan ryckte till, föll sedan mot marken. Händerna låg utsträckta, fortfarande kupade. Hennes hår dolde ansiktet, men Zayn behövde inte se det. Ett spjut stack ut från hennes bröstkorg. Hon var död.

Samtidigt som kanonskottet ekade mellan stammarna steg tre gestalter ut från trädens gömme. En kvinnoröst skrattade. Det ljusbruna, böljande hårsvallet var det första Zayn uppfattade av karriäristen Justine Grace. Han försökte krypa ihop, gjorde sig så liten som möjligt och höll nästan andan för att inte avslöja sig.

"Vatten!" sa flickan och dunkade handen i axeln på den kvinnliga deltagaren från distrikt två. "Jag sa ju att vi var på rätt väg."

Justine var inte rädd att någon skulle höra henne. Karriäristerna gömde sig inte från andra. Tvärtom; de ville hellre locka till sig deltagare. Den enda manliga deltagaren, pojken från distrikt två, gick fram till den döda flickan på marken, hukade sig ner och drog ut sitt spjut. Det var inte fler i gruppen. Kanske hade de delat upp sig för att återförenas senare.

"Vi går undan så att de kan hämta upp kroppen", sa Liam Payne och gick åt motsatt håll. Zayn avskydde att han lät så lugn, så oberörd.

"Vi stannar här väl?" frågade flickan från distrikt två: Jessika. "Nu har vi vatten."

Justine sken upp i ett kluvet leende.

"Det här är en perfekt fälla", sa hon och svängde runt med kniven hon hade i sin hand. "Alla är ute efter vatten, eller hur? Det här verkar vara den enda större vattenkällan i den här delen av skogen."

Zayn kände hur magen drog ihop sig. Han kunde inte stanna där längre. Han hade inte ens fått chansen att dricka nu på morgonen, och karriäristerna hade precis konstaterat att det inte fanns andra vattenhål i närheten. Men han kunde inte röra på sig än. Risken var fortfarande stor att bli upptäckt.

Efter en lätt nick från pojken gick de tre karriäristerna in mot skogen igen. Zayn väntade tills de hade försvunnit utom synhåll innan han satte av åt andra hållet. Norrut.

Han visste inte vad som låg framför honom nu. Han hoppades bara att han inte skulle stöta på de återstående karriäristerna på vägen.

Så bra!!!!!!!!!!

Super bra!!!

Meen hur länga kan Zayn klara sig om han inte vill döda någon?