Månsystrar

När kommer mer???

Tack för era superfina kommentarer! ♥ ♥
Nu kommer nästa kapitel!

Kapitel 5

Lo och Henny hade precis kommit underfund med att de var systrar.
Henny berättade att deras föräldrar hade hade berättat för henne att de fick en liten dotter som älskade skogen. Hon var nästan jämt i skogen och lekte. Men en morgon, då var Lo ungefär två år, gick Los mamma upp för att kolla till sin lilla dotter. Men då gjorde hon en förfärlig upptäckt, Lo var borta! Kvar i sängen fanns bara en liten rosa napp. Föräldrarna blev helt förtvivlade. De letade i flera månader. Men de hittade henne aldrig. Men två år senare fick de ett nytt barn. Det var Henny det. Men sju år senare när Henny vaknade på morgonen och skulle äta frukost märkte hon att det fanns ingen frukost framdukad. "De sover väl." tänkte hon och gick upp och kollade i sovrummet. Men sängarna var tomma. Hon blev så otroligt ledsen. Polisen letade länge efter dem. Men hittade dem aldrig.
Så hon fick bo hos faster Lilly som inte hade några barn, faster Lilly var snäll men det var väldigt ensamt. Och en dag när hon var ute och lekte med faster Lillys stora hund förde en dimmorkan henne hit.

Lo och Henny var jätteglada och dansade omkring.
Ly förstod att de var lyckliga men hon kände sig lite utanför.
Det såg Lo så hon sprang fram till Ly och kramade om henne länge.
Det gjorde Henny med.
Mitt i kramkalaset blev de avbrutna av att en dörr (som de inte upptäckt) i stenväggen öppnades och ett stort dimmoln svepte in. De kände en frisk blomdoft.
Efter ett tag sjingrades dimmorna och då såg de en lång gestalt mitt i dimmorna.
Det var en kvinna. En högrest vacker kvinna. Hon bar en silvrig klänning så lång så man inte såg fötterna. Hennes hy var blek på ett vackert sätt. Hon hade stora isblå ögon med massa tjocka kolsvarta ögonfransar runt om, en liten rak näsa, perfekt formade körbärsröda läppar. Hennes långa blanka hår var korpsvart och nådde ner till svanskotan.
"God dag, kära vänner", sa hon. Hennes röst var ljuv, det ljuvaste Ly någonsin hört.
"Hej!" sa hon blygt.
"Hur länge har ni varit instängda här?"
"Vi vet inte." svarade Ly och Lo i kör.
"Det är svårt att hålla tiden i en fängelsehåla utan klocka", sa Henny sorgset.
"Nej men, stackarna! Följ efter mig så visar jag er vägen ut."
"Hem?"
"Ja, hem."
Ly var överlycklig. Den här snälla kvinnan skulle visa dem vägen hem. Hem till mor och far.
"Jag vet att ni är Ly, Lo och Henny. Men vet ni vem jag är?"
"Nej."
"Jag är Vitiosa." sa hon vände sig graciöst om.
Vitiosa ledde ut dem genom dörren i stenväggen, iväg genom en lång mörk korridor och till ett litet rum med en soffa och två fotöljer.
"Sätt er!" sa hon kort.
"Men... Skulle vi inte hem?" frågade Ly försiktigt.
Vitiosa höjde ett av dem perfekt välvda ögonbrynen och satte sina små eleganta händer i sin smala midja. "Tror du verkligen att jag skulle stanna här om inte det var otroligt viktigt?"
"Nej..." sa Ly tyst och satte sig i en av de mörkgröna plyschfotöljerna.
"Flickor", Vitiosa vände sig mot Ly och Lo. "Ni kanske har känt en förbindelse mellan er? Det är Månförbindelsen. Man kan säga att ni är Månens döttrar. Månprinsessor, Månsystrar.
Och jag, jag är Måndrottningen. Alltså, kan man säga att jag är er moder."
Ly och Lo såg länge på varandra.
"Ni är Månflickorna." fortsatte Vitiosa. "Det finns också Solpojkarna.
Och du", Vitiosa vände sig mot Henny. "Du är någonting speciellt. Du är ingen Månflicka. Nej. Du är något annat. Jag vet inte riktigt vad. Men, jag kan känna att du inte är en vanlig flicka."
Henny drog fingrarna genom sitt burriga röda hår.
"Så, nu kan vi gå vidare." Vitiosa reste sig upp och började gå mot öppningen i det lilla rummet.
Ly, Lo och Henny följde efter henne, ut i en dimmkorridor. En smal korridor med väggar och tak gjorda av dimma. Och med samma slags glasgolv som i det andra konstiga dimmrummet. Om man nuddade dimmväggarna gick en iskall rysning genom kroppen. Så de aktade sig noga från att nudda väggarna.

"Titta där!" viskade Ly till Lo och Henny.
"Vadå?"
Ly pekade på en liten öppning i dimmväggen. Där syntes Los skog och Lys slott i bakgrunden.
"Henny, det är där jag och Ly bor. Vill du följa med dit?" viskade Lo till Henny.
"Ja", svarade Henny bestämt.
Men precis när de på något sätt skulle ta oss igenom den lilla öppningen hörde de en vass men ändå vacker röst som skar genom rummet.
"Trodde ni verkligen att ni skulle komma undan så lätt?" Vitiosa stod bredbent och såg överlägset på dem.
Hennes händer var framsträckta mot oss. Hon krökte sina fingertoppar och plötsligt blixtrade en massa isblå blixtar ut under hennes långa glitterlackerade naglar.
Blixtarna lyfte Ly, Lo och Henny upp i dimmtaket. Allting började plötsligt svartna för ögonen på Ly. Det sista hon såg innan allt blev svart var Vitiosas triumferande grin.

Hoppas ni gillade det!

SUPERBRA!

Och spännande... ♥

OMR!!!! Så bra!!!! Mer!!!!

Bara bra!!!

Åh, tack! ♥



Tacktacktack!! Jag håller på med nästa kapitel!



Tack♥
____

Åh, ni är alla så fiiiiina! ♥ ♥ ♥

Yeay!!

Jättebra kapitel!
Och superspännande!

Taaack! ♥ ♥

Megabraa Kapitel!