Här kommer resultatet! Det var fem stycken som skickade in och jag vill bara säga att alla bidragen var jättebra och det var jättesvårt att välja. Men tillslut så lyckades jag bestämma mig och här är resultatet.
På första plats kom...
Choixpeau!
Här är hennes bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Enhörningar
- Skynda på! Det börjar bli mörkt och då kan vi inte se dem längre, ropar min bror Arran.
Jag småspringer så fort jag kan genom den halvt ogenomträngliga snårskogen. Även om jag bad Arran att göra en tyngdlös förbannelse på min packning så är den klumpig att ha med sig. Jag fryser och har fullt med vatten i skorna dessutom. Men det är värt det.
- Vi måste ta kvastarna här, bestämmer pappa Clark när vi kommer fram till ett brant stup. Vi gränsar våra kvastkäppar och stampar iväg hårt. Det blåser kraftigt och får kvastarna lite ur kurs, men det tar bara några sekunder tills vi har flugit över ravinen. Jag landar mjukt brevid de andra tre.
- Vi kan väl slå läger här? frågar min bästis Carol som ser trött och frusen ut. I min rygga väntar varm choklad och pumpapastej. Det kurrar i magen när jag tänker på det ...
- Ja, det blir bra, håller pappa med. Jag och Arran reser tältet åt oss - jag vet att det kan gå förbi mugglare här, men vi hinner inte resa det utan magi.
Under tiden sätter jag och Carol oss på den torraste stubbe vi hittar och diskuterar våra väntande äventyr.
- Det är inte säkert att vi ser dem, upprepar jag för hundraelfte gången, när Carol pladdrar på om att hon ska försöka ta ett foto på dem och hänga ovanför hennes säng. Men visst vore det häftigt.
- Tältet är klart, ungar! ropar en glad röst bakom oss. Vi kommer inte att äta något kött - det driver bort enhörningarna, om det nu finns några här.
Han ger oss varsin skål med en salladsblandning i från faster Cloetta och en ägg-och majonässmörgås från mamma. Jag sätter hungrigt tänderna i min smörgås medan jag breder ut min sovsäck på marken. Jorden är skönt uppvärmd av Arrans förtrollning.
Vi lägger oss i våra sovsäckar och stirrar ut genom den genomskinliga tältduken. Det är ganska mörkt ute, men enhörningarna borde vara kvar ute.
- Jag tycker att jag hör hovtramp, viskar Carol till mig. I samma ögonblick så luktar ett vitt, majestätiskt huvud på tältet. Ögonen är mjukt mörka och sagohästens horn glimmar i silver. Bara några sekunder senare kommer minst tio vita hästar till fram och Carol knäpper som en galning med kameran.
- Vackra, säger pappa andlöst med ögonen fästa på enhörningarna.
- Otroliga, håller jag med. Det här minnet glömmer jag inte i första hand.
Då knakar det till i träden och flocken galopperar skrämt iväg. Jag känner plötsligt hur trött jag är.
- Titta, viskar Carol.
Hon visar upp ett antal fotografier på underbara enhörningar som ser in i korten och frustar. Jag nickar och ger henne tummen upp och drar upp Quidditch genom tiderna och börjar läsa om Den gyllene kvickens uppkomst, men somnar sött efter bara några meningar. Det var en bra dag.
Och på andra plats kom...
Anna Gryffindor
Här är hennes bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Ett isblått klot for förbi.
"Ge dig, Frost.", sade Flamma lugnt utan att vända sig om. Hon kunde känna att hon hade Frosts blick i ryggen.
"Jag ger mig inte förens du låter mig ta arvet", Flamma ryckte till lätt, hennes syster hade ställt sig tätt intill och viskade. "Och det vet du mycket väl."
Frost tvinnade Flammas eldröda hår mellan fingrarna, hon hade lagt till sig med en silkeslen röst.
"Om du inte låter mig ta över arvet av våran fader frivilligt...", hon gjorde en paus. "Så får jag tvinga dig.. med magi.. Kanske en liten duell?"
Flamma vände sig om mot sin syster.
"Jag har inget emot ditt förslag, jag ska ha arvet om så det innebär lite kyla.", svarade hon och hennes röst var fylld av ett starkt hat.
Frost och Flamma hade aldrig bott hos sin far. Han var adel och deras mamma av arbetarklass, när kvinnan blivit gravid skulle det varit en stor skam om det skulle läcka ut vem som var pappa till tvillingarna. Alla som undrade fick veta att antagligen var det en bonde, att modern som ung kvinna druckit sig full och att barnen var ett misstag.
Men, John Cherville var en kärleksfull man, och han ångrade bittert att han inte var tillsammans med sin livs kärlek och sitt älskade barn, han visste nämnligen inte att dem var två. Han lät därför, enligt ryktet, hela sitt arv gå till hen. Modern dog av sjukdom när Frost och Flamma var 8 år. Flera år senare, när flickorna fyllt 17, fick dem också ryktet berättat för sig, av en pojke på en fest. Då uppstod en fejd, en fejd på blodigt allvar.
Frost klev någon meter bakåt. Hon ställde sig i duellposition. Flamma gjorde likadant.
"Jag ska döda dig.", sade Frost hest.
Flammas ögon sköt blixtar, hon svepte med armen och en cirkel av eld uppenbarade sig runt dem.
Frost bet sig i läppen, nu skulle hon inte kunna ta sig ur duellen, Flamma var steget före.
"Kom igen! Döda mig då!", skrek Flamma. Frost gjorde en djup inandning och knuffade en isvåg mot sin syster, hon brände upp
Ett isblått klot for förbi.
"Ge dig, Frost.", sade Flamma lugnt utan att vända sig om. Hon kunde känna att hon hade Frosts blick i ryggen.
"Jag ger mig inte förens du låter mig ta arvet", Flamma ryckte till lätt, hennes syster hade ställt sig tätt intill och viskade. "Och det vet du mycket väl."
Frost tvinnade Flammas eldröda hår mellan fingrarna, hon hade lagt till sig med en silkeslen röst.
"Om du inte låter mig ta över arvet av våran fader frivilligt...", hon gjorde en paus. "Så får jag tvinga dig.. med magi.. Kanske en liten duell?"
Flamma vände sig om mot sin syster.
"Jag har inget emot ditt förslag, jag ska ha arvet om så det innebär lite kyla.", svarade hon och hennes röst var fylld av ett starkt hat.
Frost och Flamma hade aldrig bott hos sin far. Han var adel och deras mamma av arbetarklass, när kvinnan blivit gravid skulle det varit en stor skam om det skulle läcka ut vem som var pappa till tvillingarna. Alla som undrade fick veta att antagligen var det en bonde, att modern som ung kvinna druckit sig full och att barnen var ett misstag.
Men, John Cherville var en kärleksfull man, och han ångrade bittert att han inte var tillsammans med sin livs kärlek och sitt älskade barn, han visste nämnligen inte att dem var två. Han lät därför, enligt ryktet, hela sitt arv gå till hen. Modern dog av sjukdom när Frost och Flamma var 8 år. Flera år senare, när flickorna fyllt 17, fick dem också ryktet berättat för sig, av en pojke på en fest. Då uppstod en fejd, en fejd på blodigt allvar.
Frost klev någon meter bakåt. Hon ställde sig i duellposition. Flamma gjorde likadant.
"Jag ska döda dig.", sade Frost hest.
Flammas ögon sköt blixtar, hon svepte med armen och en cirkel av eld uppenbarade sig runt dem.
Frost bet sig i läppen, nu skulle hon inte kunna ta sig ur duellen, Flamma var steget före.
"Kom igen! Döda mig då!", skrek Flamma. Frost gjorde en djup inandning och knuffade en isvåg mot sin syster, hon brände upp den och fick ett klot av heta substanser att jaga emot Frost. Hon blockerade den enkelt.
Innan duellen hunnit ta någon vändning hade någon kommit in i salen.
"Vad i?!", skrek en pojkes röst. Tiger avbesvärjde Cirkeln av eld och stirrade argt på systrarna.
"Vad håller ni på med?!", sade han irriterat, men Flamma kunde se i hans orangea kattögon att han var orolig.
Frost och Flamma tittade ner på sina fötter och Tiger blev plötsligt misstänksam.
"Ni vet att ni inte kan duellera inomhus...", han tittade förargat på ett brännmärke i golvet "Ni tränade väl bara..?" - inget svar. "Herregud...", suckade han. "Det är bara ett rykte! Er far var en idiot; han kanske inte alls lämnade något åt er!"
"Jag är säker på att det är mer än ett rykte, lille kissemissen.", sköt Frost tillslut fram.
"Synd att du avbröt oss. Jag hade gärna gjort slut på den här fejden.", sade Flamma i en mycket kyligare ton än vad hon brukade använda mot Tiger.
Tiger tittade sårat på Flamma. Han vände på klacken och gick raskt därifrån. Flamma ångrade direkt vad hon sagt till honom, hon gillade honom som mer än en vän, och visste att kärleken var besvarad. Hon vände sig mot sin tvilling, och öppnade munnen för att säga något. Efter några ögonblick insåg hon att hon inte kunde komma på något att säga så hon stängde den igen och gick förbi Frost, ut i korridoren där Tiger just gått.
Frost stod ensam kvar i salen. Hennes blick löpte längs ena väggen; den var prydd med en pompös målning av Emeric den ... Frost visste inte om han varit den II eller ens om han var kung. Hon brydde sig inte heller - hennes skolgång var över. Hon gick fram till fönstren på andra sidan. Glaset glittrade som kristaller och utan för, 4 meter under henne, kunde hon se trädgårdsmästarens son arbeta med rosorna. Hon öppnade ett av fönstren och lade armbågarna på fönsterkarmen så att halva hennes överkropp hängde ut. Hon betraktade honom och funderade.
Snart skulle arvet vara hennes. hon tänkte på vad hon skulle göra med guldet. Hon antog att arvet bestod av guld, silver, gröna smaragder, havsblå safirer.. Hon skulle först och främst .... Hennes mor skulle få en riktigt fin grav, en vit marmorgrav med violer runt, hon älskade violer... Hon skulle flytta in i herrgården på allvar, hon skulle ... "Har du somnat eller?" Frost rycktes hastigt upp ur sina drömmar.
Nic, Trädgårdsmästarens son, hade insett henne och stödde sig nu på en spade medans han intresserat betraktade henne. "Åh Hej, Nic.", Frost blinkade till, ett stort bi surrade vid hennes högra öra. "Tjenare!", han pekade på punkten där insekten flög "Det är en geting eller något brevid dig." Frost viftade med handen. Plötsligt fick hon en idé. "Du kan lägga av med att arbeta ett tag.", Nic såg oförstående ut "Va?"
"Eller ja, jag har ett annat jobb åt dig.", Frost log. Nic sken upp och gjorde honnör.
Frost stängde fönstret hon hängt i och drog upp ett större. Det var tillräckligt stort för att hon skulle kunna ta sig igenom det. Hon ställde sig på knä i det och ropade till Nic, som lämnade spaden i skjulet en bit bort. "Ta emot mig!" hon lade benen över fönsterbläcket och Nic tog emot henne, när hon smidigt hoppade ner. Hon skrattade och sade;
"Vi tar en promenad."
Dem vandrade ut igenom de höga grindarna av svart stål, och fortsatte ut på den lilla vägen genom markerna och slätterna, som också tillhörde Chervilles herrgård. Solen kastade sina heta strålar rakt i ryggen på dem. "Får man fråga varför vi gör detta?", frågade Nic artigt men nyfiket.
Frost ignorerade frågan, istället ställde hon en fråga själv;
"Har du någon aning om var min bortgångna fars testamente finns?", sade hon skarpt.
Nic höjde på ögonbrynen. "Tja.. Efter vad jag har fått berättat för mig, så ska de finnas i någon sorts ...", började han. "Fortsätt, fortsätt! Var då?!", manade Frost, dem hade kommit in i byn.
Nic funderade ett tag - kanske var det bäst att inte säga något? Frost var ju ändå desperat, och Flamma kämpade också för arvet. De gick in och satte sig på ett konditori, "Goda Grejer" stod det på skylten ovanför dörren. Frost tittade uppfodrande på Nic, "Jaaa..? Två stora vanilljbullar och två koppar te, tack.", hon vände sig mot servitrisen som hade kommit fram till deras bord.
Nic bestämde sig, hon bjöd ju honom på fika, han behövde inte jobba, och det kunde ju inte skada att säga som det var.
"Efter vad jag har fått berättat för mig, så ska de finnas i en kammare under Herrgården, som John själv byggde i slutet av hans livstid." Frost stirrade på sin bulle, som nu hade kommit.
"En hemlig kammare?", upprepade hon, som om Nic sagt att hans mor varit en åsna.
Flamma tittade upp i taket, hon låg på sängen i sitt stora rum i högra delen av Herrgården. Utanför fönstret kvittrade fåglarna muntert. Det knackade på dörren "Ursäkta? Kan jag komma in och städa lite?", hördes Miss Opals röst. Flamma reste sig upp från sängen och klev fram till dörren av ekträ, med vackra inristningar som föreställde en kentaur som blickade upp mot en natthimmel. Hon låste upp den och öppnade. Hon slank ut och log vänligt mot hembiträdet. Hon började gå genom korridoren. Vackra målningar på folk ur släkten Cherville klädde väggarna. Porträtt av en kvinna med läskigt svarta ögon, en pojke med lockigt ljusbrunt hår, flickor och pojkar i sjuårs-åldern, kvinnor och män med fåniga hattar och snobbiga miner. Flamma vandrade nerför trappan. I entrén fanns det en hel del dörrar, hon insåg plötsligt att hon bara befunnit sig i matsalen, badrummet andra våningen nära hennes rum och i Frosts sovrum.
Hon bestämde sig för att kolla runt lite mer, så hon öppnade en dörr direkt till vänster. Hon stannade i dörröppningen, det var en brant ovårdad stentrappa som fanns att följa. Hon sökte med handen längs väggen och hittade en ljusstake med handtag. Brevid låg en ask med tändstickor, hon tände ljuset och gick försiktigt ner för den mörka trappan. Ett trappsteg satt löst och hon höll nästan på att snubbla. Vid foten av trappan fanns två skamfilade dörrar, Flamma försökte öpnna den högra dörren, men den var låst. Hon knuffade lite på den, och trots att den såg ut att kunna gå sönder när som helst så gick den inte att rubba. Dörren till vänster lyckades hon med, de knarrade förfärligt i gångjärnen när hon sköt upp den.
Flamma stirrade nu på ruiner. Väggarna var helt hela, men golvet hade rasat in och överallt låg delar av gamla sönderslitna möbler och verktyg, kanske hade rummet en gång varit ett arbetsrum? Flamma skulle just stänga dörren, när hon upptäckte en tavla, som låg under en stor planka. Hon kunde bara se en del av målningen, men det var något med ögat ... Exakt lika svart som på målningen på andra våningen! Flamma slog igen dörren och sprang upp för trappan (hon hoppade över det lösa trappsteget). I entréhallen låste hon den första dörren in till trappan. Hon gick ut i solskenet. I den stora trädgården växte rader av tulpaner och buskar med pioner och syrener. Hon gick på den lilla gången som löpte längs med en av kortsidorna av herrgården, solen värmde henne. Smäll! Det lät som att ett fönster smällt igen. Flamma såg sig omkring efter den skyldige till oväsendet. Hon tittade uppåt, ett fönster på våningen ovanför var på glänt.
Flamma satte sina fötter i rutorna i ställningen rosorna skulle klättra på. Hon hävde sig upp och satte foten i en glugg där stenen på husfasaden var borta och kikade in i fönstret. Rummet var tomt och det tog några extra ögonblick för Flamma att inse att det var salen dem duellerat i. Flammas fot gled ner från gluggen. Hon flämtade till och slog hakan i fönsterbläcket, i panik klamrade hon fast sina händer i haspen på innersidan av fönstret. Hon föll bakåt landade med en duns i gräset. Flammas ögon tårades av smärtan. "Aajj", skrek hon. Trädgårdsmästaren kom springande och hjälpte henne upp på fötter. "Vad klättrade du i rosornas ställning för?", han skakade på huvudet och plåstrade om hennes ena knä, som hade skrapat i väggen.
Flamma kände sig enormt dum och klumpig, varför skulle hon klättra upp i ett fönster för? Idiotiskt... Hon tackade för mannens vänlighet och gick in igen, Miss Opal var klar med städningen och rummet var snyggt och prydligt.
"Kan du hjälpa mig att hitta den där kammaren?" Frost hade sänkt rösten till en nästan viskning. Nic övervägde detta allvarligt. Det kunde bli farligt, eller i värsta fall slöseri med tid.. Det var ju inte direkt säkert att det fanns ett arv. "Ja.", viskade han tillbaka i en mycket allvarlig ton.
De båda reste sig upp och gick raskt ut från Goda Grejer, de promenderade under tystnad tillbaka till slottet. Frost hade en plan. Om dem snokade runt för mycket på dagen skulle alla bli väldigt misstänksamma och kanske inte låta Frost leta, men i fall att hon leta på natten, och hittade kammaren, skulle ingen kunnas stoppa henne och de skulle vakna upp med en ny herrdinna.
Middagen smakade ljuvligt, tyckte Flamma. Men hon kunde ändå inte njuta fullt ut, i natt skulle hon bege sig ut i slottet, för att leta efter arvet. En känsla sa henne att arvet skulle kunna finnas just här i herrgården, i någon av dess gömda rum. Flamma sade godnatt till alla och gick upp till sitt sovrum. där lade hon sig bara på sin säng för att vänta. Vid elva släcktes hela huset, och de allra sista som jobbade slutade för dagen. Eller kvällen kanske man ska säga? Klockan tio knackade det på dörren. Det var Tiger.
"Jag kom för att säga godnatt."
"Snällt."
"Mm."
"Förlåt för det jag sa i förmiddags...", Flamma rodnade, men tittade Tiger djupt in i hans ögon. "Det är helt lugnt.", sade Tiger.
Han kom och satte sig på sängen brevid henne. Han lade en arm om henne och frågade;
"Hur mår du?"
"Bra."
"Och påriktigt?"
"Okej."
"Godnatt i alla fall.", Tiger tog bort armen och reste sig upp.
Det ska jag allt ha, tänkte Flamma bistert. "Sov gott.", Tiger gick ut ur rummet och Flamma återgick till sin bok.
Tolv slag. Frost drog upp dörren till sitt rum. Hon tecknade åt Nic att följa efter henne, sedan smög dem nerför trappan till éntren. "Har du kartan", viskade Frost. Nic tog fram kartan han snott av en man i hovfolket. Han vecklade upp den och satte ut sitt finger på den.
"Här är vi, i éntren. Och här finns det 8 små dörrar till diverse ställen som inte är utsatta på kartan, och här är det stora valvet till matsalen.", sade han i en hes viskning.
"Okej... Ska vi anta att kammaren ligger innanför någon av dessa dörrar? Är du säker på att inte någon har tillåtelse att gå in där?", sade Frost för säkert sjätte gången, lika osäkert denna gång. Nic nickade "Ja, ingen har någonsin gått in där vad jag vet."
Den första dörren dom försökte med var låst, igenbommad med stora bjälkar. Den andra likaså, men den tredje gick att få upp när Nic bände upp den med spaden han tagit med.
Flamma stelnade till, hon stod vid toppen av trappan och stirrade som förstenad på Frost och Nic, trädgårdsmästarens son. Vad hade dem för sig?! Nic bände upp en dörr och dem gick in, utan att stänga den. Flamma tog några steg, men tyckte det knarrade för mycket, så hon hoppade halva höjden. Försiktigt följde hon efter dem nerför trappan. Frost kom ner i en stor sal, den måste vara under jorden, tänkte hon, för de hade gått mycket långt i trappan. Flamma stannade några steg ifrån valvet mot den katakomb de hade kommit fram till. Salen var av trä, och hade tecken inristade, överallt. Symbolerna liknade de som deras mamma brukade använda när hon skrev brev. Hon vägrade alltid tala om vem hon igentligen skickade dessa mystiska brev till, men Flamma hade inte haft mage att fråga envist, för mammans ögon brukade alltid bli blanka. Nu förstod systrarna.
Mitt i rummet stod ett bord i trä, blankpolerat med bara ett ända föremål på.
Frost visste vad som skulle stå på de ihoprullade pergamentet, en beskrivning till var arvet finns. Frost fylldes av en behaglig kyla, hon kände det som om hon kommit till sin rätta fas.
Hon vände sig mot Nic, och tog ett steg bakåt, med en grymt elak blick i ögonen.
"Frost och is ska du känna i din grav!", skrek hon och Nic föll död mot en vägg. Hans ögon var isblå i ögonen, utan några pupiller eller nånting. Golvet runt om honom frös. Frost skrattade inte de ondskefulla skratt hon borde göra, hon gick bara rakt fram till bordet och vecklade upp pergamentet.
Jag är ledsen. Inget guld finns till dig.
Frost fattade ingenting, hon vägrade tro att det var sant! Hon vände sig mot dörren för att gå tillbaka och leta bakom de andra dörrarna, då såg hon Flamma stå där, och hon kunde se flammor brinna i hennes ögon.
Flamma rusade fram och drog pappret ur händerna på Frost. Utan att läsa det frambesvärjde hon ett svärd av eld. Hon högg Frost i hjärtat. Frost skrek. Det lät utifrån som ett
"Jag älskar dig, jag älskar makt."
Frosts kropp splittrades som när man slår sönder en vas av glas. Flamma läste meddelandet.
Hon fällde en tår, kröp ihop, och när hon tittade upp satt en räv vid hennes sida, en räv som liknade Frost. Ovanligt mycket.
Och på tredje plats...
Hanna Alice Lilly Potter
Här är hennes bidrag:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag har aldrig trott på magi, eller jag hade aldrig trott på magi före förra sommaren.Och enligt min mening finns det flera sorters magi, och jag fick uppleva början på allt en sommar för några år sedan. Även idag fattar jag knappt att det hänt, men jag borde nog ta allting från början.
Mitt namn är Athena inte för att jag liknar krigskonstens gudinna från den grekiska mytologin, jag är snarare raka motsatsen. Jag är varken blond eller lockig, mitt hår är mörkt och hänger för det mesta i långa stripor runt mitt huvud. Men iallafall så håller vi på att flytta min mamma, min lillasyster Amelia och jag. Just nu sitter vi i bilen.
-Är vi framme snart? tjatar Amelia
-Vi är framme nu. svarar mamma och stannar bilen utanför ett gammalt hus.
Efter att vi plockat in alla saker i huset, så satt jag i mitt nya rum och läste en bok. Plötsligt knackade det på fönster rutan. Jag tittade upp från boken. Det satt en pojke utanför fönstret, två våningar upp! Jag drog igen dörren innan jag öppnade fönstret.
-Vem är du? frågade jag pojken, hans ljusa hår såg ruffigt ut och de blåa ögonen tittade roat på mig.
-Jag heter Orion och den verkliga frågan är vem är du?
-Jag heter Athena.
-Du vet inte att du har krafter va? svarade han mig
-Nej.
-Du är som jag, VI kommer från den grekiska mytologin. Det var något med det sätt han sa Vi som fick mig att undra.
Från den dagen kom Orion till mig, i mitt rum och lärde mig allt om den grekiska mytologin och hur jag skulle kontrollera mina krafter.Idag kan jag allt det där med att flyga, prata i andras tankar och sudda ut minnen. Och om detta vore en film så skulle ni se Orion ligga på min säng och titta roat på mig när jag skriver.
Och det mest magiska som hänt mig är Orion, han är som en bror för mig. Men samtidigt min andra hälft. Så det finns faktiskt flera sorters magi.
DD ALLTSÅ JAG TROR JAG .. !! TACK SÅ SJUUUKT MYCKET! 
♡☆ Make love ♡
Mugglarportalen