Rebecka

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!!!! Aaaaaaagneeeeeees!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! *gråter*

Jättebra kapitel 9 3/4, jag älskar hur du får allt du skriver att bli så verkligt! Jag känner det som om alla karaktärer verkligen finns på riktigt, inte bara i den här ff:n

PS. Grattis på namnsdagen alla som htr Agnes!

FJÄRDE KAPITLET
Nu är jag ledare för en grupp. Jag. Rebecka. Den sexton åriga flickan som tvingades lämna sin familj. JAG. Jag sitter på sängkanten.
Det knackar på dörren och jag går fram och öppnar den. Det är Tara. Hon smiter snabbt in.
”Rebecka, möte ikväll vid tolv, i natt utanför, jag leder dig till rätt ställe”, viskar hon snabbt och kastar blickar omkring sig.
”Tara, vänta va?!” Frågar jag men hon är redan ute.
Jag biter mig i läppen och funderar.
Möte ikväll klockan tolv ute.
Jag sätter mig bättre i sängen och drar armarna om benen. Ikväll, ska JAG vara ledare för en grupp revolter. Jag ska berätta för dom. Efter en stund går jag ut ur mitt rum och ner till cafeterian. Jag går fram till disken med mat på och tar en smörgås och ett glas vatten och hittar Tara och William. Just då slår det mig en tanke. Är Will med i revoltgruppen? Jag vet att hela grejen är hemlig så jag struntar i att fråga Tara.
”Vart har du varit?” Frågar Tara.
”Rummet”, mumlar jag.
”Okej”, säger Tara.
Jag sätter mig ner och petar på brödet. Jag har egentligen ingen aning om varför jag tog den men jag gjorde det och nu är det försent för att ångra sig.
Will tittar på mig.
”Du ser nervös ut”, säger han.
”Va?” Frågar jag. Ånej. Om jag ser nervös ut kommer Anne och hennes folk att tro att det är något på gång.
”Jo du ser nervös ut”, säger han.
”Åhh, du vet… bara lite ovan vid det här stället”, mumlar jag.
Han nickar.
Jag stirrar på mitt bröd. Jag ser i ögonvrån hur Tara ger Will en blick. Nu gör de så där.
”Ni vet att jag inte vill att ni inte ska göra så där”, säger jag till mitt bröd.
”Okej Rebecka”, mumlar Tara.
Jag släpper inte brödet med blicken.
”När börjar träningen?” Frågar Will för att avbryta tystnaden.
Jag stelnar till. Den hade jag helt glömt bort.
”Klockan nio”, säger Tara.
Jag kastar en blick på klockan. Hon är strax i nio.
”Vi borde gå nu”, säger jag.
Tara nickar.
”Ugh, träning för regeringen”, säger hon.
Jag börjar gå ut genom cafeterian. En skylt har satts upp vid foten av trappan.
TRÄNING  står det med en pil mot en smal korridor. Jag väntar på Tara och Will.
”Ditåt”, säger jag.
Tara suckar men följer efter mig in i korridoren. Efter en bit står en trä dörr på glänt som någon skrivit träning på.
”Här är det”, mumlar jag.
Jag stöter försiktigt till dörren som den vore gjord av väldigt tunt glas. Dörren glider upp och jag kliver in.
Massor av tränings saker står intill väggarna och i mitten står en man. Han är kanske 30 år och hans kala huvud glänser. Han är tränaren.
”Om ni kommer försent igen blir det straff”, säger han och vänder sig om och tittar på mig, Tara och Will.
”Det ska inte ske igen”, mumlar jag.
Mannen vänder sig om mot resten av personerna.
Jag går fram till människorna som står i en enda klump och ställer mig längst bak. Tara och Will följer efter mig.
Jag känner blickarna bränna som eld på mig men försöker ignorera det.
”Så, som jag sa innan jag blev avbryt ska regeringen träna er till soldater”, säger han.
Jag stelnar till. De tänker inte bara tvinga oss jobba åt dem utan bli soldater.
”Så, dags att börja”, säger mannen efter han låtit det han nyss sa smälta in.
Folk hopen sprider ut sig vid de olika maskinerna och jag går fram till en maskin. Den har utstickande stål bitar längst ner, den har hand tag och en grå kudde att vila ryggen på. Jag klättrar försiktigt upp på stål pinnarna lägger händerna om handtagen och vilar ryggen mot kudden. Jag tar ett djupt andetag sedan spänner jag hela kroppen och lyfter upp benen mot kroppen.
Jag fylls av en sådan känsla som känns som att man är på fel ställe och gör fel sak.
Jag låter benen falla och drar ytligare ett andetag och lyfter upp benen mot kroppen.

Efter fem minuter ropar mannen att vi ska byta. Jag klättrar ner från maskinen med värkande armar.
Jag går fram till en ledig maskin. När jag kommer upp på den ser jag att det är ett springband.
Jag kliver upp på det, vrider om den till 12 och börjar springa när bandet börjar rulla. Jag springer och springer. Det här är nog den lättaste maskinen, tänker jag.
”Byte!” Ropar mannen.
Jag skruvar av maskinen och hoppar lätt ner.


När klockan äntligen blir fem hoppar jag ner från stången jag nyss hängt på. Jag är andfådd och hela min kropp värker. Jag tittar mig omkring och ser Tara och Will.
Tara tar sig på armarna.
När vi har kommit ut till korridoren säger hon argt:
”JAG-HATAR-DEM!”
”Du är inte den ända”, säger Will.
Han har rätt. Hur många är revolter egentligen?
Vi går in i cafeterian och fram till disken. Köks personalen har satt upp brickor med mat på.
Jag tar en bricka och slänger mig ner på en bänk. Tara sätter sig framför mig och Will bredvid mig. När jag lyfter händerna för att äta maten lägger jag märke till att dem skakar. Jag griper tag i bordskanten för att få händerna att sluta skaka. Will stirrar bara på maten medans Tara trummar med fingrarna mot bordskivan.
”Okej, jag tror inte jag kommer att ät på en vecka”, säger Tara till slut.
”Inte jag häller”, medger jag.
”Är det en hunger strejk?” Frågar Will.
”Nej”, säger Tara.
”Okej, då äter inte jag något heller”, säger han.
”Vad gör vi här då?” Frågar jag.
”Bra fråga, inget”, säger Will och ler snett.
Jag suckar reser mig upp och går iväg utan att bry mig om brickan.
Jag går upp till mitt rum och låser in mig.
Jag kryper upp i sängen och drar upp benen mot kroppen och lägger armarna om dem.



***
Klockan är strax för midnatt och jag drar på mig en tjocktröja och öppnar dörren en liten bit.
Som jag trodde är korridoren full av vakter. Jag biter mig i läppen. Jag drar igen dörren och låser den. Då kommer jag och tänka på fönstret. Jag går fram till det och öppnar det. Jag tittar inte ner utan sticker ut ena benet, sedan det andra. Jag står toppen av fönstret under mitt och hissar ner mig själv.
”Kom igen Tris!” Säger någon bakom mig. Tara. De har redan samlats.
Jag sätter handen på fönstret och hissar ner benen på fönster bläcket. Under mig skymtar jag marken långt där nere. Men fönstret på första våningen sitter ca 2meter upp så jag kommer bli tvungen att hoppa. Jag drar mig ner tills jag kommer till första våningen. Jag snurrar försiktigt så jag står med ansiktet utåt och ser gruppen. Jag drar ett djupt andetag och hoppar. Jag landar på fötter och springer några steg för att återfå balansen.
Gruppen av revolter applåderar när jag kommer fram till dem.
”Här kan vi inte vara. Har någon nån idé?” Frågar jag.
Alla skakar på huvudet.
Jag hör fotsteg inifrån huset.
”Spring!” Skriker jag.
Jag drar tag i Taras arm och springer.
”Rebecka! Tara!” Ropar Will.
Han är med.
Han springer fram till oss.
”Brandtrappan!” Skriker jag.
Vi störtar mot dörren till brandtrappan. Will slänger upp dörren och jag kastar mig in.
”Rebecka! Rebecka!” Skriker någon utifrån. Tara är fast!
Jag bryr mig inte om Wills försök att stoppa mig och kastar mig ut.
Tara står i greppet i en vakts grepp.
Jag känner efter bakfickan. Det är som jag trodde. Den lilla fickkniven ligger där. Jag drar snabbt upp den siktar på vakten och kastar. Jag blundar och vaktens skrik säger att jag träffade honom.
Tara bryter sig loss och kastar sig in bredvid Will.
Jag följer efter, förseglar dörren och kastar mig ner bredvid dem.
Då kommer jag på dörren där uppe. Jag rusar upp för trappan låser dörren. Halvvägs ner i trappan kollapsar jag. Jag faller ihop i en hög. Jag klarar inte av mer.
Först träningen, sen hoppet sen det här.
Jag drar mig ändå ner för trappan, trillar ihop bredvid Will och Tara sedan somnar jag.

När jag vaknar ligger Tara med huvudet mot Wills axel och Will lutar sig mot väggen.
Jag minns det som hände på kvällen och väcker snabbt Tara och Will.
Tara tittar sig yrvaket omkring.
”Mins ni vad som hände igår?” Frågar jag.
Tara nickar.
”Ja”, säger Will.
”Vi kan inte stanna här”, viskar jag.
”Va? Vad menar du?” Frågar Tara.
”Vi måste fly!” Viskar jag.
”Okej. Men när? Hur?” Frågar Will och reser sig upp.
”Jag har en plan men skynda. Jag förklarar sen”, viskar jag och hjälper Tara upp.
Jag smyger försiktigt upp dörren. Ingen står där.
”På tre spring så fort ni kan efter mig”, säger jag.
”1 2 3!” Skriker jag.
Jag springer ut och hör Will och Tara efter mig.
Som jag trodde hör jag skott. De skjuter efter oss. Jag drar upp armarna över huvudet.
Jag springer och en kula snuddar min arm och drar med sig en bit av jack ärmen. Jag känner hur blodet rinner och biter ihop.
Jag springer. Då ser jag den. Muren. Jag springer längst den.
Jag hör Tara andas och Will jämra sig.
Jag springer och hör det närma sig.
Tåget ger ifrån sig ett högt tjut.
”Tåget!” Skriker jag.

DU. ÄR. BÄST. KOM IHÅG DET.

OMG Wecka ♥

Där ser du, du ÄR bra på att leva dig in ♥

Jättebra kapitel!!!

Grymt bra! Du fångar din trogne läsare (=jag) hur lätt som helst.

Superba! Vad kommer hända nu?!

Iiiiiih, vad SPÄNNANDE!!! Allt blir så verkligt när du skriver!!

FEMTE KAPITLET
Jag vänder mig om och springer baklänges.
”Vi måste hoppa på tåget”, säger jag.
”Va? Hoppa på? Menar du alvar?” Frågar Tara och spärrar upp ögonen.
”Ja, antingen stannar du här och blir torterad hos regeringen eller så hoppar du”, säger jag.
Tara nickar och sväljer.
Tåget saktar inte in utan fortsätter i samma fart som när den åkte innan.
Jag springer en bit bredvid tåget sen hoppar jag. Jag grabbar tag i handtaget till en dörr trycker upp den.
Jag snavar till och min hand trycks mot däcken. Jag skriker.
Dörren går upp och jag kastar mig in.
Tara kommer efter och sist Will.
Jag tittar på min hand.
Den färgas snabbt från ganska blek till mörkröd.
Jag drar av mig jackan och lindar den om handen för att stoppa blodet.
Jag sätter mig på ett säte i vagnen och svär till när jag stöter till bordet.
”Vi kom på”, andas Tara.
”Ja”, mumlar Will.
Will vänder sig mot Tara.
”Jag måste prata med dig i enrum”, mumlar han.
Han drar mid sig Tara in i nästa vagn.
Jag tittar på min hand. Jag förlorar inte så mycket blod men det gör riktigt ont.
Efter en stund kommer Tara och Will tillbaks.
Tara ser lite sur ut och Wills ansikte är omöjligt att tyda.
”Vad hände?” Frågar jag.
”Det är slut”, säger Tara tonlöst.
”Va?!” Frågar jag.
”Det är slut!” Fräser Tara.
Jag stirrar på Will i hopp om en förklaring.
Han stirrar på en punkt högt upp i taket.
”Jag gillar någon annan mer”, mumlar han.
Jag tittar på Tara.
”Tog du bara allt?” Frågar jag.
”Nej! Vad tror du om mig?” Säger hon.
”Om kärlek vet jag inte”, säger jag.
”Jag gillar någon annan också!” Säger hon och ler snett.
Jag ler tillbaks och biter mig i läppen. Tara och Will svingade sig lett upp i tåget men jag kom upp klumpigare.
Då minns jag att jag blev snuddad av en kula.
Jag drar handen försiktigt över stället kulan nuddade mig. Min hand täcks av blod.
”Hur är det med handen?” Frågar Will och låter orolig.
”Jag vet inte, men det gör riktigt ont”, säger jag.
Jag drar försiktigt av jackan från handen. Det är tre ganska djupa sår men inte mer.
Will kommer fram och hukar sig bredvid mig.
Han drar fram något ur fickan.
”Det här kommer göra ont men det hjälper”, säger han och skruvar av locket på saken han drog fram.
”Okej”, säger jag.
Han häller ut innehållet över mina fingrar.
Jag kvider. De känns som att huden på handen fräser bort. Jag stänger ögonen.
Efter en stund har svidandet avtagit en del.
Jag öppnar ögonen och ser att blodet runt såren är borta. Will är i full färd att linda gasbinda runt min hand.
”Tack”, säger jag svagt.
Jag lutar huvudet mot sätet.
Jag tittar ut genom den öppna dörren och ser landskapet swicha förbi.
Jag drar händerna över byxbenen för att gör något annat en att stirra ut.
”Är du okej?” Frågar Will.
”Jag, jag tror det”, säger jag.
Det är inte så lätt att veta hur jag mår.
Jag tittar på Will.
Han är ganska fin. Hans blond-bruna hår ar slängt över pannan. Han har på sig kläder som regeringen har för sett oss med.
Tara sitter ihopkrupen nära dörren och tittar ut.
”Vad ska vi göra nu?” Frågar hon.
”Bo i skogen eller något sånt”, säger jag.
Tara släpper landskapet utanför och låter blicken falla på mig.
”Bo i skogen? Rebecka, tror du vi överlever det?” Frågar hon.
”Kanske, kanske inte”, säger jag.
Hon ryser till.
”Antingen lämnar du dig själv till regeringen eller så följer du med oss”, säger Will.
Det han säger är sant. Antingen dödar regeringen oss eller så tillbringar vi resten av våra liv i skogen. Nu vet jag hur det är att vara revolt.
”Klart jag väljer er”, mumlar Tara.
Efter en stund ser jag skogen komma närmare och närmare.
”Vi ska hoppa snart”, säger jag.
Tara och Will reser sig.
”Jag hoppar först”, säger jag.
Dom nickar.
Jag ställer mig i dörröppningen.
”1 2 3”, viskar jag.
Jag hoppar ut ur tåget. För några tiondels sekunder svävar jag i luften. Jag kastas ner mot marken. Jag landar med benen först och springer en liten bit för att återfå balansen.
Tara kommer susande och landar på rygg. Will landar också på fötter, han hjälper Tara upp.
”Såå, nu ska vi till skogen”, säger Tara.
Jag nickar och börjar gå mot ett staket som ramar in skogen.
”Vi får nog klättra över”, säger Will.
”Ja”, säger jag.
När vi står framför staketet granskar jag det noga. Små metall strängar går i kors och en stål pinne fäster allt.
Jag stoppar in foten mellan ett kors och hissar upp mig själv.
Jag drar upp andra benet över stål pinnen och hoppar över.
Jag hjälper Will och Tara över.
Jag börjar gå inåt i skogen.
”Vi borde hitta en säker och undan gömd plats”, säger Will.
”Ja”, säger jag.
Vi går en bit.
”Titta!” Säger Tara och pekar på en stor gran och grenarna formar en grotta.
”Bra!” Säger jag.






Smärta. Mina armar vrids bakåt och uppåt. Jag öppnar munnen och försöker tvinga fram ett skrik men det funkar inte.

Scenen bryts. Jag ser Sara sitta bunden på en stol.
”Sara, jag ska hjälp…”, hinner jag bara säga.
”Skut henne”, säger en kvinnoröst bakom mig.
Jag snurrar runt.
”Skjut henne”, säger Anne.
”Varför`?” Frågar jag.
”Skjut henne eller dö själv”, säger hon.
Nu minns jag.
DE träffade mig med ett serum. Ett skräck serum…
”Nej!” Säger jag.
Anne riktar pistolen mot mig.
Jag går fram till henne, tar pistolen ur hennes hand och skjuter mig själv i foten. Ingen smärta.
Jag dunkar pistolen mot Annes käke.
Jag har rätt det här existerar inte.
”Det hä…”, säger jag till mig själv men jag dras sakta in i ett svart hål.

Jag reser mig sakta upp och tittar mig omkring.
Min rygg ömmar och jag ligger på marken under granen vi hittade igår.
”V-vad hände?” Darrar jag.
”När vi hittade stället kom dem..” Säger Will.
”Dom?” Frågar jag.
”Ja, dom hittade oss, dem träffade dig med något slags serum och ja… du blev liksom medvetslös”, säger han.
”Skräck serum”, säger jag.
”Stackars dig”, säger han.
”Vart är Tara?” Frågar jag.
”Hon är ute och försöker hitta något att äta”, säger han.
Jag tittar på honom. Granskar hur hans händer ligger i hans knä, hur orolig han ser ut. Ja allt.
Jag tror… Nej det kan… Jag kan väl inte… Jo det är precis vad jag är…
Jag är kär. I honom.
Jag blir först lite arg på mig själv. Jag kan väl inte bli kär nu, mitt i allt. Men jo det är precis vad jag kan.
”Will…”, säger jag.
”Ja”, säger han.
Han tittar på mig.
”Jo.. du vet at du, du och Tara har gjort”, säger jag nervöst.
”Slut?” Frågar han.
Jag nickar till svar.
”Du sa ju att du gillar någon annan… Vem är den du gillar?” Frågar jag.
”Eh… Jo…”, säger han och kliar sig i nacken.
”Åhh, förlåt.. jag tänkte inte…”, mumlar jag.
”Lugn, jag måste ändå säga det någon gång. Jo, jag gillar… jag gillar dig…”, får han fram.
Han är kär i mig! Jag som… Men det kan väl inte…
”Förlåt, jag menar inte…”, säger han.
Jag lägger mitt pekfinger mot hans läppar.
”Lugn, det är jag som inte borde… ja du vet… gilla dig”, säger jag.
Han spärrar upp ögonen.
”Gillar du mig?” Frågar han.
Jag rodnar och nickar.
-----------------------------
Paulina Black Wecka...

Jättebra!!!

Underbart kapitel!!! (som alltid )