Lämna mig inte.

SÅ. HIMLA. BRA. SÅ. SORGLIGT. SÅ. BRA. DU RÖR NÅGOT I MITT HJÄRTA MED DIN BERÄTTELSE. FORTSÄTT BARA FORTSÄTT.

JA, JAG ÄR INTRESSERAD

Nytt kapitel (efter sjuttio år :p)

Kap 7

Senare på kvällen var jag förvirrad. Jag var nära på att ringa henne på mer än 10 gånger men kom på mig själv varje gång. Jag skulle inte klara av att höra hennes telefonsvarare. Jag har aldrig känt mig såhär tom, det är alltid något omkring mig som saknas. Häromdagen träffade jag en psykolog, jag sa inte så mycket. Jag var mest inne i mig själv. Jag har ganska svårt att prata ut med folk. Den jag alltid pratade med var ju Linnea. Bara tanken får det att bränna bakom ögonlocken och någon sekund senare rinner tårarna ner för mina kinder. Hur ska jag någonsin kunna bli lycklig igen?

”Älskling?” Mamma sticker in huvudet och ser medlidande på mig. Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar tomt ut genom fönstret. Jag känner ingenting längre. Det har gått fyra dagar och jag har gråtit och gråtit men tårarna tar aldrig slut. Jag vänder mig tungt om och möter min mors blick. ”Vi tänkte äta nu, vill du ha något?” Jag skakar på huvudet som svar och sträcker mig efter telefonen på skrivbordet. Jag låser upp den och tittar tomt på bakgrundsbilden. Jag och Linnea. Självklart. Jag får en klump i halsen och en massa hemska tankar slår mig. Om vi inte hade bråkat, hade hon varit här med mig då? Hade vi suttit tillsammans och skrattat åt något Youtube-klipp? Eller var det planerat? Jag ryser och springer ut ur rummet och ner mot hallen. Jag kastar på mig mina löparskor och sätter lurarna i öronen när jag springer ner för gatan. Tårarna bara rinner och skulden stiger. Det är ditt fel. Orden snurrar runt i mitt huvud. Det brinner i lungorna, det värker i musklerna och tårarna rinner men jag bara springer. Jag har aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Och när jag plötsligt stannar för att kippa efter andan kommer allt över mig. Jag faller ner i gräset och bara gråter.


AN: Förlåt för så sent kapitel!! Har inte haft varken tid eller ork men nu när så många var intresserade fick ni ännu ett kapite (dock väldigt kort :p). Pussar och kramar ♥

Uuuuäähhh, sitter här och storbölar!!!

Du. Är. Dum. Som. Skriver. Så. Sorgligt. Hmpff *tjurig femårig min*

Men jättebra!

Bäst!

Superfantastiskt och sorgligt...

Ååååh, vad braaaa!!! :''''''( :'( :'( ♥♥

Sorligt men bra!
Kram♥

Mer mer mer!!!!!!!

Super!

Tack så sjukt mycket för alla fina kommentarer och här kommer ännu ett sent kapitel (ajaj på mig) men jag har redan börjat på nästa så nu är det inte långt till nästa gång. Tack igen till alla som kommenterar, ni är bäst!!

Kap 8

Jag tvingar mig själv att stå upp. Tårarna rinner ner och jag känner att jag inte får tillräckligt med luft. Detta är för mycket. Jag kommer aldrig klara det här. Hur ska jag klara mig utan henne? Hur ska jag komma upp på fötterna igen och le? Jag tittar mig omkring. Jag har absolut ingen aning om var jag kan vara någonstans. Det är skrämmande tyst och jag borstar av gräset från mina jeans. Det är rödbruna lägenheter och det skulle se ut som vilket ställe som helst. Jag tar upp telefonen. Det är i sådana här lägen jag ringer till Linnea. Jag tar ett djupt andetag för att inte tappa kontrollen över andningen och sätter mig ner på en gammal träbänk. Linnea ser så lycklig ut på bakgrundsbilden. Hennes solblonda hår och solbrända ansikte ger perfekta kontraster. Hon var så vacker, inte konstigt att alla var efter henne och inte mig. Jag suckar och lutar mig bakåt. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Jag vill inte hem till alla minnen och en orolig mamma. Jag har ingenstans att gå. Innan jag kommer och tänka på lägenheten.

Det tar en stund att komma dit så tydligen har jag sprungit ganska långt. Jag andas långsamt på bussen. Jag satte i hörlurarna ganska snabbt efter jag kommit på bussen mot lägenheten (vilket tog en evighet att hitta!). Jag lutar mig bakåt i sätet och tänker på alla gånger jag åkt här med Linnea. Vi som skulle bo där tillsammans sen, sen flytta till hus max 600 meter mellan och bo så. Alltid finnas för varandra, idag, imorgon och för all framtid. Jag känner tårarna börja rinna ner för mina kinder igen. Varför är jag en sådan jävla lipsill? Jag skakar lite på huvudet och torkar argt bort tårarna med tröjarmen. Hon valde det. Hur kunde hon? Vreden växer fram i bröstet, vilket är förvånande med tanken på att jag grät för henne för endast en halvminut sen. Men det är sanningen. Hon valde det. Hon valde döden före mig. Det var inte direkt att någon puttade henne ut på tågspåret.

Bussen stannar på stationen och med arga steg kliver jag av och jag kommer inte på mig själv att argt spänna ögonbrynen förrän jag sätter nyckeln till lägenheten i låset och öppnar dörren. Alla minnen slår till mot mig som en käftsmäll så hårt att jag nästan ramlar. Jag får till balansen och drar in den välbekanta doften av damm och gammalt te i näsborrarna. Jag ler lite. Jag älskar verkligen detta stället. Jag suckar och går in och drar av mig skorna. Jag fortsätter in i det ganska gamla köket och sätter mig ner på ”min” stol av de två som står där. Och det är då jag märker det. Hur mycket avtryck Linnea faktiskt gjort i mitt liv. Den tomma stolen och den obehagliga tystnaden skrämmer mig mer än någonting annat. Jag känner tomheten efter Linneas död eka i hjärtat. Hur ska jag någonsin kunna må bra igen? Jag sjunker ner på golvet och gråter så hela jag skakar.

AN: Som sagt sent kapitel, men jag hoppas ni är ganska nöjda ändå. Puss på er alla ♥♥♥