Pinkie's allra första mugglisgame :3

Distrikt 3 del 1

Clarie (Simone Lovegood)


Jag står inne på arenan 3, 2, 1 hörs det i stora högtalare. Jag springer bort, bort mot alla bort mot döden. Men jag lyckas inte någon träffar mig och jag faller. Jag föll ner i ett stort mörker. Jag föll och föll, ville skrika men kunde inte. När jag försökte så kom det inget ljud, det var som om, som om.. någon hade skärt av min tunga. Jag vaknade när jag tillslut lyckades skrika, det var en dröm. Jag puttar bort drömmen i mitt huvud och intalar för mig själv att jag kommer aldrig att bli vald. Varför skulle jag bli vald, det kan lika gärna vara någon annan som blir vald tänker jag för mig själv. Idag ska jag och Sara gå hand i hand mot torget, varje år samma sak. Någon färglad och pigg människa från huvudstaden kommer att stå på scenen och ropa ut namnen på de två ungdomarna som kommer att kämpa för livet på en arena tillsammans med tjugotre andra ungdomar. Medans de slår ihjäl varandra så kommer hela landet att titta på det som ett underhålls program på teve, hemskt bara hemskt. Går upp ur sängen och ut ur rummet som jag delar med min lillasyster och in i köket.
Ingen har stigit upp och gjort frukost så jag går ut för att köpa lite bröd och smör och annat och göra frukost till familjen. Idag hade jag tänkt ge Sara frukost på sängen, med tanke på vad det är för dag så kanske hon glömmer bort för en stund vad som ska ske. Jag går ut, en vindpust slår i mot mig. Den är varm och mjuk, marken knastrar under mig när jag går i gruset och jag hör ett barn skrika längre bort. Jag går mot marknaden och när jag är framme så är den nästan öde, inte undra på klockan är ju bara sex på morgonen. Men en gammal dam står vid stånden, vid sektionen med bröd köper jag en limpa med tillbehör. Den äldre damen säljer även små smycken och jag köper ett halsband med en blomma på, kvinnan i stånder berättar att blomman symboliserar fred och mod. Halsbandet ska jag ge till Sara, så att hon ska få mod och tro på freden. Freden som har varit förr och som kommer igen. Sen går jag hem igen och börjar skära upp limpan och bre smörgåsar. Jag dukar på bordet och lägger även upp lite frukost på en bricka och går mot mitt och Saras rum. Hon ligger och med huvudet mot väggen när jag kommer in. Jag sätter mig på hennes sängkant och puttar lätt på henne, hon gnyr till och öppnar ögonen och vänder huvudet mot mig.
“Godmorgon” säger jag lugn och hon mumlar tillbaka. Jag sätter brickan på nattduksbordet och går tillbaka till köket igen, då sitter mamma och pappa där och äter frukosten. Vi ler mot varandra och jag sätter mig ner.

När jag har ätit klart så går jag till mitt rum och plockar fram mina finaste kläder. En blå blus och en vit kjol, kjolen står ut lite grann när jag snurrar och jag blir nästan tårögd. Tårögd av de fina kläderna som jag lagt ner på sängen, för det hemska som ska ske och för de hemska som har skett. Jag märker att Sara tittar frågande på mig, så jag vänder mig om och ser på henne.
“Är du rädd?”, frågar jag henne och hon ser på mig en stund utan att svara, men efter ett tag säger hon:“Ja”
Jag jag går fram till hennes säng och sätter mig på sängkanten bredvid henne och tar tag i hennes händer.
“Du behöver inte vara rädd jag är ju här”, sa jag. Sara reste sig upp ur sängen och log mot mig. Hon gick sedan fram till sin byrå med kläder och tog ut sina finaste kläder ur lådan.

När både hon och jag hade bytt om så gick vi in till mamma som var inne i hennes rum och bytte om, hon satte på sig sin fina svarta tjol och en vit blus. Mamma är vacker och har brunt, långt och lockigt hår precis som jag och Sara. Mamma ser på oss, först på Sara och sedan på mig. Jag ser på henne att hon försöker att le men hennes ögon ser ledsna ut så hon misslyckas. Hon tog ett steg fram till oss och tog tag i våra händer, min hand i hennes vänstra och Saras i hennes högra. Vi gick ut från hennes sovrum och in i hallen, mamma höll fortfarande i våra händer medans vi gick. Vi gick sakta och på ett ledsamt sätt och satte oss alla tre i soffan. Pappa satt och sov i den slitna fåtöljen mittemot oss, jag ler först när jag ser honom sitta där och sova på en sådan allvarlig dag. Men sen kommer jag på att jag inte kan le, borde inte le. Får inte le. Vi går ut, det är folk överallt och vi får knuffas oss fram igenomfolk massorna. Folk gråter och andra ha stenhårda ansikten, ingen ler. Vi är lite sena så i samma stund som vi ser scenen så går det upp en huvudstads bo på den. Hon har knappt något hår på huvudet, bara några få tussar, det lilla hår så finns är färgat knall rosa och hennes kläder är i samma nyans. Hon har en konstig gå stil och det ser nästan ut som att hon ska ramla på den korta vägen på väg till micken. Någon bakom mig fnissar till, men slutar kvickt. Hon eller han kom säkert på att det inte är läge just nu. När kvinnan kom fram till scenen så tittade hon en stund på alla människor på torget innan hon sa: “Jag är Tussi och jag ska dra de namn på de som ska kämpa ute på arenan om ära och rikedom.”
Tussi är var ett väldigt passande namn för henne, med tanke på hennes frisyr. Det är ju bara några tussar, tänkte jag. Tussi gick fram till glasbollen med papperslapparna i och tittade på den en stund.
“Damerna först”, sa hon, i en lång stund letande hon bland namnlapparna inann hon valde en lapp. Hon studerade papperslappen en stund innan hon vände sig mot micken igen.
“Och den som ska kämpa på arenan äär..” började hon.
Hoppas det inte är Sara, hoppas det inte är Sara, tänkte jag och höll i Saras hand hårt.
“..Clarie Millory”, utropade hon.
Det tog ett tag innan jag förstår att det är mitt namn som hon ropar ut, men när jag förstod det så går jag långsamt fram mot scenen. Som en zombie, långsam och tom.
Jag går upp scenen och ser ut på alla människor, jag ser mamma, pappa och Sara stå där. Jag ser min lärare, jag ser bagaren som bor bara runt hörnet och jag ser den äldre damen som jag handlade hos på svarta marknaden i morse. En ensam tår rinner ner för min kind och en till. Tårarna droppar ner på parkett golvet och två små mörkare prickar syns.
“Vad bra, då tar vi herrarna”, sa Tussi och ser snabbt på mig innan hon vänder sig mot den andra kupolen. Precis som inann så tar det en stund innan hon tar upp en lapp och upp den långsamt.
“Och den utlottade äär.. Benjamin Jonson” ropar Tussy ut och sätter händerna på höfterna medans hon väntar på att den utlottade ska komma fram. Bakom min familj så börjar en pojke kliva fram och ser väldigt ung ut. Han kan inte vara äldre än tolv år. Någon bakom honom tar tag i hans hand men han drar sig loss, han går precis som jag gjorde. Långsamt och tomt. Jag ser att han gråter, tysta tårar glider långsamt ner för hans kinder, en och en. Någon av alla människorna börjar och räcker upp tre fingrar upp i luften och snart gör alla samma sak, även jag.

Superbra!

Men du bytte tempus några ggr i texten.

coolt dude

Superbra! Älskar det!

Awesome!

Super c:

Super

Förlåt att jag inte har skrivit något på.. typ tre månader.. Men nu har jag iaf skrivit ett kapitel och jag hoppas att jag kommer att få skrivlust på det här muggilsgamet. Kapitelna kommer nog inte att vara lika långa som förut, för att jag inte kommer att orka med det.


Taggade de som har kommenterat på den här tråden (förlåt om ni inte ville bli taggade)

Kim Potter
Alice Weasley
Ester Potter 04
Clara Malfoy
Rooose tyyleer
HP_Maja
delete.
Anna-chan
PPP
SingWithIce
Melanie Stryder
Katniss Potter
Paulina Black
Queen Boo
Hermone
Majaluna
Elinaey
Simone Lovegood
DealWithIt

Distrikt 3 del 2 (Hermone)


Jag och Sofia stod vid scenen och väntade, vi hade stått och väntat länge. När det bara var ett par minuter kvar och det börjar bli fullt på torget så kom mamma och pappa och ställde sig bakom oss. Min syster Sofia är lång blond och smal, hennes pojkvän hade varit med i spelen förra året och dog snabbt. Därför blir hon väldigt känslosam när man nämner spelen. En kvinna steg upp på scenen, hon såg väldigt rolig ut som vanligt. Jag kvävde ett skratt som blev en tyst fnissning, kvinnan såg verkligen rolig ut. Hennes små toffsar på huvudet såg skrattretande ut och jag höll åter igen för munnen för att kväva ett skratt. Kvinnan började prata och jag glömde bort att lyssna, hon pratade ganska länge och när jag tillslut förmådde mig själv att lyssna så var hon redan klar med sitt lilla “tal.” Hon hade handen i gladskålen som var full med lappar och rörde runt sin hand i skålen en lång stund innna hon tillslut plockade upp en lapp. Hon studerade lappen en stund innan hon roppade ut: “Och den som ska kämpa på arenan äär..” började hon. Hon drog ett långt andertag innan hon sa namnet. “..Clarie Millory”, utropade hon. En flicka som stod stax framför mig stelnade till och jag såg hur hennes axlar drogs upp mot huvudet. Hon rörde sig sakta mot scenen och tillslut stod hon bredvid den lustiga kvinnan på scenen. Jag kunde ana ett fejkat leende på kvinnan läppar när flickan kom upp på scenen. Efter en kort paus så fortsatte kvinnan från huvudstaden att dra namnen. Den här gången skulle hon dra ett namn på en pojke, våran familj hade inte tagit extra lotter så den är inte stor chans att mitt namn kommer att bli draget ur skålen.
Men tänk om det blir jag, tänkte jag men puttade bort tanken snabbt och intalade mig själv att det är nästan omöjligt. Nästan.

Kvinnan på scenen stod nu och skulle plocka upp lappen med namnet på, hon tog långsamt upp en lapp och utalade. “Och den utlottade äär.. Benjamin Jonson” , ropade ut mitt namn nästan glatt och jag steg sakta upp på scenen, på samma sätt som flickan långsamt och tomt. Tårarna rann ner för mina kinder och droppade ner på min blåa skjorta.


(Förlåt om det förekommer stavfel m.m)

Yey, braaa♥

superbra♥