Tvillingparet [SV]

super

Kapitel 5.

Jenny.

En månad senare förstod jag inte riktigt vad som hade hänt. Jag stod med en gigantisk man på Kings Cross Station, för att ta tåget till den där magiskolan!
Det hade tagit flera veckor innan jag insåg att det faktiskt var sant. Det här med magin alltså. Men jag hade upptäckt en sak. Jag var egentligen inte mugglarfödd. En häxa kallad professor McGonagall hade berättat att pappa var trollkarl, fast då var mamma inte med. När McGonagall sedan hade gått, började pappa berätta allt. Jag hade lyssnat uppmärksamt, och nu visste jag nästan allt om Hogwarts. Jag var verkligen nyfiken, och sade glatt adjö till mannen, som hette Hagrid.
Perrong 9 ¾ var otroligt vacker. Men jag kunde inte stanna längre. Tåget gick om fem minuter, och jag skyndade mig in i tågvagnarna, med min nyköpta uggla Rosie, och allt annat bagage.
Till min förtvivlan såg jag att alla kupéer var fulla. Jag hade helst velat sitta ensam, jag hade aldrig velat ta kontakt med okända människor. Jag letade runt på tåget, och fann till sist en kupé.
Nej, den var inte tom! Det satt en annan flicka där. Hon hade mahognyfärgat hår, var väldigt kort och tittade ut genom fönstret. Jag samlade modet, och frågade:
”Får jag sitta här?”
Flickan rörde sig inte. Jag började fundera på om jag hade varit otydlig, eller rentav oförskämd. Eller så kanske hon var döv.
”Får jag sitta här?” frågade jag igen, den här gången lite tystare.
Flickan vände på huvudet. Hon svalde några gånger, och svarade:
”Ja.”
Jag mumlade ett snabbt ”tack”, och satte mig mittemot henne.
Jag tittade på min armbandsklocka. Klockan var några minuter över elva, och tåget hade satts igång. Jag tittade ut genom fönstret, och en lång, pinsam tystnad startade.
Efter cirka tio minuter samlade jag modet igen.
”Vad heter du?” frågade jag, efter många minuters tvekan.
Flickan svalde, och svarade att hon hette Liv Wester.
”Vad heter du?” frågade hon sedan, och verkade förvånad över att hon ens hade vågat ställa frågan.
Jag tittade in i hennes ögon. Hon verkade bekant, fastän jag aldrig träffat henne tidigare. Jag hade aldrig frågat vad främlingar hette tidigare. Men man fick ju inte vara oartig.
”Jenny Skii”, svarade jag, och svalde en gång.
”Ska du börja här?” frågade Liv, efter att ha svalt.
”Ja”, svarade jag direkt, till min förvåning.
Det här var skumt. En som jag aldrig träffat tidigare satt framför mig, och jag PRATADE?
”Samlar du på chokladgrodekort?” sa jag, efter en stunds tystnad.
”Ja”, sade Liv, ”men jag har inte så många.”
Jag kände hur mitt hjärta bankade glatt inom mig. Jag hade faktiskt tagit kontakt med någon, på riktigt! Jag kunde prata. Jag kunde faktiskt prata med en okänd person!
”Jaså”, sade jag bara, och log.
Det dröjde några timmar. Efter det satt vi och gapskrattade, pratade om vad som helst, och jag var inte det minsta blyg. Det kändes som om vi hade känt varandra i hela livet, och jag blev riktigt överraskad över att hon verkade känna samma sak.
”Ska ni ha något från vagnen?” frågade en kvinna, med en matvagn framför sig.
Liv verkade bli jätterädd. Hon satte sig käpprak upp, och harklade sig, och stammade, men fick inte fram ett ord. Inte jag heller. Det här var skumt…
”Inget”, pep jag bara till svar, och kvinnan gick därifrån.
Jag tittade på Liv igen, och min glädje rusade tillbaka in i kroppen. Jag fattade ingenting. Jag kunde prata med henne, men ingen annan?
”Tack”, suckade Liv, och jag log, ”jag hade aldrig vågat säga något.”
”Inte jag heller”, sade jag, och fortsatte le.
Timmarna gick, och resan fortsatte i princip såhär. Flera personer gick förbi kupén, och även om dem inte pratade med oss, var det som om blygheten kom tillbaka igen. Som om det fanns en kontakt mellan oss, som höll oss vid liv. Jag förstod ingenting. Det verkade inte Liv heller göra. Hon fastnade ofta i funderingar, och det störde mig inte ett dugg.
När tåget till sist stannade, höll vi varandra i handen. Båda svalde samtidigt, och jag kände hur oron vällde upp inuti mig. Nu skulle jag behva ta kontakt med andra människor än Liv.

---

Den här ff:en baserar på ett rollspel vi har, och Alma, ska vi ta de exakta replikerna? Jag tog det nu i alla fall, för säkerhets skull

Superbra!

Läser också

Äwesööme♥

Det där hör väll inte hit?

Jag är verkligen ledsen att det inte kommit något kapitel än, men jag har en anledning. Den enda Taylor som har internet hos mig är min mammas, och hon vill inte längre att jag har den. Jag har dessutom alla kapitel sparade där... Jag ska försöka övertala min mamma, men det är svårt...

HejahejahejafriskthumördetärdetsomsusengörkämpakämpakämpaduärbästingenprotestviskavinnaviskatadomviskagöraketchupavdemvinnavinnavinnakämpapåooooooooooooooooooooAlmaochhjälpvadmycketramsoriettendaord...

Jagskakämpakämpakämpaochkämpa

Jag och Pauli har bestämt att vi ska sluta med den här. Ingen av oss har någon lust att skriva på den längre, så tyvärr. De som tycker om hur Pauli och skriver kan nu kolla in hennes Erik, min Erik eller min Voldie lär sig sjunga opera.