Find It For Me (SV)

OMG!!! Trodde helt ärligt inte du skulle svara... Elzyii läser min roman... Gosh så det kan hända saker här i livet. ♥
TACK ALLIHOP!!! Ni är guld värda ♥

Kap. 4

Mike förstår ingenting. Tidernas största skatt? Hur fick den där mannen tag på den? Vilken är ens tidernas största skatt? Alla frågor har exploderat i Mikes huvud, men än så länge är det helt tyst i rummet. Helt tyst. Man skulle kunna höra en knappnål falla till golvet.
Sedan bryter tumultet ut.

Nu är det inte bara i Mikes huvud frågorna kastas runt. Lokalen skrider av aktivitet, det mesta som utropas är hur omöjligt det är. Att resa i tiden har tidigare försökts, men ingen har lyckats. Folk har blivit av med båda armar, ben och livet i sin kupp. Mike hade ett suddigt minne från när han var liten, hans mor hade varit så upprörd vid frukostbordet. Hon hade visat far tidningen och han hade nästan skrikit:
-Hur kan de visa sånt här!? Jag ska allt prata med vå…
-Scchh! Väste mor. Inte så högt!
Far fortsatte storma av raseri hela dagen, han slängde igen dörrarna var han gick. Senare tog hans äldre syskon med honom, han mindes inte så mycket. Men de hade varit uppspelta och ivriga. De tog honom med sig till fars kontor. De hade någon ide om att ta reda på vad far hade sätt i tidningen. Vad som gjort honom så upprörd.
Idag skulle Mike aldrig gått med på det.
För när de steg in på rummet och hittade tidningen:
Första sidan pryddes av ett foto. Det såg ut att ha sprutat blod på kameran och själva bilden föreställde en rökig och blodig krater. Stympade människokroppar låg slängda överallt och tjänstemän i uniform skyndade runt, runt. Så bitar av något vitt låg också strött lite överallt. En av de döda männen hade en liten vit bit i munnen. Rubriken lydde:
Därför, ska ni inte syssla med tidresning!

I och med att Mike hade detta minne i huvudet kunde han inte låta bli att känna sig aningen illamående. Men han tittade ner för att ingen skulle se hur starkt han längtade hem. Varför kunde inte Chris valt någon annan? Varför just han? Om presidenten, som han sa ville ha barnens hjälp… Skulle Mike verkligen klara av att jobba ens en dag med det här utan att falla ihop? Han hatade redan sig själv för att han kände sig svag av det här minnet!
-Tystnad! Presidenten hade rest sig upp och slog med en våldsam kraft ena handen i armstödet. Var tysta och lyssna till mig! Ta efter den där pojken! Han har minsann förstått vad som är äkta respekt för presidenten!
Mike förstod först inte att det var honom presidenten pratade om. Presidenten visste ju inte att Mike bara hade suttit tyst i chock… Men han kunde ju lika gärna spela med. Han bugar bara lätt mot den betydande mannen. Det kunde väl inte vara så fel att ha presidenten på sin sida?
Mike hade ingen aning om det då. Men så fel han hade… så fel.

-Jag vet att det verkar nästintill omöjligt, säger presidenten när han fått tillbaka uppmärksamheten. Men inte trodde jag att ni, landets klokaste män skulle reagera på detta vis! Ni ska veta att jag verkligen inte ville blanda in er i detta! Men nu måste jag få berätta om mina planer för den här forskningen.
En högljudd suck hördes någonstans ifrån.
-Det är visst någon som redan gett upp hoppet om att lyckas, ler presidenten. Jag är inte förvånad. Inte hade jag trott att alla skulle klara av pressen. Det avskyvärda kräket som suckade kan omedelbart lämna rummet. Denna person ska, utanför, invänta sin bestraffning.
En kort man reste sig. Han var röd i ansiktet när han gick ut ur rummet.
-Nu till mina ytterliga krav. Ni får inte berätta om det här projektet någon. Inte ens era närmaste vänner eller er familj. Vi ska väl inte oroa de, va?
Mike är nära att börja protestera högljutt. Han måste få prata med sina syskon om det här? Hur ska han annars förklara alla gånger han, antagligen, kommer vara här och jobba?
-Ja, jag har svarat på frågan som säkert många här inne undrar över. Hur ska jag kunna förklara för min familj då, när jag väl är hemma? Svaret på den frågan är att ni aldrig kommer vara hemma.
Ni kommer bo här… i alla fall tills ni löst det här problemet.

OMR.
Han stänger in dem.

Sjukt bra!
Varje kapitel blir jag lika fårvånad på hur bra du skriver.

Omg hur kan du va så himla bra?! Seriöst hur gör du?!
Fantastiskt som alltid

Awesome! Du bytte tempus lite då och då när det inte skulle bytas, men det gör inte så mycket för berättelsen är så bra!! ♥

Somvanligt: jättebraaaaaa!!! ♥ Längtar efter fortsättningen!

OMG du är så bra!!!!!!!!

Jag tycker din novell är fantastiskt bra planerad och jag anser att handlingen är ovanligt bra. Men även en bra (jättebra författare i ditt fall) författare behöver få konstruktiv kritik för att bli bättre. (Om det ens är möjligt, men det tror jag) så här nere har jag rättat lite, men den är i en spoiler ,ifall att du inte vill läsa ( det är helt okej). Eftersom jag har fått tillstånd tidigare så hoppas jag att detta går bra, men den är som sagt i en spoiler som du inte behöver öppna.


säg till om du vill att jag ska sluta! Jag vet att det är jobbigt att ta emot sådan här kritik, så därför vill jag att su säger om du inte vill! Det här med att skriva i nutid är offantligt svårt så det är inte konstigt att man gör några fel.
Tips:

TACK!!! Framförallt för den konstruktiva kritiken! Jag har försökt tänka på vad du sa i detta kapitlet och älskar att du kommer med inte bara bra kritik! Det är också roligt om ni pratar lite om vad ni tyckte om kapitlets personer, händelser mm.
Tack igen! ♥ ♥ ♥

Kap. 5

Nu har presidenten gjort två dramatiska avslöjanden på mindre än en timme! Visst är det för bra för att vara sant? Särskilt för honom.
Det är ungefär de tankarna som lever inom Mike när han går genom korridoren. Hans far går bredvid honom. Han visar inget med sitt ansiktsuttryck men Mike är säker på att han döljer en känsla bakom masken.
Rädsla.
Precis som Mike gör. Eller, i alla fall, hoppas att han gör. Han vill ju inte vara som de där mesarna. De som var veka. Självklart syftar han på de som började gråta, som började klösa sig själva i håret och skrika. De som öppet visade vad de kände.
Presidenten såg, nästan, med avsmak på dem.
Som om de inte var värda någonting, skräp i världen. På Mike där emot… honom hade han tittat på med lite väl stort intresse.

Bakom Mike går två stora, muskulösa vakter. De är klädda i presidentens färg. Den som på något sätt symboliserar honom. Varenda Zeppot är målade i den, varenda tjänsteman är den på sin kostym. Vitt. Mike tycker det är en skrämmande färg. Den säger liksom ingenting. Den är för neutral. Men det är väl antagligen det som är meningen… Plötsligt känner Mike ett starkt grepp om axeln. Någon har tagit tag i honom. Hans första instinkt är att blixtsnabbt vända sig om och vrida till angriparens hand och därefter ge personen ett slag över käken. Men när han gör en ansats att göra just detta får han ett slag i bakhuvudet. Han ser suddigt och sjunker ner på knä. Chris skriker men Mike hör inte vad, någonting om… ingens avsikt. Sedan vet han inte om han förlorar medvetandet.
Antagligen, för han vaknar ju.
Det börjar genast värka i huvudet. Han har antagligen fått en rejäl bula där.
Värre visar det sig.

När han försöker röra sig svartnar det lätt. Han petar i bakhuvudet och känner någon klibbig varm massa. Uppenbarligen blod. Det där slaget måste utdelats av någon erfaren. Men vart är han nu egentligen? Rummet Mike ligger i ser inte direkt ut som ett sjukhus. Mer som ett fängelse. Han ligger på något hårt. När han tittar efter… det är ju bara en träplanka! Fastskruvad i väggen.
Har presidenten inte något med fabulöst nät det gäller sjukvård?
-Så… du är vaken, hör Mike en röst. Först steg, och sedan något som skrapar mot golvet. Plötsligt uppenbarar sig en man. Han kommer precis in i Mikes synfält.
Det är presidenten.
Mike orkar inte ens uttala trohetseden… Jo förresten. Det gör han… men… men han vägrar göra det, inser han. Han vägrar säga ett ord till den där idioten. Skulle han verkligen falla ner på knä för någon som precis förkunnat att Mike ska låsas in i alla evighet? Nej, det ska han inte! Därför kniper Mike ihop munnen. Beslutsamt. Han tittar inte allt för hatiskt på presidenten. Bara så att den grymme mannen ska uppfatta en liten gnista… en liten glödande gnista som tydligt berättar att Mike inte är att leka med. Presidenten ser det uppenbarligen då han, nästan, hoppar till. Han är helt klart förvånad över hur bra den lilla ungen kan tygla sitt humör!
-Jag är ledsen att mina vakter behövde knocka dig förut, säger presidenten. Trots hans ord ser Mike inte ett spår av någon sorts ledsamhet i hans ansikte.
Mike låter sig tända liten mer av vredesgnistan. Hans syskon kallade den det när han liten. Om någon gjorde någonting elakt mot honom, eller på något sätt gjorde en ansats att reta honom, infann sig genast den lilla vredesgnistan. Det var som en brand i hans ögon. När den blommar ut i fullt raseri är det ingen trevlig syn.
-De hade order om att slå ner alla som gjorde en ansats att fly, fortsätter plötsligt presidenten. Chris säger att du gjorde det för att du är van vid att avvärja angrepp på det viset. Att du har reflexer. Du kan inte berätta för mig hur mycket sanning det ligger i det?
-Det ligger så mycket sanning i det, det överhuvudtaget kan göra… Vår ärade president, svarar Mike kallt, med en viss bitter eftersmak på de sista orden.
-Då är du den jag har letat efter, ler presidenten.
Varför ler han? Mike får en känsla av att det som kommer att följa inte är något bra. Trots att presidenten verkar tycka det.
-Va… vad menar du? Lyckas han dock haspla ur sig.
-Det jag menar är att du är den jag letat efter, säger presidenten. Den som ska leda de andra barnen, hålla styr på dem…
Presidenten granskar Mike i ytterligare några sekunder. Sedan väser han, olycksbådande:
-Ja. Jag tror du blir perfekt för det jobbet!
Därefter försvinner han ur Mikes åsyn.


Vet att detta kapitlet var dåligt och fantasilöst

♥

Oh My rowling!!
Så sjuuuuukt bra!!

Dåligt? Fantasilöst? Never!

Du äger!