Ögonsten

Meeeeeer

Hihi, imorgon! ♥


Jo, jag och Jenny funderade på att publicera två kapitel var på lördagar, för att '' lyxa till det ''.
Tycker som läser att det blir för mycket, eller vill ni ha det så? :-D

Snygg smiley Freja. :=)

Fantastic! Give. Me. More. Now. ♥

Det är bra

Jaooooo! Fick ju två kapitel att läsa när jag kom hem nu

Hur gamla är ni om jag får fråga? För ni skriver väldigt duktigt och "vuxet" om man uttrycker sig så.

Det är verkligen jättebra!

Skickar uggla! :-)

Herregud så underbart bra!!!

Freja får svara på kommentarerna, enskilt.
Tack allihopa för att ni e så söta. ♥ :-)

♥ Kapitel 9. ♥
~ vecka 6. (?)

Jag stod en stund och funderade och märkte att Luke höll på att bli otålig på allt väntade.
Jag vände mig om för att se på honom och han kollade upp på mig från sina händer.

Jag visste inte var jag skulle börja men jag tog ett djupt andetag och kollade honom i hans chokladbruna ögon.
- Luke, minns du vad som hände på festen?
- Ja jag minns, sa han och kliade sig på nacken.
Jag kollade på honom hur kunde det vara så här svårt?
Jag slöt ögonen för några sekunder men öppnade dem igen, jag gick lite längre fram ill honom men det var ganska svårt eftersom han hade ganska stökigt.
Jag tog ännu ett djupt andetag innan jag fortsatte.
- Jag är gravid, sa jag snabbt
Jag vet inte om han hann uppfatta det men på hans uttryck så tror jag att han hann.
Han kollade storögt på mig han förstod troligen inget det skulle inte jag heller ha gjort men nu var det så, jag var gravid och han var pappan.
- Är du säker? fick han slutligen fram. Han steg upp och kollade in i mina ögon, jag kunde inte få fram ett ord så jag bara nickade som svar.
Han la sina händer bakom huvudet och gick runt i rummet.
- Och du är säker på det? frågade han igen.
- Ja, jag är säker.
- Och säker på att jag är pappan? sa han.
- Ja Luke du är pappan, hundra procent säker på det, sa jag och kollade på honom.

Han stannade slutligen och kollade på mig och muttrade några svordomar för sig själv.
- Jag är inte redo att bli pappa, mumlade han och gick och satte sig på sängen igen och pressade ansiktet mot handflatorna.
- Och du tror att jag ville det!? halv ropade jag.
Han kollade upp på mig men vände snabbt blicken ner i golvet igen.
- Du är ett år äldre än mig!
- Spelar det någon roll!? ropade han så att jag hoppade till.
Tänkte han inte stötta mig och vara en bra pappa?
- Ja det gör det! ropade jag tillbaka.
Jag försökte hålla in tårarna men det var ganska svårt men jag gjorde mitt bästa.

Jag lugnade ner mig och det gjorde han också.
- Okej, men tänker du behålla barnet? frågade han och mötte min blick.
De där bruna ögonen...
- Ja, jag tänker göra det.
Han nickade.
- Men jag vet inte om jag kan vara en del av det, jag är inte redo.
De där orden sårade mig, det var som ett slag i börstet. Jag kände en tår rinna ner från mitt öga men torkade snabbt bort den.
- Vet inte om du inte kan!? hur fan ska jag kunna klara det själv det är inte bara mitt jävla barn! ropade jag åt honom.
- Jag drar nu, hej då. Jag vände mig om och brydde mig inte om Luke det var såhär han ville ha det, och såhär han skulle få det. Jag gick med raska steg mot dörren och kände tårarna börja komma, men jag brydde mig inte.

Jag lät tårarna komma.
Jag öppnade dörren och gick hem med tårarna i ögonen.