Enthopia: Resan till demonernas rike
Forum > Kreativitet > Enthopia: Resan till demonernas rike
| Användare | Inlägg |
|---|---|
|
Fellrendión
Elev 
|
Skrivet av septimus heap 2012: Det låter finfint om ni gör det kanske ni kan lägga upp den så att man får se..... Vi ska, vi två har ett youtubekonto.  __ Det är kul att ni gillar det! Vill ni ha nästa kapitel nu? 
19 mar, 2014 17:23 |
|
septimus heap 2012
Elev 
|
Skrivet av Fellrendión: Skrivet av septimus heap 2012: Det låter finfint om ni gör det kanske ni kan lägga upp den så att man får se..... Vi ska, vi två har ett youtubekonto. __ Det är kul att ni gillar det! Vill ni ha nästa kapitel nu? Jaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 19 mar, 2014 17:34 |
|
Fellrendión
Elev
|
Kapitel 12: Sjöjungfrurnas varning
Violet gick ut på däck och ställde sig upp längst fram i båten med armarna utsträckta på sidorna och lät vinden blåsa i håret. Efter en stund kunde hon också se att något förföljde båten. Hon trodde först att det var hajar, men när varelserna hoppade upp ur vattnet lättades hon. Det var sjöjungfruar. Mycket vackra varelser. De hade silverblå stjärtar och mänskliga överkroppar, förutom simhud mellan fingrarna och en fena på ryggen. De hade färgglatt hår som regnbågar och glada ansikten. De vinkade åt henne och hon vinkade tillbaka. En stund senare hämtade hon Daisy. När de blev hungriga hämtade de några bakelser från skafferiet och drack te medan de kollade på utsikten. Egentligen gillade inte Violet te, men just denna sorten var jättegod. Hela för och eftermiddagen läste Violet medan hon satt utomhus på båten. Det fanns inte mycket att göra, men det var bra underhållning. Mot kvällen när alla tillsammans (tyvärr kunde inte den som styrde äta tillsammans med dem då den personen hade fullt upp med att sköta sitt jobb). Violet började då lära känna de olika personer som följt med. Trollkvinnan hette tydligen Qwanora. Dvärgen hette Eix. Människan som inte var Myrithos hette Defus. Efter fyra dagars färd stannades båten vid en liten ö, som inte var så jättestor. Det var inte målet med resan, men alla behövde ha en vilodag ute i naturen. Violet gick ut med Daisy och höll sig vid stranden medan de andra gick runt lite i den lilla skogen som fanns där. Violet tog av sig skorna och vadade lite i vattnet medan hon så på när färgglada fiskar simmade förbi. Efter en stund gick hon djupare och till sist började hon simma. Även om klänningen skulle bli blöt tänkte hon bara att den gick att torka och fortsatte simma. Daisy stannade dock vid stranden. ”Daisy, vattnet är jättevarmt”! Sa Violet. Hon hade väldigt lätt för att frysa. Men vattnet var faktiskt jättevarmt. ”Det är det säkert”, sa Daisy. ”Men jag har aldrig gillat att simma, och dessutom skulle mina vingar bli blöta”, sa hon och log. Violet simmade ut, mycket långt ut. Förbi båten på den djupare sidan. Till sist kom hon fram till en stor sten och slutade simma längre. Hon var inte så värst bra på att simma där det var djupt, och bestämde sig för att sola uppe på stenen. Hon klättrade upp. Hon solade en lång stund ända tills något skvätte vatten på henne. Hon öppnade ögonen och såg ett ansikte sticka upp ur vattnet. Det var ett kvinnoansikte med djupblå ögon och mörkgrönt hår. Näsan var ganska spetsig och läpparna också. Det var en sjöjungfru! "Du är mycket modig du, en ung flicka som du, som vågar ge sig ut för att rädda Enthopias kung", sa sjöjungfrun. "Hur vet du..."? Frågade Violet. "Nyheter sprids...", sa sjöjungfrun. Innan Violet hann säga något började hon sjunga. En sång som var mycket vacker och bedövande. Violet kunde mindre och mindre röra sig och blev mindre och mindre medvetande. Hon fick ett stort leende på läpparna, som om att hon var i någon slags trans, och sedan föll hon baklänges ner i vattnet. Sjöjungfrun lockade sedan till fler sjöjungfruar som tog tag i vars en lem och började dra henne neråt. Violet hörde sjöjungfrurnas sånger. De blev mycket högre under vattnet och hon sjönk mer och mer till botten. Hon förstod att det inte var alls bra det som hände, men hon var av någon anledning jättelugn och trött att hon inte orkade göra motstånd. Sången var som en drog. Sjöjungfrurna samlades runt Violet, men den med mörkgrönt hår höll fortfarande fast vid henne och hon började vakna till liv. Konstigt nog så drunknade hon inte. Hon kunde trots allt andas. "Du kan andas så länge du håller ihop med oss, även om våra krafter är svaga så kan vi hjälpa dig! Det är viktigt att ingen annan hör", sa sjöjungfrurna allvarligt. "Vi vet att Myrithos, mannen i gult som fört er grupp samman inte är ute efter att rädda kungen, han är ute efter att göra er till demonernas slavar och få de enda som kunnat rädda Enthopia ur vägen. Det var han som hjälpte Demonica att komma in i slottet och han är inte ens en människa. Han är en demon förklädd i mänsklig form. Lita inte på honom"! Sa sjöjungfrurna. "Hur vet ni det"? Frågade Violet. "Vi må leva under vattenytan, men vi hör mer än vad man tror", sa de. "De andra kommer inte tro dig, möjligtvis kanske trollkvinnan eller älvan, men de andra är honom lojala. När ni är tillräckligt nära ön måste du och dina närmaste komma så långt ifrån den mannen som möjligt", sa sjöjungfrun. "Mer än så hinner vi inte säga, de andra kommer komma efter dig! Säg att vi försökte döda dig och att du lyckades smita", sa sjöjungfrun med det gröna håret och simmade skyndat iväg. När handen släppt Violets kände hon också att hon fick slut på luft och var tvungen att simma upp mot ytan. Då mötte hon Defus. "Vad hände"? Frågade han. Violet skyndade sig med att komma på en story för att inte Defus eller någon annan som var runtom skulle misstänka något. "Några sjöjungfruar attackerade mig! De drog ner mig under vattnet och försökte dränka mig", sa Violet. "Men hur kunde du komma loss"? Frågade Defus förvånat. "Öh... jag lyckades på något sätt komma ur deras grepp och när de simmade efter mig så lyckades jag sparka bort dem", sa Violet. Hon hoppades att hon lyckats bra med att vilseleda situationen. Men Defus såg lite misstänksam ut trots allt. "Varför ställer du dessa frågor"? Frågade Violet. "Jag vet inte, jag bara undrade", sa Defus. De båda simmade sedan in mot land. Violet satte sig sedan på stranden igen och väntade på att klänningen skulle torka. Pausen varade i tre timmar. Violet funderade bara hur hon skulle kunna ljuga för gruppen. Enligt sjöjungfrurna vore det bäst om hon flydde när de kommit i land. Hon var också osäker över hur hon skulle berätta det. Hon ville säga det så sent som möjligt för att inte det skulle bli risk för att allt blev avslöjat. Så småningom ropade Myrithos att det var dags att gå ombord. Då gick Violet ombord med ett leende på läpparna som om att hon aldrig hört något. Båten satte fart vidare igen. Violet satte sig tillsammans med Daisy på stolar i fören. Hon visste inte hur hon skulle berätta det. Tänk om Myrithos på något sätt skulle få reda på det? För att tankarna skulle hamna på andra vägar så frågade hon istället hur de trodde att världen i underjorden skulle se ut. Ingen levande varelse hade någonsin kommit ut därifrån efter att kommit in utan att bli galen hade hon hört, så man visste inte säkert. Daisy hade ingen aning. Hon visste bara att det skulle vara hemskt och säkert jätteläskigt att vara där. "Jag tror i alla fall att det kommer att vara mörkt och läbbigt där i alla fall! Som en slags mardröm som man inte kan vakna upp ur är det säkert", svarade Violet. Det var snart kväll igen och Violet sov som en stock. Mot morgonen så samlades alla för att äta frukost. Då var det bara tio dagar kvar av resan. Violet gick nu upp på däck. Klockan var bara fem. Hon sa godmorgon till alla. Alla utom Daisy var där. Hon gick då till hennes hytt och knackade på dörren. "Vakna Daisy! Frukost"! Sa hon. Violet och Daisy gick sedan tillsammans upp på däck. Hon ville så hemskt gärna berätta vad sjöjungfruarna hade sagt. Men hon var tvungen att vänta och tanken skrämde henne. Tänk om flykten inte lyckades! Violet funderade fortfarande på hur hon skulle göra. Hon funderade också vilka hon skulle rädda. Daisy var självklar men de andra kände hon inte så värst bra. Hon visste heller inte hur hon skulle göra. Myrithos var den som bar på tältet och hon visste inte hur hon skulle stå ut med att sova på bar mark igen. Just när hon började fundera på planen så hade hon kommit upp ur trappan och kommit utomhus. Hon satte sig vid bordet och bredde några mackor och fyllde ett glas med vatten. Medan hon åt så funderade hon över vilka som litade på Myrithos alltför väl för att tro på henne. (Hon ville ju inte riskera att någon avslöjade för honom). Efter maten så gjorde Myrithos i ordning diskvattnet och Violet diskade klart sina saker. Efteråt gick hon tillbaka till hytten för att fundera vidare. Violet satt och stirrade ut mot fönstret. Hon funderade över hur planen skulle gå. Först tänkte hon väcka Daisy natten före de kom i land och berätta allt om historien. Kanske även trollkvinnan. Trollkvinnan som hette Qwanora hade varit mycket trevlig mot henne och hon funderade på att också låta henne följa med. Sedan funderade hon över hur själva flykten skulle vara. Hon funderade sedan ifall det vore bäst ifall de flydde under natten istället för under dagen. Det vore nog bäst! Myrithos var inte så tålig när det var folk som tog lång tid och skulle säkert gå efter dem om de försvann efter att ha gått på toa. Sedan visste hon att det var ungefär i gryningen de skulle vara framme, så ifall de stal roddbåtarna så skulle det ta längre tid att nå fram den sista biten, men de skulle åtminstone ha en chans till lyckad flykt. Ja, nu var planen avklarad. Det skulle säkert gå bra, tänkte hon. Samtidigt var hon också väldigt uttråkad. Det fanns inte mycket att göra här. Jämfört med andra kryssningar som åtminstone hade aktiviteter var denna den värsta. Förutom vid måltiderna var man mest för sig själv här.
19 mar, 2014 17:38 |
Borttagen
|
Bra
 19 mar, 2014 17:45 |
|
septimus heap 2012
Elev
|
Jättebra,hette inte dvärgen i berättelsen om fortunia också Eix.
19 mar, 2014 17:47 |
|
Fellrendión
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Bra Vad kul att du tycker så! ^^ Skrivet av septimus heap 2012: Jättebra,hette inte dvärgen i berättelsen om fortunia också Eix. Jo... men om jag blir nöjd med ett namn i en berättelse som blev misslyckad så "återvinner" jag namnen, alltså jag snor namn från min egen berättelse. När jag skulle läsa igenom kapitlet (jag redigerar de innan jag skriver) så såg jag att jag aldrig fyllde i dvärgens namn och jag har så svårt att komma på nya så jag stal det.
19 mar, 2014 17:56 |
|
septimus heap 2012
Elev
|
Skrivet av Fellrendión: Skrivet av Borttagen: Bra Vad kul att du tycker så! ^^ Skrivet av septimus heap 2012: Jättebra,hette inte dvärgen i berättelsen om fortunia också Eix. Jo... men om jag blir nöjd med ett namn i en berättelse som blev misslyckad så "återvinner" jag namnen, alltså jag snor namn från min egen berättelse. När jag skulle läsa igenom kapitlet (jag redigerar de innan jag skriver) så såg jag att jag aldrig fyllde i dvärgens namn och jag har så svårt att komma på nya så jag stal det. Det var inget negativt bra ett konstaterande. 20 mar, 2014 07:49 |
|
Fellrendión
Elev
|
Kapitel 13: Flykten
Dagarna gick... Så småningom var det bara två dagar kvar före dem skulle anlända till ön. Nu var det dags att börja förbereda det hela. Mot kvällen när alla låg och sov, klev Violet upp och tog sin väska. Sedan gick hon ut ur hytten. De två personer hon tänkte bjuda med, Daisy och Qwanora behövde förberedas denna natt. "Daisy, är du vaken"? Frågade Violet med en viskande låg röst efter att knackat på Daisys dörr. En trött röst svarade och kort därefter öppnades dörren av en trött älva i en liten gul morgonrock. "Vad är det, Violet som kan vara så viktigt"? Frågade Daisy. Då var det dags för det avgörande ögonblicket. "Jag måste berätta en mycket viktig sak", sa Violet och smög in. "Lova att du inte berättar detta för någon, det gäller liv och död", sa Violet allvarligt. "Såklart jag lovar, du är min vän, bara se till att få det överstökat så att jag får sova", sa Daisy gäspande. "Öh, det är det som är problemet, du kommer inte få sova mer denna natten efter att jag sagt detta", sa Violet och fortsatte därefter. Sedan började hon. "Minns du när jag blev nerdragen av sjöjungfruar i vattnet? Jag ljög. De försökte inte döda mig. De berättade för mig att Myrithos är inte egentligen en människa och han vill inte heller rädda kungen. Han är en förklädd demon och jobbar för Demonica. Hans syfte är inte ens att rädda kungen utan lura alla som haft en chans att rädda kungen röjda ur vägen. För att kunna rädda kungen, måste jag och de som jag bryr mig om måste fly från kungen natten innan vi når fram. Vi måste stjäla roddbåtarna och ge oss av", sa Violet. "Du, jag och Qwanora vill jag ha med mig", sa Violet. "Är du beredd på att fly? Förlåt för att jag säger det så sent, men jag kunde inte riskera att planen avslöjades eller att ni råkat avslöja något med det märkliga beteendet", sa Violet. Daisy måste ha vaknat till efter att ha hört det. "Oj, självklart måste vi då sticka nu", sa Daisy. Konstigt nog trodde hon henne utan att ens ställa några frågor. Det gjorde det hela bara lättare. "Jag måste väcka Qwanora! Tiden är knapp och vi får inte väcka uppmärksamhet, gå med tysta steg mot båtens akter och vänta på mig där. Ett tips är också att du tar på dig något varmare, det ösregnar därute", sa Violet. Det hördes ganska mycket i rösten hur nervös hon var. Detta var det farligaste hon gjort i hela hennes liv. Själv hade hon på sig sin svarta jacka, halsduk, vantar, och självklart väskan med sig. Daisy tog sedan på sig en svart regnkappa och skor. De smög sedan mot Qwanoras hytt. Qwanora var lite svårare att övertyga än Daisy, men det gick. Qwanora hade umgåtts mer med Myrithos och tyckte att han var mycket pålitlig och kunde inte tro det. Men efter en stund förstod hon att Violet inte ljög och tog på sig en mörkgrön kappa och klänning, sin väska och sin käpp. Violet och Qwanora smög sedan vidare mot båtens akter. Det var mörkt och de var mycket säkra på att de inte blev upptäckta. Där väntade Daisy på dem. Sedan förberedde de alla roddbåten och la i sina saker där. Qwanora satte sig längst bak. Där var tre säten. "Jag ror", sa Qwanora direkt. Violet satte sig då i mitten och Daisy längst fram. Det var kolsvart och man såg inte mycket förutom lamporna från fönstren i båten och lite hur det var i roddbåten. "Är ni beredda"? Frågade Violet. Innan någon hann svara så började hon skära av repet som höll upp roddbåten. Sedan föll båten långt ner och med ett plask landade den i vattnet. Smällen lät mycket högt och det lät också som att någon hört. Alla var trötta, och under hela natten rodde de. Qwanora måste haft det väldigt kämpigt då en storm pågick hela natten. Vågorna fick båten att gunga jättemycket och ovädret gjorde inte precis saken lättare. De var tvungen att ro hela natten och även under gryningen. Qwanora visste att Myrithos planerat att de skulle komma i land på den västra sidan, men Qwanora kom istället på att de kunde komma i land en bit längre ut, och det fick tiden att gå ännu längre. Klockan tio på morgonen var de framme vid en strand och ovädret hade slutat. Solen var uppe och de reste sig ur båten. Violet föll ihop i sanden efter att ha tagit sina saker. "Vad gör vi nu"? Frågade Violet. "Jag tror inte att Myrithos gett upp om oss"! "Om han nu är så hemsk som ni påstår så är han nog redan efter oss, det vore bättre om vi skyndade oss in i skogen och hittade ett gömställe, ön måste nog vara rik på gömställen så stor som den är", sa Qwanora. "Jag håller med", sa Violet. Det var läskigt att vara ute på stranden. Där var de mest synliga av alla ställen. De gick sedan in mot skogen. De behövde vila för att ha ork nog att fortsätta.
20 mar, 2014 09:23 |
|
septimus heap 2012
Elev
|
jättebra, känns dock som att det bara är jag som läser just nu.
20 mar, 2014 09:40 |
|
Fellrendión
Elev
|
Tack! Många är nog i skolan just nu så det förstår jag. 
20 mar, 2014 09:41 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen