Det Dolda [Sv]

Ska försöka läsa när jag får tid..

Okej så jag vet att jag har dizzat er totalt och förlåt för det men jag ska skriva lite på sommaren nu, här kommer ett kapitel ifall någon fortfarande vill ha X)

Inte för att jag skulle ifrågasätta er ifall ni inte vill ha. Det har gått några månader. Oh well. Fail som vanligt. Här får ni ett kort kapitel och låt mig gärna veta om ni vill ha mer.

Funderar även på att flytta den här till Wattpad och skriva där istället, låt mig veta vad ni tycker!

~~

KAPITEL 4:
Jag tittade mig i spegeln. Det var något annorlunda med sättet jag såg ut på. Jag lät blicken vila på mitt ansikte och betraktade min spegelbild. Jag såg helt normal ut men ändå inte.
Jag bestämde mig för att strunta i det och tittade runt i den övergivna toaletten. Ingen gick in här och det fanns skyltar utanför som visade att tillträde var förbjudet. Toaletten var öde och hade flera gamla bås. Tydligen hade en pojke hittat något, en Horrokrux tror jag det hette, här inne många år tidigare. Professor McDonalds tankar var händelserika, som att slå upp en gammal bok. Jag återgick till att leta runt i toaletten. Vad mer kan finnas dolt?

Min blick drogs till en golvplanka som satt lös borta vid de tegelstensliknande stenarna på en av väggarna. Jag hade inte märkt det bara med blicken, det var någon annorlunda med platsen. Jag gick sakta emot den och kände hur energin bakom stenen blev starkare. Jag andades djupare, tog de sista stegen fram till stenen och försökte sedan dra ut den. Det visade sig vara något av ett problem eftersom den satt fast i väggen men efter att använt ”Accio” så flyttades stenen någon centimeter. Jag drog ut resten av den tunga stenen och när den nästan var ute försökte jag fånga den så att det inte skulle låta så mycket när den slog i marken.
Det var en sten. En stor sten. Den föll direkt på marken och ljudet var inte bara högt, det ekade och golvet skakade. Jag svor tyst för mig själv och det enda möjligt tänkbart positiva som fanns i situationen var väl att det inte hade landat på min fot.

Energin var stark nu, det var en sorts kall energi, och det påminde om is. Jag var tvungen att veta vad det var bakom stenen, och kikade in. Först märkte jag ingenting, sedan märkte jag något som glänste till. Jag tvekade, borde jag ens vara här? Vad höll jag på med?
Sedan bestämde jag mig och började borsta bort smutsen som dolde föremålet. Det som hade glänst var en röd rubin som var polerad och fäst vid en ask av metall. Utan att tänka efter tog jag asken och gjorde sedan mitt bästa för att sätta tillbaka stenen. Alltså, det tog en stund.

Jag var tillbaka i flickornas sovsal. Nästan alla var påväg till Hogsmeade och jag hade ingen lust att följa med. De såg på mig på ett annorlunda sätt. Deras ansiktsuttryck och tankar välkomnade mig med ett ”Åh, hon igen” . Det var inte kul att känna sig ovälkommen.
Jag kände någons energi närma sig. Det var en bekant energi. Jag vände mig om och mötte Rebecka Eagle’s nyfikna bruna ögon. Hon var till min förvåning inte rädd.

”Hur lyckades du få molnet att regna blod?” frågade hon.
”Det bara hände, du hörde vad Professor Howell sa; molnets utseende reflekterar bara vad du känner.” sa jag lugnt.

Hon verkade misstänksam. Hennes tankar hade kunnat vara tydliga om det inte hade varit för det otroligt irriterande faktum att hon tänkte så snabbt. Jag slutade försöka hänga med.

”Vad tänkte du på då?” frågade hon även fast hon redan visste att jag inte skulle svara.

Varför inte överraska henne.

Jag lutade mig fram och hon stod still fast hennes tankar sa åt henne att backa ett eller två steg.
”Makt. Känslan av makt ger regnet ett blodigt utseende.” Och med det reste jag mig upp och lämnade henne i flickornas sovsal, med hennes jobbigt snabba tankar som genast analyserade det jag hade svarat.

Jag satte mig i det tomma sällskapsrummet. Det kändes lugnt. Det var bara Rebecka och två pojkar kvar i sovsalarna och deras tankar var avlägsna. Allt kändes lugnt och tyst.

Det finns alltid något som bryter tystnaden förr eller senare. Jag skulle ha vetat bättre.

Plötsligt kände jag en extrem smärta i huvudet. Jag bet mig själv desperat i handen för att inte skrika. Smärtan avtog inte, utan blev starkare. Det var som om en explosion hade skett i mitt huvud, i mina tankar. Jag fick en bild i huvudet av mig själv från något hörn i rummet, samtidigt som ett ljud hördes från ett av hörnen vid utgången. Genom smärtan som äntligen började lätta kände jag någons energi. Vem eller vad det än var så var det i alla fall påväg bort härifrån genom utgången och medan jag återhämtade mig från attacken kunde jag bara hoppas att det inte skulle återvända.

~~

Okej så ingen kommer typ läsa det här men w/e det var kul att skriva

Super!

Great m8

Äntligen är du tillbaka. ♥ Braaaaa

Superbra!

Oh.... Such awesomeness :0
Mer snart, förväntar jag mig *spänner blicken i dig*

Det här var för tusan lika dåligt som..

Äntligeeeeeen!!!! Har längtat såååå!! Superbra skrivet

Vill sjukt gärna fortsätta skriva men det är mycket enklare om jag gör det på Wattpad istället gör mugglis ❤️

Låt mig veta om ni skulle läsa ifall jag la upp det här på Wattpad och om ni har ett account där ♥ ♥ ♥