- Ett Andra Liv -

Okej bra xD

Önskar att jag hade fler tummar...

Samma... Jag önskar jag hade fler tummar så jag kunde tumma ditt inlägg om att du inte har tummar xD (Confused? )

OCH OFDOFJSFJ MIN HUND BET SÖNDER MINA NYA SKOR DD':

*confused*
Men tror jag fattar.
Stackars dina skor.. Men vi borde inte spamma tråden?

Nä, maybe not xD Förlåt men jag blev bara GWAAH arg på min hund c:

Och jag ska spamma henne med ringningar till hennes telefon xD♥
Förresten, jag har fått vissa upplysningar att Alviis håller på att skriva mer... ♥

JAG MED, DET ÄR HELT SJUKT C:

Nej, jag vet att du inte är så bra Alviis. Jag beskriver inte så bra.
DU ÄR 10000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000001000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000
GÅNGER BÄTTRE!!!!! ♥♥♥♥♥♥

AWWWWWW OMG TAAAAACKTACKTAACKTACKTACK! ♥♥♥♥♥

Som tack för ALLA FIIIIIINA kommentarer från världens bästa läsare kommer ett nytt kapitel nu. :3 ♥♥♥♥♥ Längre än det förra. ♥♥
____________________________________________

KAPITEL.3.

- Har du kaffebönorna? frågade mamma direkt när jag kommit in i huset. Hon skakade i hela kroppen med en tom kaffe mugg i handen. De isblåa ögonen var uppspärrade och pupillerna var små. Hela hon var likblek och sprang fram mot mig och slet kassen ur min hand. Mamma tog upp kaffe bönorna och rusade in i köket för att göra kaffe. Jag gick in till köket och ställde in alla varor där de skulle vara. Det gråa kylskåpet gnisslade när jag öppnade det och den mörk bruna dörren till skafferiet knarrade. Det vit gråa kakel golvet hade lite fler sprickor i sig och de ljus gula tapeterna på väggarna hade flagnat bort lite. Ljuset från den vitgula solen strålade in genom de få fönstren vi hade i köket. Öppningen mellan vardagsrummet och kökets tröskel var lös.
- Kom igen då, dumma kaffe j.., började mamma, Vi behöver en ny kaffe maskin, kan du tänka dig att kolla efter någon ny nästa gång du handlar? Jag slängde plastpåsen i soptunnan som stod ensam i ett dammigt hörn.
- Javisst, om vi har råd, mumlade jag tyst.
- Vi måste ha råd, utan kaffe blir jag galen och hur ska en galning kunna få ett jobb? hon pratade väldigt fort och stirrade undrande på mig, Och mitt CV… Det är inte ens klart än! utbrast hon.
- Men gör klart det då, muttrade jag och stirrade tillbaka på henne.
- Men jag kan inte göra det utan kaffe! Jag behöver koffein!
- Du har haft 2 hela veckor på dig att göra klart ditt CV när du har haft kaffe om det är så viktigt med det! anklagade jag henne argt.
- Du skriker inte på mig! Dumma missfoster till unge, la hon till i tankarna. Jag drog efter andan och kände tårarna trycka på. Det sved i ögonen. Klumpen i magen växte och det kändes som om det var en stor sten i halsen. När jag svalde gråtet skrek jag ut ett svärord och gick ut ur köket och mot min gammla tråkiga, ljusbruna trädörr in till mitt rum. Den mint gröna tapeten hade bleknat lite och trägolvet knarrade och gnisslade samtidigt när jag tog ett kort litet språng mot sängen och slängde mig på den mjuka madrassen. Varför? Varför blir det alltid såhär? Och varför är det alltid mitt fel? tänkte jag tyst. Tårarna rann ner som floder nerför kinderna. Till slut skavde det där tårarna runnit mest. Jag grät och grät. Grät hela tiden. Snyftade och släppte ut min sorg för grälet med mamma. Skrek i kudden av ilska, bet mig i läppen för att inte snyfta för högt och blundade till slut när tårarna tagit slut och kudden var alldeles dyngsur. Blundade och somnade. Vaknade och grät lite mer tills jag återigen somnade.


“Missofster”, muttrade Zarah D, skolans fjortis. Hon som hade på sig vadsomhelst som var alldeles för tajt. Som sminkade sig så mycket att det såg ut att vara tungt att ha på sig allt. Hon hade tjocka lösögonfransar, mascara, flera ton brunkräm, ljusrosa och vitt läppstift och vitt läppglans. Själv trodde hon att hon var coolast i skolan. Hon skulle bara veta på vilken plats hon låg på cool-listan. I alla fall min lista.. Fast, mina åsikter räknades ju inte.. Jag vände mig bara om och blängde på henne. “Ooooh, en bitch blick” småretades hon. Alla runt omkring fnissade. “Ja, sådana är du ju expert på”, mumlade jag och försökte spela tuff, men visste att det inte fungerade. Det fungerade aldrig, ändå försökte jag varenda gång jag såg Zarah D eller Jimmys, hennes pojkvän, fejja. Det var som en försvars manöver. “Ååh, vad gulligt. Försöker vara cool. Raring det funkar inte”, log hon. “Jag försöker inte vara cool, inte gullig heller för den delen. Men jag är i alla fall..” började jag, “Ehmmm..” Plötsligt blev jag nervös inte kaxig. Jag blev skrämd inte arg. Jag blev osäker istället för..något annat. Precis som jag annars alltid var. “Inte lika kaxig nu va? Hahah, försök inte ens. Du är inget annat än ett monster, ett missfoster, ett freak. Nu, försvinn så jag inte kan se dig längre”. Jag blängde på henne igen istället för att svara eller göra någonting. Aldrig att jag skulle göra som hon sa igen. Alla omkring började viska och Zarah D suckade. “Hörde du inte vad jag sa? Var jag otydlig? Tyckte ni att jag var otydlig?” hon tittade frågande på de andra. De skakade på huvudet. “Nej, så stick!” Men jag bara stod där. “Äsch, den förstår inte mycket människospråk så jag försöker såhär..” mumlade hon. Stick ditt missfoster annars ska du få se på annat, tänkte hon och de gröna ögonen blev smala.


Magen kurrade, kinderna sved, några av tårarna på kudden hade dunsdat bort, solstrålarna som varit det enda ljusa i mitt liv var inte längre där. Solen hade gömt sig bakom en stor byggnad mittemot vårat hus och månen kröp långsamt fram bakom molnen. Stjärnorna lös upp de osynliga träden som fällde löv och den svartblåa himlens dystra känsla gav mig en gnutta depression i mina tankar. Jag ville inte äta. Även om magen trycktes innåt och den kurrade som aldrig förr så hade jag ingen större aptit. Jag ville bara ligga kvar i sängen, den enda jag kunde lita på. Den enda som var öppen att ta emot mig när som helst. Bara ligga kvar och gråta till sömns tills nästa morgon kom och gråta lite mer ända tills jag somnade igen. Men jag visste att jag inte kunde ligga i sängen hela veckan, så jag reste mig motvilligt upp och gjorde en macka. Jag tuggade långsamt och svalde det med en klunk mjölk. Det tog lång tid att äta upp mackan. Jag gick igenom dagen för mig själv. Jag hade vaknat upp, tagit på mig kläder, åkt och handlat, träffat Abbe. Det hettade till om kinderna när jag tänkte på honom. Hans leende som fick hans svart ögon att glänsa när han såg på mig. Hans tankar om mig. Hans rufsiga hår.. Allting med honom hade jag memorerat. Automatiskt hade min hjärna kommit ihåg honom åt mig. Jag visste inte hur, men jag tackade mitt huvud för det och på något sätt förstod jag varför jag memorerat honom, men kunde inte sätta fingret på det. Det störde mig att jag inte visste och det störde mig att han hade fått mig att rodna 2 gånger på en dag. Jag hatade honom, men på ett sätt, djupt inne i mitt sinne bland alla hemligheter jag inte ens vågade tänka på, gillade jag honom samtidigt. Vad var det med honom?
___________________________________________________

Molly Evans och Kim Potter eftersom ni så gärna ville ha ett kapitel här har ni ett gaaaanska långt ♥

DU ÄR SÅ BRA PÅ ATT SKRIVA ♥ LOVE IT! NU ÄR JAG TYVÄRR FÖR TRÖTT FÖR ATT SKRIVA EN SÅN FIN KOMMENTAR SOM DU FÖRTJÄNAR, MEEEEEN DET VAR VÄLDIGT, VÄLDIGT BRA