Claire & Tassen

Dumbledore var rektor då

Okej

Här kommer kapitel 3. Har inte så mycket inspiration så kapitlen blir litee tråkiga och fantasilösa men jag hoppas att det duger :] Detta kapitlet blev jag inte så jättenöjd med...


Kapitel 3
Fullmåne


Gräset under mina bara fötter var vått av dagg och glittrade i månskenet. Sjön låg blank och stilla vid utkanten av Den förbjudna skogen, då och då dansade en krusning över vattenytan.
Jag förde upp en hand till min kind, den var svullen efter alla tårar som färdats oavbrutet ner för den under de två senaste timmarna. Att jag aldrig kunde lära mig att stå emot saknaden efter mamma och pappa. Den kom alltid smygande framåt sovdags och det var alltid jag som låg vaken längst.

Plötsligt tyckte jag mig höra dova steg i gräset, på väg mot mig. Jag vände mig hastigt om, det stod någon ett par meter bort, jag kunde inte se ansiktet för mörkret som omslöt honom och jag väntade spänt på att han skulle träda fram.
"Hej, Claire", sa figuren och jag höjde förvånat på ögonbrynen.
"Sirius, vad gör du här?"
"Err... jag kände för en nattpromenad", någonting i hans röst sa mig att han inte talade sanning.
"Verkligen?"
Han nickade och tog ett steg fram, när han fick syn på mig trädde en djup rynka fram i pannan på honom. Han inspekterade oroligt mitt svullna ansikte, mina blanka ögon och de röda strecken efter tårarna som prydde mina kinder.
"Har du gråtit igen?"
Sirius kände mycket väl till min återkommande saknad efter mamma och pappa och även mina nattliga promenader.
Jag nickade kände hur gråten åter igen vällde upp inom mig.
Sirius gick fram till mig och drog in mig i en varm kram. Han strök mig varsamt över ryggen.
"Var inte ledsen, Clarie. Det kommer snart gå över. Du vet att jag, hrm, vi alltid kommer finnas här för dig."
Ja, tänkte jag. Iallafall du och Lily. Men det sa jag inte högt.

Sirius släppte mig och log sitt varma, betryggande leende. Det leendet som fick mina ben att vika sig under mig och mitt hjärta att smälta. Det leendet tyckte jag mycket bättre om än det tuffa, okänsliga leende han klistrade på när han umgicks med James.
DÅ skar plötsligt ett öronbedövande vrål genom natten och jag slog chockat händerna för öronen. Det lät minst sagt som om någon blev torterad någonstans i närheten, jag var säker på att den som uppbådat vrålet skulle dö när som helst.
"Vad i hela friden var det?!", flämtade jag skräckslaget när vrålet hade tonat ut och allt var tyst igen.
Sirius svarade inte, hans oroliga ögon var fäst på någonting längre bort. Jag vände blicken dit han kollade och... Spökande stugan. Ett fönster på ovanvåningen var svagt upplyst.
Det andra vrålet kom lika oväntat som de första och jag slog ännu en gång händerna för öronen. Det lät fruktansvärt, det var inte vrål, det var ett ylande och den här gången var jag säker på att det hade kommit från Spökande stugan.
"Vad är det där för något?!", kved jag gällt men Sirus såg inte alls rädd ut, bara orolig. Han flackade med blicken och började trampa på stället.
"Du borde gå in Claire, det är bra om du sover så att du har lite energi till imorgon", sa han till slut.
"Men du..."
"Jag ska också gå in snart, ska bara... flyga lite", avbröt han och pekade med ett långt, blekt finger mot Quidditchplanen. "Det gör mig lugn."
"Okej...", sa jag en aning misstänksamt och började gå snabbt i riktning mot slottet.
"Godnatt", ropade han lågt efter mig.

----------------------------------------------------------

Sirius väntade tills Claires rygg försvann utom synhåll och vände sig då om och började gå mot det Piskande pilträdet.
Puh, tänkte han. Det var nära att hon kom på oss.

En rysning for genom kroppen på honom när han fick syn på Remus där han stod mitt i rummet. Hans seniga, håriga armar hängde slappt längst sidan på honom och de ännu hårigare benen skakade kraftigt. Han andades tungt och var alldeles blöt av svett. När han fick syn på Sirius i dörröpningen tändes en ilsken glimt i ögonen på honom och munnen formades till ett stridslystet grin där de gula, vassa tänderna blottades. Sirius skyndade sig inta sin form som den stora svarta hund(En grymm) hans animagus var. Den han blev en gång i månaden, vid fullmåne. Varulvsnatten.
Remus gav ifrån sig ett gnyende läte och grinet lämnade hans ansikte lika snabbt som det kommit.

Vid det grovt igensmutsade fönstret stod James i form av en Kronhjort, pälsen som klädde den rätt muskulösa kroppen såg ut att vara gyllene i skenet från lyktan som stod placerad på byrån bakom honom. På sängen låg en välgödd men skabbig råtta och slickade sig om tassarna. Sirius satte sig ner vid sängens ände och iakttog varsamt sin vän varulven. Han behövde egentligen inte vara orolig, så länge de alla var här skulle Måntand inte vara till någon skada. Och Slingersvans, Tagghorn och Tramptass skulle inte lämna honom.

Skitbra, som vanligt. Vad mer kan jag säga utom att jag vill ha mer nu?? XD

omg

Jättebra Tänker på Claire i Starcrossed när jag läser denna haha.

Jätte bra! Älskar hur du skriver och beskriver allting. ♥

Soooooon ♥ Tack förresten Jag tar det som en komplimang Tack Marjo♥

Du skriver som poesi ♥ super vackert och gärna miljö och personbeskrivningar. Just dina beskrivningar äger man dras till allt…
Amazing