Who I am [SV]

No, I'm not x) ♥

Tack så jättemycket! Vet inte vad jag ska säga! Du gjorde mig precis jätteglad!

Och det gjorde alla ni andra också! Tack för all respons! Här får ni Kapitel 3! Som jag kunnat skriva klart så snabbt tack vare era fina kommentarer. De betyder verkligen sjukt mycket. Tack ♥



Kapitel 3
Hopp och glåpord

Hon får äntligen komma ut från sitt rum. Lyra låter ena handen mjukt röra vid trappräcket då hon tar sig neråt till frukosten. Hon brukar inte se fram emot det, men idag känns det faktiskt mycket bra. Det är en känsla som hon tillåter sig att njuta av. En känsla av att inte vara osynlig.

I flera dagar har hon tvingats sitta ensam i sitt rum. Inte en levande själ hade sagt åt henne att stanna därinne så länge. Men Lyra förstod. Hon förstod att det var det som krävdes av henne. Det enda livstecknet hon fått var maten. Ett öronbedövande smäll i det tysta rummet och sedan en liten bricka intill den stängda dörren. Hon såg inte den vänliga själen som lämnade mat åt henne en enda gång. Och ut genom fönstret tittade hon inte heller. Lyra var för trött på sig själv för att ens orka dra den tunna gardinen åt sidan.

Men det var denna morgon det tog slut. Föreståndarens hjälpreda Annie knackade tyst på, och Lyra svarade inte. Fast när dörren trots hennes ignorans gled upp och blottade Annies vänliga ansikte kände hon sig lättad. Det var inte föreståndaren. Med ens förstod hon att hon inte ville träffa den häxan längre.

”Ms. Miller? Lyra?” Hade Annie sagt. Hennes tjocka bruna hår bar samlat i en lång fläta. Den hängde som alltid utefter ryggen. När Lyra var liten minns hon att hon tyckte den påminde om en svans.

Annies ansikte var rosigt. En mjuk nyans som förstärkte uttrycket av vänlighet. Hon tog ett försiktigt steg in i rummet. Sedan lät hon dörren glida igen med ett lågt klick.

”Lyra. Mrs. Green vill att du ska komma ner och äta frukost idag.” Annie böjde sig ner och plockade upp extrafilten som Lyra slängt till golvet. Hon vek prydligt ihop den. ”De andra barnen är redan i matsalen.”

”Jag bryr mig inte om de andra barnen”, svarade Lyra och satte sig upp. Hon drog benen intill sig.

Annie sa ingenting. Istället la hon fram en nytvättad uniform på täcket framför Lyra.

”Alla väntar på dig. Klä dig och följ sedan med ner och...”

”Ingen väntar på mig”, bröt hon av. ”Ingen bryr sig om mig.” Lyra skakade på huvudet och drog i det långa vita nattlinnet. Inte en enda centimeter av hennes ben blottades. Hon lutade trött huvudet mot dem. Plötsligt kände hon sig märkligt liten. Plötsligt ville hon bli visad omtanke.

Annie hängde kläderna över sänggaveln satte sig försiktigt ner intill henne. Lyra avundades hennes skickliga förmåga att känna av olika känslostämningar.

Lyra tittade upp. Det sorgsna inom henne var så starkt att det inte kunde undgå att pensla hennes ansikte.

”Det är inte sant”, sa Annie och la huvudet på sned. ”Det finns många personer här i världen som bryr sig om dig, mrs. Miller.”

En tår föll ljudlöst nerför Lyras kind då hon knep ihop läpparna. Sedan skakade hon på huvudet. Som i försvar mot den osanning som ekade i hennes huvud.

”Varför inte då?” Frågade Annie allvarligt. ”Varför tänker du något sådant?”

”För att det är sant!” Sa Lyra och höjde rösten. Hon torkade bort de fula tårarna som fastnat i ansiktet. Skämdes över dem. ”Jag är värdelös. Jag gör allting fel, och alla hatar mig för det.”

Annie slöt ögonen och rörde knappt märkbart på huvudet. ”Jag kan inte säga mycket, mrs Miller, men om du...” Hon öppnade ögonen igen. De hade den klaraste nyansen av choklad. Annie sänkte rösten. ”Om du känner på det här sättet... Då är det världen det är fel på. Tro aldrig något annat, Lyra. Då är det bara du som fått en dålig start.”

Lyra visste inte vad hon skulle säga. Det var som om Annie yttrat det mest välformulerade och omtänksamma svaret någonsin. Hon var helt stum.

”Men ingen gillar ändå mig”, viskade hon tillslut. Hon gjorde tankspritt ett försök att dra handen genom fågelboet till hår.

Annie reste sig upp. ”Då har du bara inte träffat de som faktiskt gör det, mrs. Miller.” Hon klappade på den vikta klädnaden. ”Klä på dig nu, Lyra.”

Sedan försvann hon. Bara sådär. Och Lyra gjorde precis som hon sa. För Annie hade lyckats med något som Lyra fann mycket svårt att tro på.

Hon hade gett henne hopp.

Det förvånande henne att det kunde vara så enkelt. Efter flera dagar av tystnad hade bara några minuter av tystnad fått henne att må mycket bättre.


När hon nu kommer ner för trappan fyller ljudet av slammer och prat hennes öron. Det är ljud som hon kännetecknar som matsalens.

Lyra hinner inte mer än stiga in förrän en grupp av färdigtätna barn hårt knuffar sig förbi henne. Hon faller nästan omkull, men lyckas tack och lov att stå kvar på benen.

”Du är ett missfoster.”

Hon vänder sig blixtsnabbt om. Den lilla ovänliga gruppen som knuffades delas som havet kring Lori. Alla filtreras de sedan ut genom entrén.

Tillslut tycks det bara vara han och hon kvar. De stirrar på varandra. Loris otäcka ögon borrar sig in i hennes. Hon vänder inte bort blicken.

”Och du har blivit straffad för det”, fortsätter han. Rösten är så spydig att hon skulle skrattat om det inte varit för den pressade situationen.

Lyra fortsätter att se på honom. Det är ett svar i sig.

”Det är därför ingen sett dig, eller hur? Föreståndaren ville skydda dig mot oss.”

Lyra blinkar inte. Hon är som paralyserad. ”Jag var inte inlåst.”

Lori grinar elakt mot henne. ”Du är verkligen ett missfoster. Äckliga, äckliga Myra. Jag önskar att du inte fanns. Allt skulle vara så mycket enklare.”

Hon är oberörd. Det finns inte kraft nog att ta åt sig. Inte av något så dumt som självaste Lori yttrat. Lyra ska precis svara honom då de blir avbrutna.

”Godmorgon Lyra.”

De båda släpper varandra med blicken och vrider på huvudet. Mrs. Green skrider stilla fram till Lyras sida. Och till Lyras stora fasa placerar hon en tunn hand på hennes axel.

”Och godmorgon, Lori.” Föreståndaren ger honom en stel grimas som omöjligt kan föreställa ett leende. ”Har du redan ätit din frukost?”

”Ja, frun”, svarar Lori. Hela hans uppenbarelse har på sekunder förvandlats till änglalik.

”Då ser jag ingen anledning till att du dröjer dig kvar här”, säger hon drygt. ”Eller finns det något problem.”

”Nej, frun”, svarar han snabbt och skakar på huvudet. ”Det finns inget problem.”

”Bra. Då ser jag ingen anledning för dig att stanna. Gå ut och lek med de andra barnen.”

”Okej, Mrs. Green.”

Lori försvinner med ett sista ilsket grin åt Lyra (han ger henne den när föreståndaren vänt bort blicken).

”Gå och få i dig lite frukost, Lyra.
Och när du är klar kommer du till mitt kontor omedelbart. Jag har några punkter att ta upp med dig.”

Mrs. Green tar bort handen och går ut genom entrén.

UGHOGIGOJURIMGVUF8GUV8IFUGV9OGUFYLGIUJFIOBJIOBJIOCBJIFJUIOFJBICJBIHIUFH8IGUGIOLCKJICHIUFUBIHVUHUJBKVNBKJVNJBFHUJBKCBKFUESOKPÄZDPUTGFIHIFHJIFUUYFNGUIFBBUHGIUHNIUGFHUFJIJBVKIJBKFJGGLDÄPKPOWRJIDGVJNFUGVHKJJNGVNGVNHJGVNHUGSGIOGIOFNIVGGNHINNBBGNHGHBIJBNBGNBNGNBHGINIJMGGF IJGFINJGFINJGFINJNNGFVINJINJGFIJGNIJGFINJINJVCIJMIMÖXJMODSODSAÄOADS,PADSDSKPDSÖPVFNUFGJOFBNGUFG
<------ jag inom mig när jag läser.
Gah. Du måste förstå hur bra det här är.
Herre gud.
Du skriver lika bra ELLER ÄNNU BÄTTRE än typ 100 åringar som har skrivit hela sitt liv.
Du. Kommer. Bli. Något. Stort.
Det lovar jag dig.
Jag ser allt framför mig, det du skriver. Jag kan känna flickans sorg och hennes rädsla och allt vad det är.
Så. Himla. BRA.
Jag kan inte sätta ord för det.
Ärligt talat.
Å, vad jag är glad över att jag fått möjlighet att läsa denna underbara novell.
DU GÖR MIN DAG.
Sitter faktiskt här och har väldigt ont i halsen (inga halstabletter funkar...) och mår inte så bra.
Men. Du. Du får mig ändå att le.
Och med min favoritmusik till det här så... Gah. Tack Amaanda♥
Jag skulle kunna skriva hur länge som helst, men kan dela upp det lite ^^
Tack♥ c":

Åhh du skriver så bra!

AWESOME kapitel ♥♥

Åh vad bra ♥

FANTASTISKT! ♥♥♥♥♥

ÅÅH! vad braaa!! jag älskar denna historia!! Den är så underbar!

Okay *dead* Jag har helt tappat talförmågan. How how HOW can this be real? O.O
Ni är bäst guys ♥




Och precis där bestämde mitt internet sig för att börja krångla. Ni får föreställa er mer gifs, hihi. Och tack för att ni är så sjukt awesome ♥

Tack själv finaste Amaanda, för att du skriver så himla bra♥

SUPER!