Novistränare, Divergent [sv]

Ny läsare!

Du har talang när det gäller att skriva, det har du verkligen!

Men åh, tack så jättemycket du anar inte hur glad jag blir varje gång någon skriver något så fint ♥

*måste försäkra mig om att det finns en kommentar så att du kan skriva x) *

Tack för all peppning!♥ ni är bäst helt enkelt
Här kommer i alla fall nästa kapitel så hoppas att ni tycker om det
___________________________________________
Kapitel 5- Uriah
Jag vet lika mycket som Frank som just nu står i färd med att dra av de sista delarna av min tröja att mina former inte är något att skryta med. Kanske är det just därför som han gör det här. Han försöker träffa en öm punkt hos mig. Vad han än försöker med så lyckas han i och med att jag just nu står och hulkar högljutt så att det ekar i hela gropen.
Helt oförberett faller jag till marken där jag skrapar i min nakna rygg mot stengolvet. Matthew som alldeles nyss hållit uppe min kropp ligger precis lika överrumplad en bit bort. Frank verkar redan tagit till flykten när någon välbekant sakta sätter mig upp.
”Tris, hur är det?” frågar han oroat. Jag svarar inte utan fortsätter bara låta tårarna rinna ner för mina kinder. Han stryker mig oroligt över håret och jag tar ett djupt andetag. Ryggen svider ordentligt och jag kan inte sluta generas av min bristfälliga klädsel. Uriah lyfter sakta och försiktigt upp mig i sina starka armar. Ryggen svider om möjligt ännu mer vid hans beröring. Sedan sluter jag mina ögon och försöker att fokusera på något annat än smärtan. Det är inte lätt men tiden tills de är framme vid soffan i Uriahs lägenhet känns inte riktigt så oändlig som innan.
”Tris” börjar han och jag tittar upp på honom. ”Jag har berättat för Four och jag misstänker att han är på väg hit just nu” Det sista låter någorlunda besvärat. Jag nickar bara till svar. Chocken börjar lägga sig lite och jag sätter mig upp i Uriahs mörka soffa.
”Vad sa du till honom?” frågar jag tillslut.
”Jag sa bara att hans ’flickvän’ befann sig i min lägenhet just nu” svarar han med en märklig betoning på flickvän. Jag ger honom en ogillande blick. Visst, jag borde vara tacksam men just nu känner jag mest ilska.
”Jaha, du tänkte inte på att nämna någon om att jag just blivit överfallen eller så?” nästan skriker jag åt honom. Han skakar på huvudet med ett sorgset leende klistrat i ansiktet.
”Tro mig, han kommer i alla fall” säger Uriah tyst utan att egentligen svara på min fråga. Vad menar han med det? Jag ser undrande på honom innan Tobias kommer inrusande och får syn på mig på soffan. Han ser förvirrat mellan mig och Uriah när jag inser hur ”fel” hela situationen måste se ut om man inte känner till bakgrunden. Jag öppnar sakta munnen.
”Uhm” säger jag tyst och ser lite generad ut vilket definitivt inte gör situationen bättre. ”Jag kan förklara allt ’det här’” Han ser frågande på mig och jag inser att min kommentar inte heller gjort situationen bättre.
”Tris, vad är det som händer?” frågar han lågt och jag kan se hur uppriktigt ledsen han är.
”Det är inget som händer. Eller jag vet inte vad som hände riktigt” säger jag med tårar som återigen är nära att tränga upp i ögonvrån.
”Jag hittade henne så här nere i gropen” förklarar han och gör en gest mot mig. ”Frank var där och Matthew” fortsätter han osäkert och ser på mig i sitt sökande efter bekräftelse på att han får berätta. ”och Tris hade inte mer kläder på sig så än nu” försäkrar han Tobias snabbt.
”För att de höll fast mig och skar sönder mina kläder, ja!” skriker jag åt Uriah och ger Tobias en förtvivlad blick. Ingen av dem verkar riktigt registrera det jag säger. De ser mest irriterat på varandra.
”Tack” säger Tobias kort och det låter faktiskt uppriktigt. Uriah rycker lite på axlarna.
”Ingen orsak. Jag ville bara inte att det här skulle bli hennes riktiga minne av det. Alltså inte bara rädsla utan du vet, verklighet också.” säger han osäkert och det verkar som att det här är något som de har diskuterat förr. Tobias käke är spänd och han ser allvarligt på Uriah. Just nu är det ganska lätt att se vem som är äldst av dem. Tobias öppnar sakta munnen men stänger den straxt igen.
”Jag vet inte vad du vill att jag ska säga” säger han tyst. ”Jag vet inte riktigt vad du tror om mig…” han tystnar plötsligt på ett sätt jag aldrig sett honom göra förut. Uriah ser oförstående ut som ett litet barn som just fått veta att det han trott på inte är sant. En Uriah som jag aldrig sett förut.
”Uriah, om det är det du är ute efter så har vi kommit över den rädslan” säger Tobias allvarligt och lyfter sedan upp mig i famnen innan vi går ut.

Tobias släpper ner mig på den breda och välbekanta sängen hemma i sin egen lägenhet. Vi var tysta hela vägen dit och jag ser oförstående ut.
”Vad var det där om?” frågar jag och ser på honom. Han sätter sig bredvid mig och lägger armen om mig.
”Inget särskilt” svarar han undvikande. ”Jag vet inte om du har tänkt på det men Uriah är nog rätt fäst vid dig” förklarar han sedan i ett försök att låta skämtsam. Försöket lyckas inte särskilt bra. Jag ser oförstående upp på honom.
”Tris, försök att sova nu” säger han och kysser mig på pannan. Hela min kropp blir varm av hans beröring trots att den får mig att minnas allt det som hände i gropen.
___________________________________________

That's it! Skriv gärna vad jag kan förbättra med det!

Åh den här ffn äger! Har ingen aning på om det ens behövs förbättras - du skriver redan så bra!

Fantastiskt!
En liten sak bara: kanske på något vis vara tydligare när det har gått en tid eller så? Så att man inte blir så förvirrad över vart de är och hur lång tid det har gått sedan något x)

åh jätte bra! Nu måste jag få vet vad som ska hända juu c8 Måte ha meer D8

Åh det är super bra! Vill bara ha mer

UNDERBART KAPITEL.
Längtar efter mer :-)

Underbart