Banana Phone

Ooo, vad modigt att inte dunka huvudet, det kanske kan få konsekvenser...?

Ja! Dunka inte huvudet! Dunka inte huvudet! Du klarar et också, Molly! Do it! Do it!

JIPPIE

Haha denna är brahaha!

Den här fanficen kommer att bli populääär!

Tack alla ^_^

Superbra! Sorry att jag inte har kommenterat på länge, men jag har inte haft tid att vara inne på mugglis de senaste dagarna.

Snälla meeeeeeeeeeeeer!!!!!

Här har ni nästa kapitel! ^^

Lunchen är... Inte särskilt god. Jag har alltid hatat bananer. De är äckliga...Nej, det är de inte, påminner jag mig själv.
Jag sätter mig bredvid Spencer. I matsalen är det mycket högljutt, eftersom att de flesta har lunch samtidigt. Alla sjunger bananaphone i otakt, man får bara huvudvärk av alla RING RING hela tiden.
Spencer ser ner i sin tallrik. Jag gissar att hon är försjunken i tankar.
”Du... Vad tänker du på?” Frågar jag tyst. Ingen kan riktigt höra vad vi säger i matsalen eftersom att det är så mycket oljud.
”Äh... Inget särskilt,” säger hon stressat. Men jag ser i alla fall att det är något.
Har det med grävlingarna och Bananer att göra med kanske?
”Kom igen. Jag ser att det är något.”
Hon ser sig stressat omkring, sedan så bestämmer hon sig och viskar så tyst att jag knappt hör henne. Hennes bruna ögon är allvarliga.
”Jag... har kommit på tanken att Grävlingarna kanske inte vet allt. De vet väl inte vad vi tänker eller? Så varför göra illa sig själv...”
Jag kan knappt tro det. Att någon trotsar grävlingarna såhär!
Fast jag håller med henne. Förstås. Det hon säger är ju sant. Hur skulle de kunna veta vad vi tänker? Jag provar något. Något riskabelt.
JAG HATAR GRÄVLINGARNA OCH DERAS BANANAPHONES! Tänker jag i mitt huvud. Jag vet att jag tänkte något förbjudet. Väldigt förbjudet.
Jag vägrar dunka huvudet. Mitt undermedvetna säger att jag måste, måste dunka huvudet i det hårda matsalsbordet. Jag måste få mitt straff.
Men jag håller emot. Jag ska inte. Jag behöver inte lida för att jag tänker något som är sant.
”Du har rätt,” säger jag sakta. Hon nickar.
Plötsligt fattar jag verkligen vad som händer runt mig.
Världen har tagits över av Bananätande, sjungande tecknade grävlingar. De knotrollerar alla och folk fattar inte vad de gör egentligen. Alla är som zombies! Går runt och sjunger och sjunger. Utan stopp, nästan. Jag ser mig omkring i matsalen. Alla beter sig som om inget alls är fel. De ler och sjunger. Det är vad folk gör numera. Ler falskt och sjunger på en idiotisk sång.
Bananaphonezombies.
Det är helt sjukt, egentligen.

Superbra!