Mörkertronen

Hanni.
Jag vet inte vad jag ska säga. Än mindre vad jag ska börja.
Du skriver helt otroligt fantastiskt bra. Man får rysningar i HELA kroppen av att läsa dina kapitel. Du vet att jag inte är speciellt insatt i det ämnet som du skriver om, men jag lovar att JAG SKA BLI DET. Gärna om du lägger upp ett nytt kapitel mycket snart (Y) Har faktiskt läst om följande alldeles för många ggr.
Kortsagt- du äger. Inget snack om saken. KRAM PÅ DIG hjärtat ♥

Naw, tack för kommentarerna ♥
Dom betyder seriöst mycket för mig. Jag vet, alla säger väl antagligen det, men DET ÄR SANT.

Och jag har gett upp.
Hanlio = Hemsk Alias N00b Lägger Inte Opp = Hemsk, hemsk människa

Här kommer ett kort, bara för att dämpa mina skuldkänslor.

Kapitel 7 – Död vid Rikets rand

Hon suckade.
Det där kunde helt enkelt inte vara sant. Inte nu. När som helst men inte nu.
Maura tittade ner på det bleka ansiktet som stelnat i fasa. Hans uppspärrade ögon stirrade häftigt ut i luften och ryggen låg böjd över en sten. Kläderna tillhörde en simpel soldat utan rustning och den gråa, tunna skjortan fladdrade tyst när vinden gav ifrån sig en liten pust.
Hon slängde en blick på himlen. Den var mörk – som vanligt – men molnen visade att ett regnoväder var på väg.
Det hade tagit ett tag för Maura att förstå Mörkerrikets märkliga vädersystem som alltid verkade bli det motsatta hon förväntade sig men nu var hon helt säker.
Hon vände sig mot de svarta tornen som anades långt borta och hon kunde nästan höra hur människorna i staden gick hem och hur hästarnas hovar klapprade mot de stenbelagda gatorna. Det var kväll och snart skulle det bli ännu mer mörkt än det redan var.
Skulle någon leta efter henne om hon stannade i skogen under natten?
Hon slängde en blick på soldaten. Det bleka ansiktet fortsatte att stirra ut i tomma intet. Hon tittade noggrant hur han låg. Han hade antagligen snubblat och en sten hade säkert trängt in i ryggen och kanske punkterat lungan eller något annat organ.
Maura skakade på huvudet, när blev hon såhär? När började hon tänka känslolöst som om hon läste upp en rapport?
På bröstkorgen på skjortan syntes ett litet emblem. Det var enkelt och visade antagligen bara att han tillhörde statsvakterna.
Men trots det tog Maura en närmre blick på det. Hon ryckte till.
Det föreställde en stegrande svart björn.
Hon hade inte sett det förut, ingen adelsätt eller vaktstyrka. Faktiskt, så fanns det nog ingen som använde en svart björn som symbol, dödsfolket hade en brun björn men ingen svart.
Maura suckade och började sedan gå därifrån. Det kändes konstigt att lämna en död kropp mitt skogen men vad kunde hon annarss göra? Hon kunde knappast dra den till slottet eller begrava den, marken var för kall för det.
Vintern var på väg, och med den även Mauras nya jag.

”Ers Höghet, han blev mördad.”
”Vem var han?” den dova rösten frågade.
”En enkel soldat från staden, inget mer.”
”Kände du honom?”
”Nej. Nej, det gjorde jag inte.”
Det blev tyst. Man hörde hur en ring slog i takt mot sten.
Knack. Knack. Knack.
Tystnad.
”Är det här verkligen nödvändigt?”
”Varför skulle det inte vara?” Knackandet slutade. ”Hawk, han låg mitt i skogen. I Skogen. Varför ligger en statsvakt mördad i skogen? Han må varit ledig då mordet skedde, men du vet lika bra som jag att inget frivilligt går in i den där skogen.”
”Inte alla.”
Kungen höjde huvudet och tittade på sin barndomsvän.
”Din dotter gick helt frivilligt in.”
General Hawk harklade sig. ”Och hon svarade dessutom inte när du frågade om hon sett kroppen.”
”Vad är det du egentligen försöker säga?” frågade den frustrerade kungen.
Mörkerprinsessan Maura hade övernattat i skogen, utan att frukta rovdjuren som antagligen hade strukit runt hennes läger som vargar. Och det var inte bara rovdjuren hon borde ha fruktat, mördaren hade antagligen strukit med dom. Och hon gjorde ingen nytta som död.
Dessutom har folket fattat tycke för henne tänkte konungen.
Folket hade inte träffat eller fått en ordentlig skymt av henne, men hon hade sovit i en skog som pulserade av ondska, hon hade gått emot konungen och hon hade redan lärt sig skicklig magi. Hon skulle bli något speciellt, tyckte folket.
Men vissa tyckte inte likadant.

________________________________

För kort, I kno

AWESOME HANNE DU VARA BÄST!

Kan bara hålla med...
FANTASTISKT SKRIVER HANLIO!
Har bara gått & väntat...Hur kan du få dina kapitel så sepe spännande? Jag är helt mållös O___O HSADJHHFJSDNFJNDJNND HELT FUCKING AWESUME DU ÄGDE PRECIS UT MIG OCH DRACO MED HÄSTLÄNGDER!!!

Okej, nu ska jag berätta lite nyheter här,
under jullovet var jag hos min mormor och morfar som bor i Tyskland. de är bönder och gamla och ni kan ju ana att då har man inget internet.
men jag hade mycket fri tid så jag ägnade mig åt att skriva några kapitel på denna ff. Faktiskt - så skrev jag 5 stycken.
Så som en ursäkt för all inaktivitet så ska jag ge er två kapitel, och försöka lägga upp ett tredje så fort ni skrivit några kommentarer.

So here we go!

Kapitel 8 – Stormens budbärare

Det regnade alltid när begravinger ägde rum. Maura vek försiktigt undan den midnattsblåa, tjocka gardinen från hennes meterhöga fönster och tittade mot den resliga kyrkans tjocka träportar.
Innanför de färgglada, gigantiska fönstrena ägde begravningen rum. Maura var inte där men hon visste att de tusentals ljusen på ljuskronorna var tända och att man hade hängt upp mörka tyger i hela kyrkan för att förklara sorgen efter prinsessan Amata. Och hon visste att i mitten av allt låg Amata med sin kritvita skönhet bland mjuka, mörkgröna tyger i en svart kista.
Och hela kyrkan var full av Mörkerrikets yngre elit, dom flesta var män. Maura förstod inte att Amata, som varit kring 14 år, kunde vara så känd bland män i hennes egen ålder.
På den främsta raden satt hennes far och hans familj. Hon visste inte om de grät eller inte, men hon ville inte se det.
Hon släppte gardinen och vände sig sedan om, bort från den lysande kyrkan.
Slottet var nu så gott som tomt. Vakterna höll till vid kyrkan och tjänstefolket var upptagna med de sista förberedelserna för middagen som skulle serveras efter att Amata jordfästs.
Nu var hennes chans. De kommande dagarna skulle var hektiska och slottet skulle vara fyllt av vakter till bredden och hon skulle bli tvungen att umgås med Mörkerrikets hertig- och grevesöner. Dessa män som skulle bli hennes högsta undersåtar. Om hon nu lyckades överleva tills hon blev drottning.
Så nu, de kommande två timmarna, var det hon hade på sig.

De svarta molnen täckte himlen och regnet störtade ner som en flod.
Idag var världen svart och rikets gränser suddades ut, mörkret sträckte sig ut ur sina gömställen och man kunde lukta deras hunger efter mer.
Mörkerkonung Mordred den III tittade ut genom fönstrena i balsalen som var upplyst och hans folk pratade ivrigt med varandra där dom satt vid de tre långborden som var dukade med läcker mat och mörka bordsdukar. Det var inte sorgen efter hans dotter som fick honom att titta ut genom det där fönstret och vara tyst. Det var dessa två mord som skett.
General Hawk sa att morden knappast kunde ha något att göra med varandra.
”Varför skulle man döda en prinsessa och sedan en vanlig soldat? Det finns ingen logik i det.” sa han.
Men det var något med det som fick konungen att vrida sig. Något i hans bakhuvud som viskade sanningen men med ord som flöt isär och rann bort. Just därför var han tvungen att lyssna på logiken.
Men det var inte det enda som bekymrade honom. Vad visste hans dotter om det hela egentligen? Den oäkta dottern var inte korkad, det hade han sett, men hon föredrog att tala sanning vid fel tillfälle och ljuga om saker som var alltför viktiga för att hålla tyst om.
Hon hade uttalat en lögn rakt i hans ansikte, han kunde så gott som lukta det.
”Mordred, du ser alltför bekymrad ut för att tänka på Amata.”
Konungen tittade på hans fru. Om han helt ärligt sa vad han tänkte på så skulle hon bli antingen rasande eller irriterad, så just därför ljög han:
”Jag funderar över hur jag ska förklara de magiska utsvävningarna för de övriga kungarna på mötet.”
Hans fru lyfte ena ögonbrynet men vände sig strax till en hertiginna som satt på gaveln.
Sen tänkte plötsligt Mörkerkonung Mordred den III: Men var håller Mörkreprinsessa Maura hus?

”Det kommer snart hända, kan du fatta det Fabian?”
”Nej. Snart kommer problemet vara löst, och vi kommer vara en av dom som löser det.”
”Synd att din bror var tvungen att sätta livet till, dock. Vad var det han gjorde egentligen?”
Fabian var tyst en stund. ”Han ångrade sig. Så de blev tvungna att döda honom.”
”Det var synd, men jag tror att han i slutet fattade att han från början valt rätt.”
Fabian nickade. ”Ja, det är rätt att döda Mörkerprinsessa Maura den första.”

Regnet smattrade mot fönstret och Mörkerkonungen kallade till sig en av tjänarna.
”Vet du var Mörkerprinsessa Maura är?”
”Kronprinsessan tog en häst och red iväg för en timme sedan, Ers Höghet. Hon sa aldrig vart hon skulle, Hon for iväg i en väldig fart, Ers Höghet.”


Kapitel 9 – Försvunnet offer

”Var är hon, general? Anfallet är planerat om några dagar.” frågade kaptenen.
”Hon är borta. Hon red iväg igår utan att säga vart hon skulle, inte ens kungen vet var hon är. Soldaterna vid gränserna är informerade men ingen har sett henne.” svarade general Hawk.
”Så hon är alltså kvar i riket?”
”Det är det hovet och kungen och jag tror. Ingen soldat påstår har sett henne, och hon kan inte ha ridit längre än till gränserna.”
Generalen suckade. Det han inte berättade för kaptenen var att han hade sänt ut soldater till byarna runtomkring för att fråga ut om någon sett henne. Kungen visste heller inte om det, men general Hawk fick riskera sin ställning för det här.
Ingen försvinner bara sådär. Allra minst den där oäktingen. Hon hade ingen kunskap om den kringliggande terrängen och hennes magi kunde knappast hjälpa henne. Om hon skulle försvinna ut ur slottet med en häst så skulle hon inte ens hinna över vallgraven innan hästen kastade av henne.
Hon var svag, alltför svag för att styra över ett rike som Mörkerriket.
Hawk hade redan frågat, ja, nästan hjärntvättat, tjänarna om de verkligen sett rätt eller de bara misstagit henne för nån annan. Men det var ingen tvekan, det hade varit Mörkerprinsessan i en svart, tjock mantel som rusat ut ur slottet, tagit sin stora, kraftfulla frieser och snabbt ridit ut ur slottets portar.
Generalen muttrade irriterat för sig själv:
”Var fan är hon?”

”Är det likt henne att bara dra sådär?” frågade konungens barndomsvän, hertig Gawaine, samtidigt som han tog en tugga av ett körsbärsrött äpple.
”Nej.” svarade kungen kort och slängde en blick på sin vän där han alldeles lugnt satt i en svart läderfotölj och åt ett äpple.
Hertigen märkte blicken och sa:
”Jag försöker bara skaffa mig en bild av henne, du har känt hennes längre än jag, vare sig det bara rör sig om några månader.”
Konungen fnös. ”Det enda jag vet säkert är att hon hatar Arrax, håller sig undan min familj och att hon och Amata väldigt lätt hamnade i bråk med varandra. Och sen vet jag att hon håller sig undan mig och att hon inte gillar tanken på att spendera tid med hovet eller hertigsönerna.”
”Hon låter ungefär lika osocial som du.”
Hertigen ignorerade sin väns blängande blick och harklade sig.
”Men hon verkar vilja vara för sig själv – som du ungefär -, men frågan är: Kan hon ta hand om sig själv? För om hon kan det, då vet jag inte om det är så värst stort problem. Men om hon inte kan det, ja då ligger vi jävligt illa till.”
Mörkerkungen funderade. Kunde hon ta hand om sig själv?
Ett av de bra sakerna med hertig Gawaine var att han struntade i att fundera på det alla andra funderade på i sådana här lägen; var är hon? Vad händer nu? Hur ska vi hitta henne?
Han tänkte på det som man behövde tänka på. Konungen gissade på att det berodde på att han hade lite spår av Dödsfolkets blod i ådrorna, de var oftast praktiska och slösade inte tid på att tänka alltför mycket, även om det var få som la märke till det.
”Hon kan tillräckligt mycket magi för att klara sig, och svärdet kan hon väl försvara sig med mot de vanligaste tjuvar och banditer. Men hon klarar nog inte utanför rikets gränser, tro det eller ej men hon kan olika terränger hyfsat bra.”
Hertigen nickade. ”Då är det inte så mycket att göra, soldaterna vid gränserna vet om att hon saknas och hur hon borde se ut och de i Occur kommer få veta det imorgon. De i staden känner lätt igen hennes häst – med tanke på stamtavlan och ursprunget – så hon kommer upptäckas om hon försöker ta något skepp.”
Han suckade. ”Vi är redo för att ta emot henne när som helst; vilket skick hon än är i.”

Tre veckor senare.
Mörkerkonung Mordred den III tittade ut genom fönstret från sitt arbetsrum. Det var grått och han kunde känna hur vinden blåste utanför de tjocka stenblocken som bildade hans stora slott. Hösten skulle vara slut om bara några dagar, när snön kom. Och då var det dags för mötet. Det och den Gemensamma Balen ägde rum på vintern.
Hans oäkting – som hovet döpt henne till – hade inte dykt upp än. Soldaterna letade fortfarande men inga spår. Inte efter hennes häst eller ännu mindre henne. Var hon än var så hoppades konungen att hon insett att det var på väg att bli gravallvarligt och att det var dags att dyka upp.
Hovet och de fem hertigfamiljerna började tappa tålamodet. De hade aldrig sett henne och det hade nästan gått ett halvår. Han och hertig Gawaine hade försökt hålla dom lugna i dessa två veckor men nu kunde de inte hindra dom särskilt länge till. De krävde att få se henne innan den Gemensamma Balen och att hon skulle medverka i den. Och om hon inte gjorde det så skulle det sätta hela Mörkerrikets elit i brand och i värsta fall starta ett världskrig.
”Ers Höghet.”
Konungen vände sig om och återvände till sitt skrivbord där general Hawk stod med några papper i handen.
”Här är rapporterna från Occur, Ers Höghet.”
Han tvekade att ta dom. ”Jag hoppas verkligen att de kommer direkt från budbäraren och att du inte plockat ut de mest värdefullaste.”
Generalen hoppade till vid dessa ord men la dom tyst framför sin barndomsvän och vände sig sedan om och gick ut ur rummet med konungens blick brännande i ryggen.
Två veckor tidigare hade det visat sig att generalen hade gått bakom kungens rygg och skickat ut soldater till alla byar och städer i närheten. Det innebar att slottet hade haft kring 100 färre soldater än det skulle ha, och det innebar att det hade funnits större chans att kungen eller någon i de fem hertigfamiljerna blivit mördade.
Kungen visste inte om hans barndomsvän hade gjort det för att han hade anat att de inte skulle hitta henne eller om han gjort det av en helt annat orsak. Han hoppades att det var det förstnämnda.
Han suckade och tog upp papprena.
Vart hade hans oäkting tagit vägen?

”General, har hon inte hittats än?”
”Nej, kapten, det har hon inte.”
”Men det planerade anfallet äger rum om bara några dagar.” sa kaptenen förtvivlat.
”Vi får skjuta upp det.”
”Va!?”
”Vad ska vi annars göra? Om hon inte dyker upp imorgon eller om två dagar så kan vi inte få reda på var hon kommer hålla hus när vi anfaller, och med tanke på situationen så är hon spårlöst försvunnen och kommer inte dyka upp om högst en månad.” fräste general Hawk.
”Du … Du skulle kunna lägga ner mer soldater, smuggla in ordern utan att konungen märker det.” svarade kaptenen försiktigt.
Generalen stelnade till. ”Tror du verkligen att jag kan göra det?! Konungen har redan tappat mycket tillit till mig, om jag gör det igen så blir jag avskedad eller hamnar i fängelse. Och vad händer med det här då!? Vi behöver information om läget mer än någonsin och den informationen finns bara hos kungen.”
”Då … Då skjuter vi upp anfallet … general.”

___________________________-

Ni förtjänade ett till.

HANYO IFJSBQIDJLFL SUPERMEGAFOXYAWESOME KAPITEL ÅH JA TROR JAG DÖR HELT OLÄSLIGT DET HÄR WHO CAES SÅ ***** BRA!!

Kapitel 10 – Vinterns ankomst

Snön ligger vit under mina fötter. Det liknar ett täcke. Ett väldigt, väldigt tjockt täcke som sträcker sig över kullar och tynger ner trädens grenar.
Jag tittar bakåt mot den stig jag skapat av mina steg i den djupa snön. Den skär sig mot den vita världen med dess röda spår. Mörkröd. En kall men vacker färg som sträcker sig långt. Det är vackert.
Men med den evigt dunkande smärtan i magen och sidan och axeln så vänder jag mig om igen. Fortsätter gå med mina domnade fötter som trots allt lever där de rör sig under täckets yta. Jag känner kylan mot mina kinder och tänker på den mörkröda, vackra stigen jag har bakom mig. Men jag får inte titta bakåt, jag måste fortsätta.
Måste nå den tjocka stadsmuren och de lätt snötäckta slätterna omkring. Måste nå det innan det svarta skeppet avgår mot mitten.
Tröttheten fyller mina leder men tanken på den klara smärtan och de mörka väggarna får mig att gå framåt. Jag måste hålla mitt medvetande uppe. Jag måste tänka på vad jag måste göra härnäst.
När jag når den svarta muren och staden med min död under marken så måste jag stoppa allt. Eller så låter jag bli. Världen går inte under med mig. Bara tillfälligt.
Världen börjar långsamt bli suddig framför mina irisar och marken börjar svikta. Jag måste ta emot med mina händer för att inte ramla. Och jag känner kylan från täcket mellan mina leder. Jag står still. Det känns bättre. Men jag kan inte röra mig.
Och plötsligt inser jag att det är dags att vila.

Konungen spärrade upp ögonen. Han rörde på sina fingrar, han kunde känna dom, likadant med hans tår. Kylan var försvunnen, den där djupa kylan och tröttheten som vilade och tyngde ned varenda led.
Det tog några minuter innan han insåg vad drömmen handlat om. Svart stadsmur. Det svarta skeppet på väg mot mitten. En stig av blod. Snö.
Sanningens kalla hand griper tag i hans hjärta.
Han skyndar sig upp och griper tag i några papper.

”Hur kan du vara så säker? Jag menar, man drömmer många drömmar, varför skulle just den här vara nån sorts sanndröm?” frågade hertigen samtidigt som han skyndade efter kungen.
”Det här är inget man vanligen drömmer om.” svarade konungen korthugget.
”Vad handlade drömmen om, då?”
Kungen stannade tvärt och vände sig om. Men han sa inget, bara tittade tvekande på hertigen. I hans blänkande silverögon syntes det att han försökte bestämma sig.
”Toppen, nu litar du alltså inte på mig. Hur kan det komma sig? Hur kan du tappa tilliten till en människa på en natt?! Var jag med i drömmen, eller … ?”
”Nej, det är inte det … De-”
”Du har tappat tilliten för en människa som du haft tillit för i sammanlagt trettio år.”
Kungen anade tydligt hur det hela skulle utveckla sig, så han tog tag i hertigens arm och slängde in honom i närmaste rum. Han stängde dörren med en smäll och tittade ner på hertigen som nu stum satt på golvet.
De hade hamnat i en av de tomma gästrummen. Det var mörkt men det lyste lite ifrån fönstrena.
”Drömmen handlade om Maura, det är jag säker på.”
Hertigen lyfte på ena ögonbrynet i en gest som sa: Hur kan du vara så säker?
”Den handlade om att hon släpade sig igenom djup snö, och när hon tittade bakom sig så såg en röd stig som hon lämnade efter sig. Hon var genomfrusen och hade skador i magen, i sidan och på axeln. Och hon tänkte att hon var tvungen att hinna till den svarta stadsmuren och staden med hennes död under marken innan den svarta skeppet avgår mot mitten.”
”Hennes död under marken … ” mumlade hertigen utan att titta konungen i ansiktet. ”Mordred, det är nåt som hon vet som inte vi vet. Det är därför hon försvann. Det är därför hon gav sig iväg så hastigt. Men … staden med hennes död under marken. Vad kan menas med det? Förräderi? Uppror? Lönnmördare? Det finns hundratals saker som hon kan mena med det.”
Hertig Gawaine tittade förtvivlat på sin vän. Han bara stod tyst som en stor skugga vid dörren.
”Det är en gåta, Gawaine. Men vad det än är så måste vi lösa den innan hon kommer hit.”

Snön föll långsamt ned i den lugna staden. Marken täcktes av lätt snö men de tjocka molnen ovanför kyrkans och slottets tinnar tydde på att gatorna nästa dag skulle vara fyllda.
Folket gick lugnt och skötte vinterns inköp i de affärer som tagit fram ull och varma kläder. De funderade alla på om Mörkerprinsessan skulle hinna innan det svarta skeppet avgick mot mötet. Eller om hon levde. Eller om hon förtjänade att leva.
Innanför kyrkans tjocka träportar, bakom draperiet i biktstolen, stod en man i 20-årsåldern med ljusbrunt lockigt hår på knä. Hans namn var Fabian och han började ostadigt:
”Herre, jag önskar ditt beskydd över Mörkerprinsessan när hon når denna stadsmur.”
”Varför vill du att Herren Gud beskyddar kungens oäkting?”
Fabian snörvlade till. ”Jag önskar att Herren beskyddar henne för att hon inte gjort något fel, folket i denna stad som valt den Svarta Björnen har gjort fel. Vi tog ett fult beslut. Mörkerprinsessan har inte gjort något Herre, så snälla beskydda henne.”
”Tillhör du dessa Svarta Björnar?”
Han snörvlade igen. ”Ja, Herre, det gör jag. Men jag var dum när jag först valde att vara med. Min käre broder fick sätta livet till för att jag skulle inse det.”
”Du offrade din bror för insikt?”
”Jag kunde inte hindra det Herre. Han var mindre än mig men … ” han snyftade till. ”Han förstod vad som var fel, Herre, och de dödade honom för att han inte skulle berätta något.”
”Du tycker alltså att Mörkerriket ska få en oäkting på tronen?”
”Jag … Jag tycker inte att det är något fel med henne, det vore inte rättvist om hon straffades för något hennes fader gjort, eller hur Herre? Och hon har inte gjort något fel.”
”Mörkerprinsessan har funnits här i nästan ett halvår och hon har aldrig varit med på någon gudstjänst, till skillnad från sin fars familj.”
”Men Herre, hon har jobbat för att nå upp till sin faders förväntningar, för att få vara värd tronen. Min bror berättade att hon brukade sitta på taket på slottet och studera magi, och att hon kunde öva med svärdet i många timmar för att få en rörelse att fungera. Herre, är det verkligen rättvist att hon ska få dö för att hennes far syndade? Eller för att hon inte gått i kyrkan men samtidigt inte hånat dig Herre?”
”Mörkerprinsessan Maura kan bli förlåten om hon tar sig hit innan Mörkerkonungen, hans drottning, hovet och de fem hertigfamiljerna avreser mot Mötet och den Gemensamma balen i Occur, Världens mitt. Detta är Herrens dom.”

När snön kom var det dags för Det Svarta Skeppet att avgå mot mitten.
_________________________________

Kommentera nu sweeties
jag har två till kapitel jag vill lägga upp så fort som möjligt
och mwahahaha nu börjar allt bli lite mer spännande.

TACK SÖTA WINNY OCH DET GÖR INGET JAG SER VAD DET STÅR, JAG DRAS JU ME MIG SJÄLV HELA TIDEN ♥

HAAANNEE SHIT VILKET KAPITEL ♥

Kapitel 11 – Den svarta Tjänaren återvänder

”Ers Höghet! Ers Höghet!”
Mörkerdrottningen såg hur hennes man steg upp ur läderfotöljen och vände sig mot tjänaren som just andfått klivit in i det lugna rummet.
Drottningen antog att det handlade om hennes mans oäkting. Allt de senaste dagarna hade handlat om henne och de fem hertigarna hade varit fullt upptagna med att tillsammans med kungen sökt efter spår.
Drottningen gillade verkligen inte den flickan. Ett av de många skälen var att hon gick klädd i manskläder, men hon berövade också drottningen hennes ställning som hon skulle få sen när hennes man dog.
Om Arrax skulle fått tronen skulle drottningen få tillgång till de valv med rikedomar hennes man nu skötte. Hon skulle knappast lida brist på något. Och eftersom hon skulle varit moder till regenten så skulle hon fortfarande behålla sin ställning bland rikets högadel.
Men oäktingen hade inget släktband med henne. Och rikedomarna skulle förefalla henne.
Drottningen skulle inte bli mer än en änka som levde i ett ensligt slott och var tvungen att räkna sina pengar så att hon inte gjorde av med för mycket. Det levnadssättet gillade hon inte.
”Vad är det?”
”Mörkerprinsessans häst hittades just i skogen, Ers Höghet.”
Kungen stelnade till och hertig Gawaine reste sig.
”Vi hittade inga spår efter Mörkerprinsessan, Ers Höghet, hästen måste ha sprungit bort. Men det finns några dokument i sadelväskan som vi gissar är hennes- ”
Gawaine följde efter konungen när han rusade ut ner mot slottsplanen där en dräng och några soldater stod kring en ståtlig, svart frieser.

”Vem det än är som planerar hennes död så kan denna person ha tagit några av dom viktigaste dokumenten; hästen hittades vid fälten utanför stadsmuren, vem som helst kan ha tagit en titt ner i sadelväskan.” sa Gawaine.
De satt i konungens privata arbetsrum. Tunga men vackra tyger prydde väggarna och vid kanterna på dessa tyger hängde ett kors, ibland ett krucifix, som för att påminna om att Mörkerrikets kungafamilj var kristna.
”Sant, men det är ingen tvekan om att hon har hittat dom här. I kanterna står det hennes namn, hon har själv skrivit det. Och vissa är brev mellan henne och någon hertig Dödsriket. Det är i alla fall vad jag tror.”
”Hur kan hon känna någon i Dödsrikets adel? Högadeln dessutom.” frågade Gawaine. ”Hon känner ju inte ens någon i sitt eget land. Och du har själv sagt att hon håller sig borta från hovet. Att hon egentligen skulle vilja slippa allt som har med sociala tillställningar att göra.”
”Som sagt Gawaine; jag vet inte säkert. Sigillet föreställer en sorts falk med berg i bakgrunden så jag går mest efter känsla.”

Blodet följer mina steg

_____________________________

det kom för sent
Det var för kort
Med vänlig hälsning Hanlio

Det kom sent, men det var värt väntan. SÅ MOTHERFUCKING AWESOME, MELLON♥!