Skuggans födelse (DEK 2)

AAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!! SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ BRA!!!!!

TACK SÅ JÄTTEMYCKET! ^^

Lägg upp nästa kapitel! ^^



EDIT; Nu har jag läst klart! SUPERBRA!!♥

Molly evans, tack så mycket! ^^ ♥

Jupp... Lördag igen då x) Tanken var att jag skulle ha hunnit läsa igenom kapitel fem, men ni kan ju gissa hur bra det gick? x)

•••

Kapitel 5 Del 1.

Vi går in i matsalen och välkomnas av en normal scen för första gången på länge.
Vissa skrattar, pratar, petar i maten, viskar, pekar, sitter för sig själv, sitter bara och pratar utan någon mat alls. Allt det vanliga som var vanligt innan sommarlovet.
Vi går fram och tar mat, eftersom att alla redan har tagit så är det ingen kö alls. Jag tar en tallrik, kniv och gaffel och grimaserar till när jag ser vad det är som serveras.
Lasagne.
”Åh, nej…” mumlar jag och lägger tillbaka besticken och tallriken. Jag skakar på huvudet och går mot frukt lådan som står vid salladsbaren och tar två röda äpplen. Bakom mig står det lilla rullbara bordet med mackorna, jag tar ett knäckebröd och ett vanligt mjukt bröd tillsammans med två, små smörpaket – ett för varje macka. När jag går och sätter mig mittemot Angel märker jag att jag har glömt kniven och ställer mig upp. En hand läggs på min axel innan jag har hunnit ta ett steg. Dominick lägger en kniv bredvid min ”lunch” och sätter sig på stolen bredvid. Jag sätter mig igen och ler tacksamt.
”Var så lite så”, säger han och petar på maten på sin tallrik. Jag känner hur magen vänds ut och in.
”… Så då stod det där med fjädrar i olika färger och sedan brann de upp”, säger Angel och jag förstår att hon berättar om när tiden stannade för första gången.
”Jag hämtade kniven när jag märkte att du inte tog någon mat, varför? Du är ju vrålhungrig”, säger han och börjar äta av maten. Jag sväljer hårt och försöker hålla mig från att spy rakt i hans knä.
”Inte nu längre…” mumlar jag och öppnar smörpaketet och använder kniven för att ta ut smörklicken i och brer mackan med den och tar ett bett. ”Allt började när jag var liten…”
”Hur?” frågar han och skyfflar i sig mer. Jag grimaserar igen och fokuserar på mackan.
”Första – och absolut sista gången – jag åt lasagne blev jag magsjuk och mådde sjukt illa, som du säkerligen förstår”, säger jag och tar en tugga till. Jag ignorerar Angels och Patricks samtal förutom en liten snutt som jag lyckas uppfatta.
”Så simhallen är det enda stället som inte är skyddat?” frågar han.
”Är skolan skyddad menar du?” frågar Angel förvånat och ser granskande på honom.
”Självklart”, säger han.
”Varför skulle det vara självklart?” frågar hon. Han rycker på axlarna.
”Jag trodde att ni kände av det starka försvaret här. Men eftersom att simhallen har så många fönster så antar jag att det är lättare att bryta sig igenom försvaret för att det är närmare skolans gränser. Byggnaden i sig är ju också kraftfull, så att ha sådär många fönster är en nackdel.”
”Så du menar att personen som byggde skolan var en idiot?” frågar Angel. Patrick nickar.
”Sådär kan man också uttrycka sig”, säger han och böjer sig fram och kysser henne på pannan. ”Varför försöka skydda en skola och sedan sätta upp en massa fönster så att försvaret försämras?”
Dominick börjar prata med mig igen.
”Så du har inte ätit lasagne sedan dess? Tänk om det bara var en dålig lasagne?” försöker Dominick. Jag skakar på huvudet, vilket visar vara sig ett misstag eftersom att jag bara blir yrare.
”Ingen i hela familjen blev magsjuk istället för mig.”
”Du var säkert redan på väg att bli magsjuk”, säger han och jag tar det sista bettet av mackan och brer knäckebrödet istället.
”Okej, så det var därför jag spydde en halvtimma efteråt?” frågar jag och minns hur mycket jag hatar lasagne sedan dess. Han rycker på axlarna.
”Jag är ingen läkare.”
”Nej”, skrattar jag. ”För i sådana fall hade du kommit med något…”
”Nice. Vingar”, säger någon och drar ut stolen till vänster om mig. Patrick och Angel som sitter framför oss ser förvånat på personen som sätter sig utan några bekymmer bredvid mig. Dominick puttar bort tallriken åt höger och lutar sig på bordet så att han se förbi mig, fastän han redan ser killen bredvid mig. Han börjar oberört äta av maten och struntar i att alla i hela matsalen stirrar på honom. Kroppsbyggnaden är ganska lik Michaels, och håret likaså. Dock så är ansiktet inte det samma så det är inte en återfödd Michael som man första kunde hoppas på.
Hans ögon inte är så blå som Michaels att de nästan ser gråa ut, nej, de är nästan raka motsatsen. Så bruna att de ser svarta ut. Kylan som Michael utstrålade var nästan lite ansträngd men den här killens är bara… ren kyla.
”Michael?” säger Angel prövande. Killen lyfter på huvudet och möter hennes blick.
”Sorry, bruden. Lukas var namnet”, säger han och fortsätter att äta.
”Känner vi dig?” frågar Dominick och verkar vara på helspänn.
”Är det inte ganska självklart att ni inte gör det?” frågar han och tittar uttråkat på Dominick. Sedan fastar hans blick på mig och han sätter sig lite rakare istället för sin potatissäck sittstil.
”Lukas”, säger han och räcker fram ena handen. Jag tar emot den och skakar den.
”Laurina”, säger jag. Skolans uppmärksamhet vänds genast bort. Tjejerna tror att han har valt mig och killar orkar väl inte med något med kärlek just nu – eller vad sjutton det här nu än är. Jag synar honom igen och märker att jag känner honom på fler sätt än att han bara liknar Michael.
”Det är något bekant över dig”, säger vi med en mun. I vanliga fall brukar jag skratta när någon och jag säger samma sak samtidigt, men det här är inte normalt.
”Vem är du?” fortsätter vi säga samtidigt.
”Okej, Laurina, nu räcker det, det där är nästan läskigt”, säger Dominick och kommer närmare med stolen. Livet i Lukas ögon försvinner och han återgår till sin säckiga sittstil och fortsätter äta under tystnad. Dominick fattar tag om mina händer och kysser mig lätt. Jag besvarar kyssen medan jag njuter av att vara i skolan med honom. Fastän han inte borde vara här. När kyssen är slut och jag får återgå till att äta så märker jag hur Lukas ger Dominick en mordisk blick. Jag ryser till. Han kanske ser snäll ut men jag kan svära på att han inte är den ängeln han ser ut att vara. När jag tar en tugga av det ena äpplet ser jag Dominick besvara hans blick med en som är lika mordisk och mörk, om inte mörkare.
Jag tuggar snabbt i mig äpplet och när jag ska ta en tugga på nästa så känner jag mig illamående. Vad håller de på med? De kan ju bara inte stirra på varandra sådär!
Jag vrider mig i stolen och det här måste vara värre än när Ashley försöker döda mig eller skickar hotmeddelanden, gång på gång. Jag lägger äpplet på bordet, tar upp min väska som ligger på golvet och drar upp Dominick med.
Han ler strålande och ger inte Lukas en enda blick mer.
”Jag vill ha lite frisk luft innan lektionen”, säger jag och ler tillbaka.
”Självklart!” skiner han och tar min väska ifrån mig igen. Angel som också har lagt märke till spänningen mellan Dominick och Lukas tar tag i Patrick och han gör likadant som Dominick och tar hennes väska.
”Jag med, jag tycker att vi förtjänar det, med tanke på allt det vanliga som har skett idag”, säger hon medan Patrick lägger armen om hennes axlar. Lukas ser uttryckslöst på oss och återgår sedan till att äta.
Vid matsalens utgång märker jag att jag har glömt äpplet och vänder blicken mot bordet vi satt vid – ett långt bord för tio personer vid fönstret.
När jag hittar bordet med blicken märker jag att äpplet är borta, tillsammans med Lukas.

•••

Yes, det var en del x)
Nej, men, hoppas ni gillar det!
Och ursäkta om texten ser konstig ut... Jag kopierade från "fel" version och då kan det hända att den ser lite mysko ut ^^' Men jag hoppas att den inte gör det

Ska läsa imorgon, hinner inte nu ^^

Okej *hoppas att du kommenterar imorgon så att det inte är jag som har lagt senaste kommentaren >.< * ♥

Haha, kunde inte låta bli fast vi ska åka, jag läste SUPER!!!!!♥ Jättebra


Undra vem Lukas är.... Någon ängel som är kär i Laurina och låtsas vara god men jobbar för Ashley Skulle jag gissa ♥

När kommer det mer? :3

Awesome!
Nu gjorde du mig sugen på äpple,tack så mycket!

Så himla sjukt bra!

Ni får ursäkta fördröjningen! Hade inget internet alls! Eller ja, att logga in från mobilen gills inte


•••

Kapitel 5 del 2


”Du kan ju inte hålla på sådär!” halvtjuter hon. Trots att jag inte ser mitt eget ansikte så vet jag att mitt uttryck är förvirring och chock. ”Vi känner honom ens och du bara: Åh, hej! Laurina här, vad trevligt att träffas! Hur vet du ens om du kan lita på honom? Han såg deras vingar!” tjuter hon och jag är glad över att det bara är vi som är på skolgården.
”Är det mitt fel eller? Han satte sig bredvid mig!” säger jag och känner hur tårarna rinner.
”Åh, herregud! Du börjar lipa på direkten! Vad är det med dig? Tänk om han är Ashleys vän eller något! Du förstår inte vilken risk du utsätter oss för”, skriker hon och jag kan inte förstå hur någon lyckas ignorera hennes skrikande.
”Tror du inte jag har förstått det?” frågar jag. ”Men vad har deras vingar med det här och göra? Betyder det att han är ond bara för att han ser dem?”
”Du har inte berättat, det har du inte, eller hur?” frågar Angel argt och tittar på Dominick. Han stirrar uttryckslöst på oss alla med hopbitna käkar. Sedan slänger han min svarta väska framför fötterna på mig och går mot skolbyggnaden igen.
”Bara personer som tillhör vår ”värld” kan se vingarna”, säger Patrick och skyndar sedan bort efter Dominick. ”Dom! Vänta, hon är galen! Det är inte ditt fel”, ropar han och springer efter. Dominick fortsätter gå med bestämda och arga steg. Jag faller förtvivlat på knä och tittar sedan upp på Angel med vädjande blick.
”Han kom precis… Snälla, låt det inte…” hinner jag säga innan hon avbryter mig.
”Nej. Det var ditt egna val. Vi är inte dina små slavar”, säger hon, fnyser, slänger med håret och försvinner mot skolbyggnaden hon med. Jag gråter ännu mer nu.
Jag har sett Angel vara kylig mot andra, men aldrig mot mig och det krossar mitt hjärta lika mycket som Dominicks ansiktsuttryck innan han gick.
Jag sitter och gråter mitt på dygnet bland träden i den lilla parken som ligger en minut från skolan – som vi räknar som vår skolgård. Solen värmer min rygg och jag ser skolbyggnaden och när jag kollar runt är allt som normalt.
Jag hör ett steg bakom mig.
Snart… Snart… tänker jag och försöker gråta mer än vad jag redan gör. En hand läggs på min axel och jag stelnar till och håller inne ett förskräckt skri. Jag trodde han var flera meter bort!
”Laurina?”
Jag snyftar till och torkar bort tårarna. Jag tittar upp mot hans ansikte och precis som väntat ser jag honom. Jag nickar och han sätter sig bredvid mig med utsträckta ben och stödjer sig på armbågarna.
”Mår du bra?” undrar Lukas och sneglar på mig. Jag nickar och snörvlar till. Han nickar också svagt och kollar upp mot himlen. Molnen flyger ovanför oss, glatt omedvetna om omvärldens problem. Även om jag inte avundas mina klasskamrater avundas jag molnen trots att de inte har ett liv – vad jag vet om. De svävar runt och är närmare månen och solen än någon människa kan komma utan hjälp av ett redskap. Undrar hur det skulle vara att bara sväva där hela dagarna och kanske se en glimt ur någon annans liv än ens egna?
”Du är utvald, eller hur?” frågar han plötsligt.
”Det verkar som det”, säger jag lågt.
”Är det jobbigt på något vis?” undrar han.
”Förutom att man har ett helt krig att vinna, se till att inte bli dödad och blir högt uppsatt av alla?” skrattar jag i ett tappert försök att skämta bort det hela.
”Du är Ljus utvalda, eller hur?” frågar han och då händer något. Det verkar nästan som om Lukas tryckte på en knapp som aktiverade det hela igen, precis som i simbassängen.
Jag hör någon som pratar och det känns som om tiden har stannat för min skull denna gång – fastän den inte har gjort det. Rösten talar lugnt och sansat fast det måste gå hur snabbt som helt egentligen då allt bara tar någon sekund.
’Skulle det inte vara bättre om Mörker försvann? Om det bara fanns en utvald, inte från båda sidor?
Nej. Även om de flestas drömmar är att Ljus ska härska och Mörker gå under, så fungerar det inte så. Den där drömmen är en självmordsdröm.
Utan Ljus finns inte Mörker, utan Mörker finns inte Ljus. Det man drömmer är om tomheten. Att allt skulle upphöra att existera. Det är det som så få inser.
Då skulle det bli som förr när det blev misstaget nästan blev gjort. När det nästan bara fanns Ljus och Mörker var nästan inlåst i en grotta. Det är tack vare Mörker vi dör.
Skulle det vara bättre att bara sluta existera och sedan minns ingen en?
Mörker sårar oss genom att ta våra älskade ifrån oss, men vi minns dem. Utan Mörker finns inte Ljus, och Mörker finns inte Ljus. Balansen är enkel.
En utvald från vardera sidan. En som utkämpar kriget åt de stora makterna, Mörker och Ljus.
Precis som Mörker och Ljus dras till varandra dras de utvalda till varandra. Det är oftast så de kommande slagen kommer börja.
De utvalda dras till varandra och slagen börjar.
Sedan ligger Ödet i deras händer, inte tvärtom denna gång.’ Jag skakar lätt på huvudet. Det verkar som om jag har blivit Livets favorit också.
”Ja, att jag inte är Mörkers är väl ganska uppenbart?” ler jag osäkert, lite skakad över att ha hört Livet igen. ”Jag är genomgod, rakt igenom”, suckar jag.
”Man har väl ett val?” undrar han och jag tittar oförstående på honom. ”Att välja sida, menar jag. Om du blev utvald måste du ju fortfarande ha ett val, eller hur? Mörker eller Ljus?” Jag nickar nu när jag förstår frågan.
”Jag skulle tro att man har ett val”, svarar jag och torkar bort dem sista tårarna. ”Men att gå över till Mörkers sida är inte det mest lockande i världen. Inte ens det sista faktiskt. Det är en avskyvärd tanke”, säger jag. ”Jag antar att det är så att vara utvald. Jag tror inte att Mörkers utvalda skulle vilja går över till vår sida heller”, fortsätter jag och någonting drar förbi hans ansikte. När jag kollar på honom för att försöka ta reda på vad det var så har han redan sin uttryckslösa min igen.
”Vem vet, kanske?” säger han och borta vid skolan hörs klockan som ringer och ett leende börjar leka på mina läppar. Tack och lov så ser han inte det utan fortsätter stirra på molnen.
Jag känner hur Angel kommer närmare och tänker på det hela, hur jag hamnade här.
När vi hade sett Lukas som stod lutad mot ett träd från ett fönster från tredje våningen i skolan och han verkade vänta på någon bestämde vi – eller rättare sagt Dominick – att sätta honom på prov för att se hur mycket han visste, och om han försökte döda mig så fort jag blev ensam. Eller, det viktigaste, som Dominick undrade; Om han försökte bli ihop med mig så fort det såg ut som om han och jag gjorde slut. Hur vi sedan gick hit, grälet som kändes så äkta att tårarna rann utan några som helst svårigheter.
Fram tills nu, jag tänker på det och innan jag vet ordet av ser jag en hand på Lukas axel.
Lukas greppar – snabbare än ögat – Dominicks handled och vrider och är uppe på mindre än sekund medan han trycker upp armen mot Dominicks rygg och pressar.
Dominick kvider inte ens till utan lyckas snurra och slingra sig ur hans grepp på något vis. Och från att Lukas har övertaget har plötsligt Dominick övertaget och Lukas har ansiktet nere vid gräset med Dominick som nästan sitter på hans rygg. Det ser ut som om Dominick har vunnit.
Men icke. Låter man två killar som har verkat hata varandra sedan första anblicken slåss så ger ingen av de upp så lätt.
Lukas vänder sig så snabbt och starkt om att Dominick nästan överrumplas i en halvsekund. Då flyger Lukas på honom och de börjar brottas. Det blir slag i magen, ansiktet, skrevet, benen, armarna, ryggen, lite överallt.
”SLUTA!” skriker jag förskräckt och de flyger isär från varandra, men inte frivilligt. De fortsätter stirra mordiskt på varandra. Patrick går och håller fast Dominick och jag går bort mot Lukas och håller fast honom. När vi båda har ett stadigt grepp om dem kan jag låta min magi släppa. De försöker genast flyga på varandra igen när de märker att kraften som höll de isär är borta. Angel ställer sig mellan de med eldslågor i händerna.
”Vad är det med er?” frågar jag och försöker hålla fast Lukas. Angels eld verkar inte skrämma dem särskilt mycket. Jag lyckas hålla fast Lukas med vänster hand och använder armbågen och pressar den mellan hans skulderblad, vilket verkar göra mer ont än Dominicks stenhårda slag, för han kvider till. Han vänder sig ilsket om mot mig och för en sekund lyser hatat klart i hans ögon innan han ser mig och lugnar ner sig. Jag lossar lite på greppet så att han kan röra på armarna men om han försöker göra något är det jag som hinner före.
”Ni är för fan sj…” börjar han men rättar istället till den svarta T-shirten och harklar sig. ”Förlåt mig, menar jag”, säger han och ser en sekund extra på mig innan han vänder sig mot Dominick. Dominick nickar till svar och rättar till sin vita skjorta. Han räcker fram handen och jag vågar släppa taget om Lukas och han tar emot den och skakar den.
”Ingen dålig match det där”, säger Dominick och ler. Lukas ler så svagt att det nästan inte syns.
”Nej, verkligen inte”, håller han med.
”Jag kommer aldrig förstå mig på killar”, stönar Angel.
”Vem kommer det?” frågar jag och närmar mig henne. Hon rycker på axlarna.
”De bedömde varandras styrka”, förklarar Patrick. Jag höjer på ögonbrynet och skakar på huvudet när jag inser att han menar allvar.
”Det är bara korkat”, säger jag.
”Idiotiskt rent av”, säger Angel.
”Det var första gången jag gjorde det, och jag erkänner, det var inte precis bara för att mäta hans styrka”, säger Dominick och drar handen genom sitt hår. Patrick går fram till Lukas och räcker fram handen, precis som Dominick hade gjort för någon minut sedan. Lukas tar emot den med en nick och Patrick drar in honom mot sig och deras axlar möter varandra i en vänskaplig gest.
”Välkommen till gruppen”, ler han. Lukas ser ointresserat upp på honom.
”Gruppen?” undrar han.
”Du kan vara med de andra istället om du vill. Fast man spyr nästan av uttråkning efter tre minuter”, säger Angel och rycker på axlarna.
”Och om jag vill vara själv?” frågar han och hans blick fastnar på mig. Jag rycker på axlarna.
”Ditt val i sådana fall”, säger jag.
”Sjyst”, nickar han. Jag nickar tillbaka med ett tunt leende på läpparna.
”Vi är körda”, stönar Dominick uppgivet.
”Lektionen, menar du?” frågar Lukas.
”Absolut”, svarar Dominick. ”Jag är inte här hör att plugga precis, men att bli utskälld är inte alltid så roligt trots allt”, säger Dominick med en grimas. Patrick skrattar till.
”Nu minns du bara lektionerna med Tor”, säger han och ger Dominick en dunk i ryggen och börjar sedan gå mot skolbyggnaden. Vi andra följer efter. Dominick grimaserar.
”Det kan man lugnt säga”, muttrar han.
”Vem är Tor?” frågar jag förvirrat.
”Tor är den stenhårda skyddsängeln som lär blivande skyddsänglar att slåss, försvara sig, avväpna, hela rubbet”, svarar Dominick bistert.
”Se det från den ljusa sidan, han lärde dig något, som bevis på det kommer Lukas ha ont överallt på kroppen”, säger Patrick.
”Han med”, säger Lukas. Både Dominick och Lukas ger varandra utmanande blickar och jag suckar högljutt.

•••

Det känns inte som så många läser den här längre... Ska jag lägga ner den eller fortsätta?

Men, ni som läser, hoppas ni gillar det!