Det första hungerspelet

Yes!!!!!

Distrikt 1:

Det första morgonstrålarna fångades upp av den höga skyskrapan av glas som stod i utkanten av torget där alla hade samlats, små som stora, i väntan på någonting, ingen visste vad.
Spänningen låg som en slöja över människohopen, omslöt alla och dämpade alla ljud. Inte ett knyst hördes, inte ens fågelkvitter, även fast det var sommar.
En man, befälhavaren för armén som i flera veckor hade försökt få ordning på alla distrikten, klev upp på en platå, fullt synlig för folkmassan som alla hade vänt sig mot honom.
Han harklade sig och drog nervöst handen genom håret, varpå han hejdade sig, man fick inte visa att man var rädd för då skulle man inte få någon respekt och utan respekt skulle alla hoppa på honom när han hade fått sagt det han ville ha sagt. Han behövde få alla att tro på honom här, allt hängde på det, ett ända snedsteg och han var körd.
Med stadig röst och uppböjt huvud, för att undvika ögon kontakt?, tog han till orda.


Vendela stirrade som hypnotiserad på mannen som stod uppflugen på scenen, hon förmodade att var en av de åh så berömda fredsväktarna. Hon hade inte mycket till övers för sådant strunt.
Mannen var klädd i en vit dräkt som satt perfekt på hans kropp och framhävde varenda muskel i hans armar och ben. Han såg mäktig ut, listig, som en räv, och nu när den första nervositeten var borta så tittade han ut över havet av människor med en kall beräknande blick, honom ville man inte sätta sig upp emot.
Det var då mannen tog till orda, uppenbarligen inte besvärad alls av den kompakta tystnad som blockade vägen mellan människohopen och honom, som en barriär av förakt.
Han berättade om hur de länge nu hade varit i krig, att de som barbarer hade slitit varandra i stycken men att det nu var över, Vendela fnös, det hade de sagt otaliga gånger förut men ändå så hade inget hänt.
Mannen gjorde en konstpaus men fortsatte hastigt när han såg de otåliga ansiktena i människohopen som avspeglade varandra i identiska uttryck som sade att han slösade bort deras tid med sådant här tjafs.
"Alla har vi offrat mycket i det här kriget, barn, hem. Men nu är det slut med det. Vi kan inte bara stå kvar i våra fästningar och se på medan våra medmänniskor offrar sig för oss. Nej. Vi ville aldrig göra detta men de gav oss inget val."
Han gestikulerade mot någon vid sidan av podiet och steg sedan ner när en stor tv-skärm hissades upp ur en lucka i scenen.
Mannens röst ljöd genom den tryckande tystnaden "Ni ska få se!"
Och en film började spelas upp på den gigantiska skärmen.
Plan som olycksbådande susade uppe i himlen, skar genom luften som ett knivblad och sedan en överblick av det som,Vendela drog efter andan, omisskännligt och utan ett uns av tvekan var distrikt 13.
Vendela kunde inte slita blicken ifrån tv skärmen, inte ens när bomberna släpptes, inte när skrik genljöd i Distrikt 13, inte när en mor föll på knä, höll om sitt barns livlösa kropp i ett fruktlöst försök att kalla tillbaka barnet till livet genom att skrika dess namn med en röst som bröts. Inte ens när Distrikt 13 inte längre bestod av någonting annat än eld, rök och död.
Skärmen blev svart och tystnaden växte, hotade att sluka alla och envar.
Mannen klev upp på scenen och pockade på uppmärksamhet.
"Detta var vad vi blev tvingade att göra. För vår nation! För vår överlevnad! Ingen av oss ville någonsin detta. Det är hemskt! Men om ni väljer att följa mig, Coriolanus Snow, så ska jag säkra er trygghet! Jag ska göra så att era barn förblir trygga! Ett nytt folk skall resa sig ur krigets aska! Enade skall vi stå! För att detta inte ska hända ännu en gång! För vårt land!
Allt jag begär är att ni var år skänker mig två unga människor från 12 till 18 år som ska få äran att upprätthålla freden i vårt kungadöme! Låter inte det bra? Är jag inte generös gentemot er? Fastän ni inget har gjort för att förtjäna den?" En galen glimt hade nu tänds i hans ögon.
En röst höjdes i folkmassan. "Ska vi vara er tacksamma? Skojar du med oss? Ni har inte gjort någonting för att förtjäna vår respekt! Ni era fähundar! Ni kan..." Ett skott ljöd och fick folkmassan att skingras. I mitten låg en man. Död.
"Gör ni inte som jag säger så kommer det att gå för er som för dem!" Vanvettet lyste ur hans ögon när han pekade på den svarta skärmen.
Vendela kröp ihop när mannens blick föll på henne.
"Ta henne!" Ropade han ut och genast så strömmade fredsväktare ut från alla håll, omringade folkmassan och banade sin väg fram till henne.
En handskklädd hand tog tag i henne arm innan hon han reagera och plötsligt befann hon sig på scenen och blickade ner på alla människor. Hennes mors skräckslagna ansikte var vänt mot henne och hennes läppar formade Vendelas namn.
Mannen tog Vendelas lealösa hand i sin och lyfte upp den i luften, deras fingrar var sammanflätade.
"Applådera den första kämpen i Hungerspelen! Vi är den nya generationen!"


glina2 stirrade oseende ut i tomma luften, hur hade det här gått till. I en sekunden hade hon suttit i sitt hus med sina föräldrar och pluggat till ett närstående prov och i andra sekunden satt hon här, på ett tåg på väg till huvudstaden.
Det här var det sista hon ville. Hon skulle få ta igen så mycket när hon kom hem. Förutsatt att hon faktiskt kom hem. Det tvivlade hon på.
Hon kastade en förstulen blick på flickan bredvid henne. Hennes vågiga platinablonda hår hängde ner till början av ryggen och hon satt upp i en värdig rak hållning. Som om hon var stolt över att vara här. Vilket skämt. Bittra tankar lappade över varandra huller om buller i glina2s huvud.
Den här, just den här tjejen som satt bredvid henne hade mobbat henne så länge hon kunde komma ihåg. Hon var en vandrande påminnelse om varför hon inte hade så många vänner. glina2 kände en överväldigande lust att spotta på henne men motstod. Det gällde att få vänner nu och någonting sade henne att Vendela inte skulle bli så glad om hon blev spottad på.
Vendela var en falsk orm men hon var en charmerande vän stjälande falsk orm.

Nice, vad bra

Tack! ^^

Fortsätt!!

Jättebra!!!!
VILL HA MEEEER!

^-^ Haha, tack

Åh jättefint skrivet. Längtar tills D4. ♥

Du borde bli en författare

Tack så mycket! Nu blir jag jätteglad ja författare är mitt drömyrke ^_^