The tribute from District Three

Det blir SUPER!!!

Jag längtar tills dess!

Kapitel tio: Gestalten

Jag reste mig upp och blickade ut mot hustaken. Det sista huset skiljde bara några meter mellan det jag stod på, med tillräckligt mycket fart skulle jag kunna hoppa över till det. Sedan fanns det ett högt järnstängsel som vette ut mot en avlång park.
Jag backade tills mina hälar vilade mot takkanten, drog ett djupt handtag och torkade de fuktiga handflatorna mot byxbenen innan jag tog sats och började springa. Saknaden av plåt under mina fötter fick mig att hålla andan och när jag landade på det andra taket med en stor skräll värkte det i mina fötter. Jag hasade mig upp och begav mig mot stängslet, där järnöglorna var tillräckligt stora för att jag skulle kunna stoppa både skospetsarna och fingrarna i dem. Med en mindre ansträngning än vad jag trodde hävdade jag mig över stängslet och landade på det höga gräset. Gatuhundarna betraktade mig från andra sidan och jag flinade skadeglatt. Sedan vandrade jag därifrån.
Under timmarna jag hade vandrat mellan lager, byggnader och varuhus hade tre kanonskott gått och varje gång kom jag på mig själv med att hoppas på att ingen av dem tillhörde Chris. Jag gned fingrarna mot tinningarna när jag passerade en gränd och stönade olyckligt. Plötsligt stelnade jag till. En silverfallskärm flöt ner från den blågråa himlen. Jag fångade den och försökte vrida upp den, men den satt för hårt. Fruktlöst dunkade jag den i tegelväggen bredvid mig. Inte en skråma.
En rysning fick nackhåret att resa sig, och jag var säker på att behållaren inte hade ett finger med i spelet. Jag vred på huvudet och såg en gestalt iaktta mig från ögonvrån. Jag svalde.
Gestalten flyttade sig framåt ett steg, och dumt nog började jag springa. Rösten ropade efter mig och jag inbillade mig, men den tycktes höja sig vid varje utrop. Spelaren var snabbare än mig, mycket snabbare än mig, och snart låg jag kämpandes på asfalten. Spelaren, som jag nu såg var en kille, inte mycket äldre än mig, satte sig över magen på mig och låste fast armarna med hjälp av sina egna ben.
Jag svor åt honom.
"Kan du inte bara hålla käften?", fräste han till. "Vill du att fler ska hitta oss?"
Jag tystnade.
"Jag skulle behöva en bundsförvant, och du verkar tillräckligt skicklig för min smak.", fortsatte han. Jag skrattade roat, på gränsen till hånfullt.
"Jag är ingen bundsförvant.", sade jag. "Särskilt inte med någon som kommer från ... vilket distrikt kommer du ifrån? Sju? Fem? Kanske tio?"
"Varför bryr du dig? Jag trodde alltid att treor var för självupptagna för att orka snoka i andras liv."
"Hur visste du vilket distrikt jag kom ifrån då, snokare ... hycklare?"
Han klöste bort lite glitter och klister från min kind som duschen inte kunnat få bort.
"Jag såg din intervju och din träningspoäng. Och förresten, jag var ju med på paraden. Du bländade mig till och med från min vagn."
"Jag skulle ha bett om ursäkt om du inte hade krossat alla mina inre organ." Jag blängde på honom. "Jag vet fortfarande inte vad du är för något."
"Sexa."
"Jag gissade ganska bra ändå, nära, eller hur?"
"Nära skjuter ingen hare."
Jag fnös. "Kanske du kan kliva av mig nu?"
Han tvekade. "Bundsförvant?", frågade han.
Jag suckade. "Bundsförvant.", svarade jag och han reste på sig och drog upp mig. Jag borstade av lite grus från bakbenen och kastade behållaren till honom. "Tror du att du kan få upp den?"
Han provade men som jag, misslyckades han. Han gav tillbaka den efter ett flertal minuter med bister uppsyn och drog händerna genom det svarta håret.
Det tystnade mellan oss. Den där tystnaden som skapas mellan två stycken personer när ett svagt band av tillit byggs upp. Jag betraktade honom medan jag fingrade på behållaren. Det var min andra sponsorgåva under en dag.
"Varför får jag dem?"
"Vad för något? Problemen du har med din ilska?"
"Kan du vara seriös för ett ögonblick? Jag menar gåvorna, varför får jag dem?"
Han brast ut i skratt, men tystnade lika snabbt när han såg min förbryllade min. "Du vet faktiskt inte.", sade han förvånat.
"Vet inte vad?", utbrast jag frustrerat.
"Du är flickan som gav ditt liv för en annan. Du är den mest 'mänskliga' här.", sade han långsamt och grimaserade. "Du är flickan som har båda fötterna på jorden, hon med kristallerna och diamanterna. Du är ovärderlig. Du är flickan som alla pratar om."

Åh, jag älskar verkligen hur du skriver. Jag ryser så bra!

SUPER! ♥

SNYGGT!!!

Jag bara måste få veta fortsättningen!
När jag säger det här så menar jag allvar. Du skriver som en riktig författare!!!

Kapitel elva: Flickan alla pratar om

"Det är absurt", sade jag upprört senare den kvällen medan vi satt i vårt läger - ett lager vid sidan om en förfallen lekplats. Stora, avlånga trälådor och malätna skynken omringande oss, dolde oss. Det påminde mig om forten man brukade bygga när man var mindre, och känslan invaggade mig en sorts trygghet. Som om man var hemma istället för i en kall lagerlokal utan någon annan än en främling.
"Inte lika absurt än att du inte visste om det", svarade han mig. Collin, hade han berättat för mig, var hans namn men det var fortfarande för ovant eller fel för mig att kunna uttala. Vi hade ändå bara känt varandra i fem timmar.
"Men varför just jag? Jag är inte speciell, talangfull eller ... smart.", viskade jag.
"Säg det till dem som skickar dina sponsorgåvor."
"Men jag räddade bara ett liv. Hur många skulle inte göra det?"
"Många"
Jag begravde ansiktet i händerna. "Skulle du?", mumlade jag.
"Rädda ett liv? Nej."
"Måste du vara så känslokall?" Jag tittade upp.
Det tystnade mellan oss medan jag iakttog honom. Han svarade inte så istället fokuserade jag på andra tankar. Som till exempel gatuhundarna som vandrade runt i staden, dag som natt. Att de kunde gå runt i den här byggnaden just nu, lyssnande efter vårt samtal, våra andetag. Tanken fick mig att vilja lägga benen på ryggen. Sedan tänkte jag på Chris och jag kunde inte kväva den olyckliga sucken som lämnade mina läppar innan jag hann reagera. Collin vände sig mot mig och jag kan inte ljuga och säga att jag inte blev rörd av det oroliga uttrycket i hans ansikte.
"Chris", sade jag innan han hann fråga. "Vet du vad som har hänt med Chris?"
Han log besvärat, som om han led med mig.
"Vad?", frågade jag, och jag fick fråga det ett antal gånger innan han svarade mig.
"Senaste gången jag såg honom ... var han med karriäristerna."
En käftsmäll. Han hade lika gärna kunnat ge mig en käftsmäll. Smärtan hade varit detsamma - smärtan och förräderiet. Jag vände på huvudet så att han inte skulle märka mina fuktiga ögon.
Collin sträckte sig efter mig men lät handen falla till marken när jag reste mig upp.
"Vart ska du?", frågade han förvånat och hoppade upp efter mig.
"Gå ut och kolla ifall det du sa var sant.", berättade jag.
"Har du tappat förståndet?!" Han slängde sig efter mig och grep tag om min arm. Jag snurrade runt på stället och höjde min arm för att slå till honom. Men som förut var han fortfarande snabbare än mig och fångade min knytnäve innan den hann träffa hans käke.
"Och vad ska du göra när du hittar honom? Vifta med en vit flagga och ropa 'Här är jag! Kom och ta mig!' Det kommer inte hjälpa honom, Chan. Det dödar honom troligtvis snabbare."
"Vad ska jag göra då? Lämna honom i sticket? Är det vad du menar?"
"Just nu, ja." Han spände käkarna och jag visste att han menade allvar. Det enda jag kunde göra nu var att skicka honom en dödsblick innan jag sjönk ner på golvet igen. Och det var precis vad jag gjorde.
När jag lutade mig mot väggen märkte jag att han fortfarande var på benen. "Vad nu då?", undrade jag irriterat. Jag rynkade på ögonbrynen.
"De döda kommer snart visas på himlen."
"Och?"
"Jag tänker gå ut och kolla"
"Ensam?"
"Nej" Han tittade ner på mig. "Jag tänkte låna din andra lilla vän."
Jag följde hans blick ner mot bältet och tittade ner mot macheten som satt fast där. För att vara ärlig hade jag glömt bort att den var där. Bladet mot byxtyget kändes så naturligt nu att jag inte ens blev irriterad. Jag drog upp den och räckte tveksamt fram den till honom. Han drog lite på munnen.
"Jag kommer tillbaka. Jag lovar."
Och han höll vad han lovade. Efter inte mer än tjugo minuter var han tillbaka.
"Bara tre den här natten. Ingen var Chris."
"Din distriktskamrat då?"
Han tittade ner på sina händer. "Hon dog i blodbadet."
Jag rodnade av skam. "Förlåt ... jag visste inte. Det måste kännas .. hemskt."
Han tittade upp på mig, såg road ut av mina tafatta försök till att trösta. "Jag kände henne inte så väl men det blir väl alltid en chock, antar jag, att se personen levande trettio minuter tidigare, sen kallblodigt mördad senare."
Vi tystnade och för att försöka döda tiden drog jag upp den oöppnade bägaren ur ryggsäcken. Hur mycket jag än vred och kämpade med den flyttade den sig inte ens en millimeter. Efter ett tag lät jag den ligga i knäet och jag betraktade den surt.
"Chan?", sade Collin trevande. "En av de döda spelarna från idag, en flicka, jag såg henne dö. Fastnade i en av rävsaxarna, du vet, på ängen."
"Vad hände sen?"
"Gatuhundar"
Jag drog efter andan, men sade inget. Kunde det ha varit precis före de attackerade mig? Nej. Kanonskotten hördes efter att jag kom undan dem. Jag bet mig på läppen. Dog den flickan för att jag överlevde?
"Men", började Collin senare. "Bara åtta spelare kvar då."
"Bara åtta?", utbrast jag chockerat.
"Det har varit två blodiga dagar, inte sant? Kan du kasta hit den där?", tillade han och pekade på bägaren. Lydigt gjorde jag som han sade och han började vända och vrida på den. Han lät fingret åka längst undersidan på bägaren för att sedan stanna upp i mitten av den. Han vände på den upp-och ner och utstötte ett häpet läte. Han vände på bägaren så att också jag kunde se vad han upptäckt. Ett litet smalt hål, formad så att den skulle kunna passa en nyckel, men det var inte det som förvirrade mig mest. Det var orden under.
Bong, bong, bong, bong.

SUPER! ♥

Sjukt awesome! ♥