Don't wanna loose you!

Tack! Här kommer nästa kapitel!

Kapitel 13

När alla hade ätit färdigt började Selin babbla på om vilken ära det var för oss att få delta i spelen.
"Åh, så exhalterade och överlyckliga ni måste vara! Vilken ära! Glöm inte att le när ni kommer fram till huvudstaden!" Hennes röst var gäll och skar i trumhinnorna.
"Öh, jo." Henrietta log osäkert och nickade försiktigt på huvudet.
"Visst! Såja, visa era fina leenden! Visa tänderna, ett riktigt brett leende för att visa hur tacksamma och glada ni är!" Hon pekade mot sina mungipor medan hon formade ett brett, överdrivet leende som visade de flesta av tänderna och även tandköttet." Seså! Le!" Hon viftade med armarna mot mig och Henrietta. Henrietta log lite större än innan och hon tittade nervöst fram och tillbaka mellan mig och Selin. Själv blängde jag surt på Selin och log inte alls, för jag hade ingen andledning till att le, inte här och nu.
"Usch, det där duger inte! Försöker ni göra bort mig? Visa era riktiga leenden! Jag vet att de gömmer sig någonstans där bak, fram med dem!" Hon log ännu överdrivnare och större. Ögonen smalnade när hon såg på mig, hon var fortfarande sur och det blev inte bättre när jag struntade helt i vad hon sa. Henrietta släppte lite av nervositetet, vilket märktes eftersom att hon inte skakade och rodnade lika mycket längre. Hon slappnade av och log med tänderna, hon gav till och med ifrån sig ett fnitter.
"Äntligen börjar det likna nåt! Nån som vet hur man ler! Fortsätt så Henrietta! Bra! Du, Finnick får nog öva lite till." Hon tittade hela tiden på Henrietta och log euforiskt som om detta var det bästa som någonsin hade hänt henne. Jag suckade inombords. Huvudstadsborna, jag förstod mig inte på dem.
"Croft, du kan väl prata lite taktik, va? Jag ska gå och kolla när vi kan väntas vara framme." Selin log sockersött och blängde på mig när hon började gå, blixtar skickades från ögonen. Jag log tillbaka och visade rejält med tänder, då suckade hon och himlade med ögonen.
"Så, taktik!" Crofts mörka stämma ekade spöklikt i öronen." Ni kommer att få öva på en massa grejer i huvudstaden, träningscentret. Ätbara växter är en station som verkligen kan vara nödvändig att gå till. Om ni är bra på nåt är det också väldigt bra om ni förstärker det! Så, vad är ni bra på, var inte blyga!" Han började med att titta på Henrietta.
"Jo, jag kan springa snabbt, knyta knopar, meta, är ganska smidig." Hon ryckte på axlarna.
"Det är alltid något, väldigt bra. Och du?" Nu tittade han på mig.
"Öh, springa, treudd, kniv, knopar, smidig." Jag bara rabblade upp allt som kom in i mitt huvud som jag var hyfsad på, och en del faktiskt väldigt bra på. Som att hantera treudd.
"Mm, bra. Väldigt bra. Ni kan ha en chans ändå." Han nickade och blinkade med ena ögat mot Henrietta. Hon flämtade och rodnade sedan av sin reaktion.
"Jag ska nog gå och lägga mig nu. Natt!" Hon ställde sig smidigt, men snabbt upp och snuddade min axel vid rörelsen. Jag tittade efter henne när hon gick med sina eleganta steg ut ur matsalsvagnen.

Hoppas ni gillar det.

Fantastiskt! Jätte bra!

OM VI GILLAR DET?! Det var super!

Tacktacktack! Blir jätteglad av era kommentarer!
Nästa kapitel med Finnicks perspektiv:

Kapitel 14

Strax efter att Henrietta gått reste jag mig upp för att gå.
"Godnatt! Sov gott." Jag tittade på Mags och orden var egentligen riktade till henne, men det var Croft som svarade.
"Jo, natt." Han sa det ganska nonchalant och tittade mot motsatt håll från mig. Men precis efter svarade Mags.
"Gonatt! Sött." Hon pratade lite slött, men hade en behaglig stämma när hon pratade. Jag nickade och log uppriktigt mot henne.
Med blicken fäst på dörren gick jag ut ur matsalsvagnen och suckade lättat.
Till min förvåning var jag inte ensam, Henrietta satt i den smala korridoren och snyftade. Jag tvekade, men satte mig sedan på huk mitt emot henne.
"Vad är det?" Började jag.
"Inget." Snyftade hon tillbaka." Bara gå!"
Jag hade precis rest mig upp för att gå iväg när hon slöt sina smala fingar om min vad.
"Nä, gå inte. Snälla stanna." Hon var helt rödögd.
Jag tänkte nästan gå ändå, men vädjan i hennes blick stoppade mig och jag satte mig bredvid henne.
"Så." Jag tänkte ett ögonblick på vad jag skulle kunna säga." Vill du prata om det?" Jag sneglade på henne i ögonvrån och såg att hon var osäker på vad hon skulle svara.
"Nja, nej, jo, jag vet inte!" Hon började snyfta mer hysteriskt och nöp sig i armarna för att inte börja skaka." Jag bara, vet inte. Rädd, jag är rädd och vill inte." Hon tittade på mig med sina blåa skimrande ögon av alla tårar som trängdes i ögonhålorna." Inte för att någon skulle vilja." Mumlade hon halvt för sig själv.
"Nä, men du klarar sig säkert bra." Jag blev osäker på vad jag skulle säga, varje ord vägde guld." Jag menar du är ju bra på mycket."
"Mm, men det räcker ju inte." Hennes röst var skör och ljus.
"Man vet aldrig." Jag hade börjat viska.
"Ne, men jag bara. Åh!" Hon lade pannan på sina uppdragna knän och hulkade medan tårarna rann nerför de markerade kindbenen. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga, men helt impulsivt tog jag hennes hängande hand i min och tryckte till den tröstande. Först ryckte hon lätt till av förvåning, men kramade sedan tillbaka och slängde sedan sina armar runt om min hals och kramade mig. Förvånat kramade jag tillbaka efter ett tag.


Hope you like it

Fint!♥

Jättesuveräntbra!!!!!!!!!

Jag började nästan gråta, väldigt bra skrivet!

Jättebra! *Bevakar* Mer!

Tack så jättemycket! Blir så glad och peppad av era fina kommentarer.
Nu är det äntligen Maj och snart sommar! Har ni fått nån sol hos er ännu? Hos mig har vi fått en del

Så nästa kapitel
Kapitel 15

Henrietta satt lutad mot min axel och snyftade fortfarande.
"Förlåt." Stammade hon fram genom snyftningarna.
"Det e lungt, jag förstår." Jag mumlade.
"Jag menar, varför. Varför gör de så här?" Frågan var egentligen inte riktad mot mig, men jag svarade ändå.
"Jag vet inte. De är sjuka i huvudet."
"Mm, det e så orättvist!" Hon grävde ner sitt huvud i sina händer och snyftade lågt. Det var ingen annan i korridoren förutom vi två och det enda som hördes var Henriettas låga snyftningar. Jag hyssjade åt henne när hon började hulka och gråta mer hysteriskt.
"Jag e så trött." Hon talade med en överdriven sömnig röst för att övertyga mig.
"Är du okej då. Jag menar." Hon avbröt mig mitt i meningen.
"Jo, jo." Hon reste sig upp och gick mot sitt rum. När hon stod utanför sin dörr vände hon sig om och vinkade.
"Natt."
"Jo, godnatt." Jag sa det så tyst att det bara var jag som hörde.



Det blev väldigt kort, men kände inte riktigt nån inspiration.
Ha det gutt och hoppas ni tyckte det blev bra ändå

Bra!♥

Hoppas inte Finnick blir ihop med Henrietta, det SKA VARA ANNIE + FINNICK = 4-EVER♥

Bra tack! Det är skönt när vinden smeker oss, för det är så varmt!