Berättelsen om Fortunia

4. Trollkvinnan och staden av guld

När de nästan var framme vid lägret föll Fellrendión plötsligt smärtsamt ner på marken. Han kunde inte resa sig och var mycket svag. ”Fellrendión”! Ropade Lunéth plötsligt. Fellrendión blödde kraftigt runt handleden. Han verkade ha blivit biten av en av Chimaerans huvud. Men han hade inte märkt någonting. Kanske ormhuvudet sprutade in ett gift som samtidigt bedövade.

”Qwein swar”, sa Lunéth och blodet susade fort in i såret och såret läkte fort igen efter att hon tagit fram en flaska och hällt två droppar fenixtårar i såret. ”Gör det ont”? Frågade Lunéth. ”Nej, jag mår mycket bättre”, sa Fellrendión och hade ingen smärta längre. ”Hur gjorde du det”? Frågade han förvånat. Hon förklarade sedan att hon hade drag hos en trollkvinna eftersom att hennes pappa var en trollkarl och hennes mamma var en alv. ”Konstigt, jag har aldrig hört något sånt innan”, sa Fellrendión lågt. ”Jag kan göra såhär också”, sa Lunéth och började plötsligt sväva uppåt. Fellrendión stirrade. ”Hur gör du så”? Frågade han.

”Enkelt, Loomania”, sa hon. Då började Fellrendión också sväva uppåt. ”Få ner mig! Detta är inte alls kul”! Sa han. Han var höjdrädd och kämpade för att hålla sig kvar vid en gren på ett av träden. Sedan upprepade han. ”FÅ NER MIG”! Lunéth bara skrattade. ”Detta är super roligt”, sa hon och gjorde en kullerbytta i luften. ”Yahoo”! Skrek hon av glädje och studsade som en gummiboll mellan träden. ”Få ner mig”! Darrade han. Sedan så krockade Lunéth in i honom och då tappade han greppet och började sväva uppåt. Efter smällen så började Fellrendión istället tänka annorlunda och började njuta av tillfället. Att få sväva mellan träden var faktiskt roligt ändå. De verkade sedan ha glömt bort tiden och skyndade sig sedan till lägret i skymningen då alla redan börjat få igång sina vindskydd.

I samma stund många mil därifrån satt Wellythernia åter på sin tron och förberedde sig för nästa anfall. ”Den där förbaskade Nórrlenda och hennes slavar, de verkar tro att de skulle kunna förstöra mina planer”, muttrade Wellythernia. ”Men de har ju lyckats”! Sa Demonica. ”Tig”! Röt Wellythernia. ”Skicka ut Koinitys, Lawafin kunde tydligen inte göra jobbet”, sa Wellythernia och drack en klunk ur sitt glas med vin som hon hade på tronen. Hon mådde verkligen dåligt efter sitt misslyckande. ”Ska bli”, svarade Demonica och skyndade sig iväg.

Tillbaka till lägret så behövde gruppen verkligen vatten. Vindskyddet var riktigt stort och hade extra lager av väggar för att kunna tåla stormar. De som hade byggt var verkligen trötta och behövde vatten. ”Tack så mycket”, sa Meyheres och tog emot en hink med vatten.

Dagarna var mycket kortare nu när vintern kommit. Många djur hade snart fryst ihjäl eftersom att Wellythernias tankar om att försätta de alla i ett polklimat hade lyckats. De flesta vattendragen hade samtidigt förvandlats till lava dessutom för att de skulle vara tvungna att resa till Narza för att hämta vatten, och därmed riskera att bli Wellythernias slavar.

Vid middagen på kvällen började då Eix gnälla på Lunéth och Fellrendión över deras teori om att det var bättre att vara vegetarianer än att äta kött igen. ”Grönsaker är för mesar”, sa Eix. ”Vad är det där”? Sa han och pekade på Lunéths och Fellrendións mat som var olik de andras. ”Quorn, tofu och ägg”, sa Fellrendión och pekade på sin mat. ”Vad sjutton är det”? Sa Eix irriterat. ”Det är det som vi vegetarianer ersätter istället för att äta kött”, sa Fellrendión med en trevlig ton. ”Ni är löjliga”, muttrade han och började äta ur sitt renkött som han dödat tidigare under dagen. ”Gör inte sådär någonsin igen”! Sa Awanda irriterat och slog till Eix. ”Ursäkta honom”, sa han sedan vänligt till Lunéth och Fellrendión. ”Det gör ingenting”, sa Lunéth lågt.
Natten var skum och Fellrendión drömde bara om alla tänkbara sätt för Fortunia att kunna gå under på medan det dundrade och blixtrade utanför.

En morgon var det dags att resa vidare.
”Kom nu”, sa Lunéth och Fellrendión hade precis vaknat. Alla andra var redan uppe på sina hästar och redan förberedda medan han själv bara låg nere i sin sovsäck. ”Redan”? Gäspade han. ”Klockan är ju sju på morgonen”, sa Lunéth förvånat. ”Upp nu”! Ropade hon i hans öra. ”AJ”! Han klev strax upp.

De började snart rida igen.
Koinitys, ett annat av Wellythernias odjur, var också ute på spåren. Han var en demon. Som Wellythernia givit sin själ till. ”Nästa gång vi stannar så gör vi det vid Goldian, den gyllene byn och den enda hamnen i södra Farnagloria”, sa Nórrlenda när alla börjat rida. Goldian var en liten by nära havet med de flesta hus byggda i guld. Det hade ett högt slott som låg på en kulle längst bort i byn som var byns centrum. För tillfället bodde ingen i Goldian och det var fritt fram att gå dit.

”Åh, allt är ju så deprimerande”, tänkte Fellrendión. ”Jag vet, men byn har stått tom i tvåtusen år”, viskade Lunéth som dök upp från ingenstans. ”Säg inte att du kan läsa tankar också”? Frågade Fellrendión irriterat. ”Jo, det kan jag”, sa Lunéth och visade ett brett leende. Fellrendión gjorde då en djup suck. ”Kan du andas under vatten också”? Frågade han. ”Såklart att jag kan, ifall jag använder en Amfibieplanta”, svarade Lunéth.
Amfibieplantan var en lilafärgad växt som påminde om ett plommon förutom att den smakade som citron. De kunde också vara farliga att använda eftersom att ibland blev man förvandlad till en haj och utgjorde då en stor fara till andra i närheten. Bara trollkarlar och trollkvinnor kunde se skillnaden på plommon och Amfibieplantorna innan de hade plockats.

När de kom fram till kullen längst bort i byn stannade Meyheres och Nórrlenda plötsligt och hoppade ner från sina hästar. ”Vi lämnar hästarna här så länge, jag tror att Wellythernia kan ha dolt en av sina beskyddare däruppe i slottet”, sa Nórrlenda. ”Var beredd med era vapen, detta odjur är nog mycket farligare än chimaeran som Lunéth och Fellrendión besegrade borta vid vår förra lägerplats”, sa Meyheres och fyllde i. Sedan så började de klättra uppför kullen. Den var väldigt brant och svår att ta sig uppför eftersom att det varken fanns några träd man kunde hålla fast i eller några växter på marken. Det enda som fanns där var ett tunt lager med gräs som man inte kunde göra någonting med.
”Dörren är antagligen förseglad så försök att ta er igenom något fönster på baksidan”, sa Nórrlenda och pekade på huvudingången. Därför så började de klättra runt till baksidan där det var lättare att ta sig in. Det var dessutom inte lika brant på den sidan. ”Min amulett lyser”, viskade Lunéth och pekade på sitt halsband med halvmånen av diamant som just hade börjat blänka starkare. ”Svartkonst är i närheten”! Det hade alldeles nyss varit en klar blå himmel när de vandrade in i byn men nu plötsligt så hade det uppstått mörka moln över himlen i samma stund som amuletten börjat lysa.



De klättrade tyst in en efter en in i slottet.
Det var röda väggar inne i slottet och golvet var av gammalt mörkt trä. De flesta fönster var igenspikade och det var inte så vackert som det såg ut på utsidan. ”Vad som än gömmer sig här så är det förmodligen inte något trevligt”, sa Eix. ”Tyst”! Viskade Awanda. Det fanns inget ljus i slottet och de fick gå försiktigt omkring och använda trollkarlarnas ädelstenar som ljus. De lyste mycket i mörkret.

”De som tappert börjat resa, störta furstinnan är deras mål, oturligt nog så dog de här, här i Goldians förbannade slott”, hördes en sjungande röst säga. Det kom från ett sovrum. ”De som närmar Koinitys i slottet kommer aldrig ut igen”, fortsatte rösten. Meyheres öppnade då dörren långsamt. Det de såg därinne var en väldigt mystisk varelse de aldrig sett förut. Mitt i luften svävade en skalle med en kropp som bestod av en gråaktig rök. Denna varelse verkade kunna prata, se, gå och äta fast den inte hade någon riktig kropp eller några organ. ”Jag väntade mig inte att ni skulle komma hit så fort”, sa Koinitys. ”Och jag väntade mig inte heller att ni skulle dö så fort”! Sa han och i samma stund så strömmade det med giftig rök från Koinitys mun. Lunéth ställde sig då framför de andra eftersom att hon var den enda som kunde ta emot farlig magi just nu. Man kunde se tydligt att röken strömmade in i amulettens ena vassa kant och ut på andra sidan tillbaka mot honom själv.

”Dåraktiga, är ni”! Sa Koinitys. ”Dåraktiga som bryr oss om vår värld”, fyllde Lunéth i. ”TYST”! Röt Koinitys. Meyheres tog då fast i Lunéths arm och drog ut henne från rummet. Hon mumlade något som påminde om ”Detta är mellan mig och Wellythernia så håll dig utanför”.

”Nämen är det inte drottning Nórrlenda som kommit? Eller… bara Nórrlenda menar jag”, sa Koinitys med nu Wellythernias röst. ”Fortunias förstörelsebringare, är det enda namnet jag någonsin kommer att tilltala dig på”, svarade Nórrlenda. ”Jaså? Självaste Nórrlenda är så oartig mot sin blivande drottning”, sa Koinitys. ”Då antar jag att du kommer att belönas med konsekvenser”, sa Koinitys med tonen som man tilltalar en olydig femåring. Koinitys såg ut att skicka den giftiga röken igen. Men nu så dök det plötsligt upp några vassa föremål genom munnen, de påminde väldigt mycket om knivar.

Nórrlenda bara skrattade högljutt när hon såg dem.
”Tyvärr, men jag har faktiskt tänkt leva i minst tolv decennier innan jag tänker dö”! Sa Nórrlenda lugnt. Hon reagerade inte på knivarna som svävade långsamt mot hennes håll. Hon tog det inte ens på allvar. Fellrendión kunde då inte att låta bli att dra fram Enthorcys ur sitt fodral. Awanda och Eix verkade inte märka något och trollkarlarna som höll fast Lunéth gjorde inte det heller. ”Ska ni inte göra något”? Frågade han.
Ingen svarade och då tog han ett snabbt språng in mot sovrummet för att hjälpa Nórrlenda. ”Hej Fellrendión, har du ändrat dig angående att få tillbaka familjen”? Frågade Koinitys. ”De som är döda kan inte återuppstå”, sa Fellrendión kämpandes mot att få tårar och att bli hjärntvättad. Han försökte att inte visa någon svaghet synlig för Wellythernia. Koinitys fick då samtidigt ett hugg genom munnen när an precis skulle andas ut en ny förbannelse. Den svarta lavaliknande sörjan dök då åter upp och i detta fallet ur Koinitys mungipor innan skallen så småningom blev till aska.

”Jag visste att du skulle klara det”, sa Nórrlenda och torkade av svärdets klinga med ett gammalt lakan som låg på en gammal säng i sovrummet. Fellrendión förstod inte vad hon pratade om. ”Redan från att vi möttes har jag testat dig om du skulle klara av att kunna störta Wellythernia, och nu när du redan hjälpt till att utplåna två demoner så har du klarat testet”, sa Nórrlenda. Det var det galnaste han hört. Hon verkade vara helt från vettet varje gång som hon satt sitt liv i nästan okändas händer. Hon var fortfarande full av överraskningar fast att man trott att man känt henne ibland.
Lunéth blev samtidigt släppt ur Meyheres och Pheridoths armar.
”Gör aldrig så igen såvida ni inte vill få en förbannelse på er”! Sa Lunéth irriterat och gick raskt in mot sovrummet för att se vad som hade hänt. Hon såg då på när Fellrendión frågade henne om olika saker och det gav då henne själv en fråga i huvudet. ”Vad är syftet för att jag skulle komma med”? Frågade Lunéth. Nórrlenda funderade en stund. Sedan så svarade hon. ”Lunéth, inte mycket har jag hört om ditt öde men en sak jag har hört är att du kommer att utföra stordåd och bli en mycket respekterad trollkvinna när du växer upp, och ifall vi lyckas rädda Fortunia, men exakt vilka stordåd vet jag inte. Mina spådomar kommer inte så särskilt ofta”, sa Nórrlenda. Innan någon hann säga något så sa hon bara, ”det är komplicerat”.
Inga andra rum var fina i det slottet. Det behövdes verkligen städas upp en hel del därinne. Det var inte mycket finare än en soptipp. Efter att ha undersökt slottet ordentligt så klättrade de nerför kullen och fortsatte hela vägen ner mot hamnen när de kunde få tag på en båt som de kunde färdas med den sista biten mot Narza.

JÄTTEBRA!!!!!! VILKEN FANTASI DU HAR, FANTATISKT, UNDERBART, AWESOME, MEGASUPERDUPER BRA!!!!!!!!!!!!

TAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAACK!!!

VAAAAAAAAAAAAAAARSÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅGOOOOOOOOOOOOOD! ♥

Schuperbra!!

du är grym på att skriva

Tack för att du säger så! Du är bra på att rita!

Tack för att du säger så!Du är bra på att skriva

Taaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaack!!!

Vaaaaaaaaaaaaaarsååååååååååååååågoooooooooooooooood