Min version av de 74:e Hungerspelen

Det blir super bra!! Har saknat den här ff!

Usch, jag är verkligen en hemsk människa ♥
Ska jag lägga upp min Finnick - Annie ff idag eller senare??

IDAG!!!!!!!!

Okej! Ni äger! Den kommer upp om ett tag!

Ja vad kul!!!

Jippie!

Kapitel 9:

Precis några sekunder efter att jag har tänkt tanken så kan jag höra skratt ifrån andra sidan av skogen.
”Såg ni hennes ansikte?” säger en flickröst. ”’Döda mig inte! Snälla!”
De skrattar och jag knyter händerna hårt.
”Vänta, vi har inte hört någon kanon”, säger en röst. Jag tror att det är pojken från distrikt 2 som pratar. Vad hette han? Cate? Nej, just det, Cato.
Ett gräl bryter ut. Nu står de så nära att jag kan se dem allihop. Peeta är med dem, men han ser lite distraherad ut.
Flickan från distrikt 1 vill fortsätta eftersom hon tror att flickan de pratar om kommer att vara död snart ändå. Flickan från distrikt två vill döda henne, hon tycker att vi behöver bli av med lite deltagare. Jag ryser. Till sist verkar Peeta tröttna, för han suckar och säger:
”Vi slösar tid. Jag går och gör slut på henne, sedan går vi.”
Jag vet att Peeta inte vill göra det egentligen, men han måste. Annars kan karriäristerna börja tvivla på honom, och det är inte bra.
Karriäristerna kastar en snabb blick på varandra innan de nickar. Peeta försvinner genom skogen. Karriäristerna samlas genast i en klunga.
”Varför kan vi inte bara döda honom nu, Cato?” gnäller flickan från distrikt 1.
”Han är vår bästa chans att hitta henne, Glimmer.” säger Cato. Glimmer. Vilket fånigt namn. Jag tycker mig minnas att Glimmer är en grön ädelsten. Det fick jag lära mig i skolan.
”Dessutom är han duktig med den där kniven.”
Jag ler för mig själv. Så Peeta är också duktig med knivar? Det var intressant. Och han som sade att han inte kunde något förutom att baka. Nonsens.
”Tror du att hon köpte allt det där romantiska tjafset?” frågar Glimmer med låg röst.
”Hon kan ha gjort det. Jag tycker att hon verkar ganska enfaldig.” säger flickan från distrikt 2. Jag tvivlar inte en sekund på att ”Hon” är jag. Perfekt. Nu verkar jag vara olika personer för alla.
För distrikt 12 är jag Cherisie Bluebird, en tjuvjagare och slåtterunge.
För huvudstaden är jag Eldflickan och Flickan det slog gnistor om.
För Gale är jag Cherry och för karriäristerna är jag Cherisie - Den- enfaldiga – flickan - från - distrikt – 12 – som – måste – tas – på – allvar – för – att – hon – fick – en – tolva – på – träningen – Bluebird. Fint.

Peetas perspektiv (det här är vad jag tror hände när Peeta gick för att döda den där flickan från distrikt 9 i boken) :

Jag snubblar fram genom skogen. Min hjärna går på högvarv.
Hur ska jag kunna döda en oskyldig flicka? Varför var jag ens frivillig till att gå och döda henne?
Till sist når jag gläntan där jag minns att hon låg. Ja, hon ligger kvar. Hennes svarta hår är trassligt av intorkat blod och hennes ögon är fyllda med tårar. Från smärta, från rädsla, från panik. Jag vet inte. Vill jag ens veta? Antagligen inte.
När hon hör mina steg höjer hon sitt huvud och hennes ögon vidgas av rädsla.
”Snälla”, viskar hon. Hennes röst är sprucken och det bubblar lite blod ur hennes ena mungipa. Jag mår illa. Ingen ska behöva utstå den här tortyren. Jag faller ner på knä bredvid henne och tar hennes hand. Hon verkar vara förvånad, men sedan slappnar hon av.
”Jag är så ledsen”, viskar jag. ”Vad heter du?” frågar jag. Flickan öppnar sina ögon och tittar upp på mig med skräckslagen blick.
”Tulip… Du då?” frågar hon.
”Peeta”, viskar jag. Hon sluter ögonen igen.
”Tänk på något lyckligt”, säger jag. ”Vet du vad jag brukar tänka på när jag inte kan somna på kvällarna?”
Hon skakar på huvudet.
”Jo, jag brukar föreställa mig en solnedgång. Jag vet inte hur det är i ert distrikt, men hemma i vårt distrikt så kan man inte se dem från staden där jag bor…” säger jag. Flickan verkar suga i sig vart enda ord jag säger.
”I alla fall, en… vän… berättade för mig om hur solnedgångarna hemma ser ut. Hon sa att de är orange, rosa, röda och ser ut som en enda stor brasa. Jag har aldrig sett en på riktigt, bara i huvudstaden.” Flickan sluter ögonen och börjar hosta.
”Kan du göra det? Det gör så ont…” viskar hon. Jag blundar hårt och famlar efter kniven. En tår faller ner på flickans nästipp. Det tar en liten stund att inse att den är min egen.
Jag höjer kniven. Flickan ser mig i ögonen och kramar min hand.
”Det är inte ditt fel”, viskar hon. ”Det var inte du som gjorde det…” Hon avbryter sig och dyker ner i ännu en attack av hostningar.
”Ge inte dig själv skulden för min… död…” viskar hon. Jag skakar på huvudet och höjer kniven.
När hennes hostningar slutat så vet jag att det är över. På darriga ben reser jag mig upp och börjar gå tillbaka till karriäristerna.
Jag har just dödat en person som jag inte ens visste namnet på ända till hon berättade det för mig. Känslan är hemsk. Fast egentligen, jag gjorde ju bara det för att hon led.
Ändå. Jag är en mördare.
Det går aldrig att bortse.

Cherrys perspektiv:

Efter kanske fem minuter kommer Peeta tillbaka ur skogen.
Karriäristerna särar genast på sig och slutar prata illa om mig.
”Var hon död, Lover boy?” frågar Glimmer. Jag är nära att fnittra till.
”Nej. Men det är hon nu. Ska vi fortsätta?” säger Peeta. Precis då ljuder en kanon genom gläntan.
”Nej. Vi slår läger här.” säger Cato. Precis då så råkar jag slå ner en mindre gren ur trädet. Jag svär mentalt. Självklart så vänder sig karriäristerna mot mig. Peeta ser förskräckt ut. Jag får inte verka svag. Jag måste få det här att se ut som om det var med flit den där dumma grenen åkte ner.
”Hur har ni det där nere?” frågar jag glatt och kan nästan höra skratten från huvudstaden ända hit.
”Det fungerar”, säger Cato. ”Själv då?”
”Bra fråga... Det har varit lite väl varmt för min smak. Men jag antar att jag bara är en känslig enfaldig flicka från distrikt 12.” Jag slår handen för pannan och suckar dramatiskt. Glimmers kinder blir lite ljusrosa. Jag kan tydligt se att Peeta försöker låta bli att brista ut i gapskratt.
”Men luften är bättre här uppe.” säger jag. ”Kom hit, Cato!”
”Ja, det ska jag minsann göra.” säger han hopbitet. Han börjar klättra upp.
”Ta de här, Cato.” säger flickan från distrikt 12 och sträcker fram en ask med knivar, men han slår undan hennes hand.
”Jag klarar mig.”
Sedan börjar han klättra upp i trädet. Jag släpper taget om grenen, ignorerar smärtan i de brännskadade delarna och börjar långsamt klättra uppåt. Plötsligt hör jag ett brak följt av sväranden. Jag tillåter mig själv titta ner och ser Cato sitta på marken med en avbruten gren i handen. Jag skrattar, som för att reta honom, vilket gör honom ännu argare. Glimmer börjar klättra upp nu.
Efter några meter så börjar grenen under henne att knaka våldsamt, och till min förvåning så hoppar hon direkt ner. Jag antar att hon inte vill gå samma sorgliga öde till mötes som Cato gjorde.
”Åh…” Jag plutar med munnen. ”Men Glimmer! Du väger visst mer än vad jag gör! Vad väger du? Åttiotre?” frågar jag retsamt. Glimmer rodnar djupt.
”Jag ska döda dig”, väser hon. Jag lägger huvudet på sned.
”Men det var väl ingen nyhet?”
Hon spänner bågsträngen och släpper. Pilen fastnar flera meter ovanför mitt huvud. Glimmer har ingen som helst erfarenhet av bågskytte, det syns lång väg. Jag pilar upp till den och drar ut den.
Jag viftar lite med den, som för att reta henne.
Jag är precis säker på att pojken från distrikt 1 ska skjuta mig med sitt spjut när jag hör Peetas röst.
”Äh, hon kan ju inte gå någonstans. Varför väntar vi inte bara ner henne?” säger han. Karriäristerna verkar tycka att det är riktigt smart.
De slår läger medan jag somnar.

Okej, gud vad kort det blev...
Men snart kommer Annie - Finnick ff upp!
♥♥♥♥♥

SUPER♥

Finnick Annie uppe!

http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=30883&page=1#p1902611

Du skriver så jag blir mållös!