Mitt liv på en hungerspelenarena

SUPERB!!!!

LOVE IT ♥

Underbara beskrivningar, verkligen jättejättebra!

Super, bra att du började skriva igen XD

Tack alla, nu kommer lite mer! ^^


”Så, Lilyan... jag tycker vi börjar med att äta något.”
Äta? Det är det sista jag tänkte på, konstigt nog. Men varför inte? Jag är hungrig.
”Okej.”
Han visar mig till ett rum med lent trägolv och vita tapeter. En av väggarna är helt gjord i glas och jag kan se ut över hela huvudstaden. De pastellfärgade byggnaderna är alla väldigt vackra, och jag ser en stor mast en bit bort. TV-mast.
Jag slår mig ner i en gräddvit soffa och Lewus sätter sig också. Han håller handen över en blåaktig platta vid sidan av det lackade träbord som står framför oss och det öppnas en lucka och det hissas upp två tallrikar med bestick i silver och ett stort glas med bubblande vatten. Vänta, bubblande? Det är inte varmt när jag smakar det. Han förklarar att det är kolsyra i. Han försäkrar mig att det inte är farligt.
På tallrikarna ligger två stora potatisar med någon form av dill på, tunna skivor älgkött och en märklig sås.
Det ser otroligt gott ut, men när jag föreställer mig den här maten hemma så misstänker jag att vi hade fått kämpa i veckor för bara älgköttet.
”Tsatsiki,” förklarar han ointresserat när han ser att jag tittar på den vita såsen med gurkbitar i.
Han lutar sig fram och börjar äta, jag likaså.
”Vi brukar ju klä deltagarna i kläder som relaterar till Distriktet. Jag har en idé om hur vi kan göra deltagarna från distrikt 7 speciella i år.”
”Hur? Göra oss till Björkar istället för ekar i år eller?” Frågar jag sammanbitet.
”Nej då, var inte larvig. Jag har tänkt på allt.” Hur kan han låta så lugn?
”Vad ska jag vara då?”
”Du ska vara... ord.”
Först förstår jag inte vad han menar, men efter ett tag, med massor av förklaringar, förstår jag...
Efter vi ätit leder han in mig i ett litet rum med ett stort bord med bara smink på. Läppstift i massor av nyanser, ögonskuggor. Jag har aldrig haft smink tidigare, och jag tycker det bara blir kladdigt då han smetar på någon smet över hela min kropp. Han förbjuder mig att titta tills att det är klart,och jag lyder.
Sedan trär han omsorgsfullt på mig en klänning, en klänning som är lätt som papper och som fladdrar runt benen. Jag överväger att titta, men jag gör det inte.
Plötsligt känns det som om han ritar något på mig, ritar något. Nej, han skriver något. På kinden, på ett av mina bara ben. På min högra arm.
Han ritar ett streck med samma penna han skrev med kring ögonen och målar ögonfransarna och ögonbrynen också. Han borstar mitt hår tills att det ligger som en silkeslen filt över huvudet och sprejar det med någonting. Han avslutar med att trä på mig ett par mjuka, långa skor och säger åt mig att öppna ögonen.
Framför mig står en flicka med pergamentgul hy. Hennes smaragdgröna ögon ser förstorade ut i det utmejslade ansiktet, ansiktet med bläcksvarta läppar och långa, kolsvarta ögonfransar.
Håret har en kraftfull svart färg och det skimrar, skimrar i färger fast det är så nattsvart.
På hennes pergamentakiga högra kind står det något.
Det här handlar om Liv, står det med bläcksvarta bokstäver och på hennes arm står det en text.
Ibland kan ord rädda liv. Vi hoppas att ni vill ge oss bokstäver, ord som kan rädda våra liv.
På hennes pappersaktiga ben står en till mening.
Distrikt 7- vi överlever med hjälp av ord.
Jag tittar vidare.
Hennes klänning verkar var gjord av papper, papper mjukt som sidentyg. På klänningen finns bokstäver, bokstäver, bokstäver- inga särskilda ord, bara bokstäver.
I mitten finns ett träd. Istället för löv har trädet stora bokstäver, bokstäver. Överallt ett virrvarr av ord och bokstäver. Jag blir ganska förvirrad.
Jag ser på flickan, upptäcker att det är en spegelbild. Pappersflickan, det är jag, jag som står där med pappersklänningen med alla ord och bokstäver.
Jag ser upp på Lewis, som står och tittar nöjt på mig.
”Nå, vad tycker du?” Frågar han hoppfullt.
”Jag tycker det är vackert. Jag tycker om det.”
”Vad bra då. Kom nu Lilyan, pappersflicka, paraden börjar snart.”
Jag följer efter honom genom en korridor. Tur att jag inte fick ett par klackskor, för annars hade jag nog snubblat av att inte kunna ta likadana steg som annars. Papperet får ju inte gå sönder.

PSSST

Gud vad jag älskar dina beskrivningar, så himlans jättefina! Även fast det inte händer så mycket i kapitlet så vill man ändå läsa liksom c:

As usual:

LOVE IT ♥

Tack så mycket! ♥♥

Jättebra

SNYGGT!!!!

Nu kommer mer! ^^

Vi ställer oss i de vackra, pappersvita vagnarna. Snart ska vi rulla ut på huvudstadens pastellfärgade gator, genom den godisfärgade staden. Folk kommer stå på tå i sina märkliga skor för att försöka få en titt på mig och de andra deltagarna, kunna se vilka den ska sponsra och vilka som de inte bryr sig om att de dör av smält, köld eller för någon annans glimmande silversvärd.
Jag känner plötsligt skräcken komma krypande. Tänk om jag gör bort mig, tänk om jag snubblar och gör sönder den sköra klänningen inför alla människor?
Nej. Jag får inte tänka så.
Bredvid mig på ena sidan står Victor, som faktiskt är nyduschad så det blonda håret inte fett alls. På hans bleka kinder står saker om ''Hopp'' och ''Liv''. Det känns ovant att se honom utan glasögonen, nu verkar han ha på sig någon form av linser så att de blåa ögonen plötsligt är färgade i samma färg som utspillt bläck. Han trampar med fötterna och kliar sig stressat i det bakåtkammade håret.
På andra sidan av mig står Jeanette. Hennes vitblonda hår är lika mjukt som mitt har blivit och glittrar svagt. Hennes klänning är likadan som min, men t
externa är som vanligt annorlunda.
Jag märker i mitt stilla sinne att hennes isblå ögon nu blivit bläcksvarta, precis som Victors. Varför blev inte mina färgade? Hann de inte?
Vi ser på varandra, jag och Jeanette. Det slår mig att jag inte hört henne yttra ett ord, någonsin.
Men jag hinner inte fundera mer, eftersom att våra väldresserade vita hästar nu börjar dra vagnen framåt.
Vi kommer ut på gatorna, och jag blir tillfälligt döv av alla skrik.
Huvudstadsborna står i sina märkliga kläder i vitt, rosa, grönt, gult, blått och miljoner andra färger och skriker, applåderar och busvisslar. Framför oss åker de från distrikt sex, men deras kläder ser förvånansvärt tråkiga ut.
Vi, på andra sidan, ser verkligen lite annorlunda ut.
Folk verkar stanna upp några sekunder för att läsa på våra kläder, sedan fortsätter de jubla.
Vi är omtyckta, det märks. Även om vi inte har jättemoderna, skrikiga kläder på oss.
När vi kommit fram står President Snow och tänker läsa upp sitt tråkiga tal.
”Välkommen Välkommen...” så håller han på, även om han vet att han nyss har dömt 47 av oss till döden.
Jag känner mig i alla fall inte välkommen, och jag gissar att inte Victor heller gör det, eftersom att han krampaktigt kramar min hand. Handen är svettig, men jag förmår mig inte att dra bort den även om om jag vet att han är ett år äldre än mig förstår jag hans oro. Jag antar att det borde vara jag som vill ha tröst, eftersom att jag är yngre, men jag kan inte låta bli att krama hans hand tillbaka.
När vi kommer in till våra rum, så kan jag inte sluta undra varför. Varför bryr de sig inte om att miljontals personer i ditrikten svälter, lever på möglig ärtsoppa? Varför gör de inget?
De har allt. De har mat i överflöd, de har pengar, rinnande vatten och dunkuddar. Men bryr de sig?
Nej.
Jag ser framför mig min hårda bädd, Frojs filt där han sover och får ryggvärk. Jag ser på den snygga sängen med grönt sidenöverkast och får en ingivelse av att spotta på den, men det gör jag förstås inte. Nej, sliter av mig pappersklänningen och tar en lång dusch för att få bort alla ord från kroppen. Det är som att jag även sköljer ner alla mina tankar i avloppet, och jag stirrar på mig själv i spegeln då jag har dragit på mig en mjuk vit blus och en stor, fluffig illgrön kjol och rosarandiga strumpbyxor.
Jag ser inte mig själv i spegeln.
Lily hemma i distrikt sju har rufsigt, smutsigt hår och matt blick efter mycket svält. Hon har ingrodd smuts under de oklippta naglarna och påsar under ögonen efter sömnlösa, mardrömmslika nätter.
Lilyan som tittar tillbaka i spegeln har nytvättat, lent hår som är lockigt. Hennes blick lyser, lyser grön. Hon har len hud, ingen smuts någonstans. Hon ser arg, rädd, nyfiken ut. Hon undrar hur hon har kunnat förändrats så.
”Lilyan! Maten serveras om tio minuter.”
Jag överger flickan i spegeln och går för att smaka på mer underbar mat.

Bra