Min syster Katie

Kapitel 16
Jag avskyr sjukhus. Det känns obehagligt att vara här. Vi sitter i ett rum. Mamma, pappa och jag. Mina föräldrar håller varandra i handen. Det är ett litet rum. Litet och trångt. Dörren bakom oss öppnas och en botare kommer in. Han hälsar på oss och sätter sig sen på andra sidan av skrivbordet. I handen håller han en mapp. Katies mapp.
- Er dotter, Kathleen Springer, blev mördad. Vi hittade spår av kloroform vid hennes mun samt ett kraftigt slag i huvudet. Knivhugget i bröstet kom till på senare tid, säger botaren.
- Du menar alltså att den här personen behöll Katies döda kropp. Som en trofé, säger mamma och ger ifrån sig ett kvävt snyftande.
Botaren nickar.
- För att ha varit död i två månader så var er dotter i ett väldigt bra skick när de fann henne. Vi misstänker att mördaren höll henne nerfrusen, säger han.
- Har ni någon som helst idé om vem som kan ha gjort det? frågar pappa.
Botaren öppnar mappen och plockar fram en plastficka. I plastfickan ligger det en blodig lapp.
”Den här tjejen har ett kallt hjärta. Leker med andras känslor och bryr sig bara om sig själv. Hon fick vad hon förtjänade. Jag skapade bara rättvisa.”
Jag känner igen handstilen.
- Vet ni om Katie fått några flera, liknande meddelanden? frågar botaren.
Mina föräldrar skakar på huvudet och de tittar på mig.
- Nej, aldrig, ljuger jag.
Botaren nickar och lägger tillbaka påsen i mappen. Varför ljög jag? Om jag bara kunde säga sanningen så skulle det kanske vara över. Men jag kan inte.
- När kan vi få begrava henne? frågar pappa.
Mamma verkar ha tappat talförmågan.
- Så fort alla prover är klara. Vi lovar att höra av oss, säger botaren och ställer sig upp.
Mina föräldrar och jag gör det samma. De skakar hand med varandra och vi går ut. Botaren följer oss en bit.
- Jag tror att jag glömde en sak inne på kontoret. Jag kommer snar tillbaka, säger jag och går tillbaka.
Mappen ligger kvar på skrivbordet och jag plockar snabbt fram min trollstav,
- Geminio, säger jag och mappen dubbleras.
Jag gör det samma med den lilla påsen. Gömmer kopiorna i jackfickorna och går tillbaka.
- Det låg visst inte där, säger jag.
Vi säger hej då till botaren och ställer oss framför eldstaden.
- Vi ses till jul, säger jag och ställer mig i elden.
Släpper ner en näve av flampulver och säger Hogwarts. Plötsligt står jag i eldstaden på Professor McGonagalls kontor. Hon är inte där. Jag skyndar upp till sällskapsrummet. Ellie sitter vid ett bord och läser. Jag drar med henne upp till sovsalen.
- Vad är det Beth? frågar hon.
Jag plockar fram lådan och häller ut allting på sängen. Ellie tittar med stora ögon på högen av brev.
- Det här är brev som Katies mördare skickade till henne. Alla är hotbrev. Med hjälp av de här och hennes dagbok tänker jag lista ut vem det var som mördade Katie och jag vill att du hjälper mig, säger jag.
Ellie tittar på mig som om jag har tappat förståndet. Men efter en stund ändras hennes min.
- Okej. Vad vet du? undra hon.
- Katie hade en affär med en kille. Om vi kan lista ut vem det är så skulle det vara till stor hjälp, säger jag.
Ellie nickar och lyfter upp dagboken.
- Står det något värdefullt i den här? undrar hon.
Katie nämner honom aldrig vid namn. I alla fall inte på de sidor som jag har läst men du kanske hittar något annat, säger jag och börjar läsa de små breven igen.
Jag lovar Katie, jag ska lösa det här.

hoppas ni gillar!

jag gillar mycket c:

Åååååh, så grymt.

Åhh, det är helt underbart. Men jag vet tyvärr inte hur jag ska beskriva det, inte i ord i alla fall. Underbart är nog ordet som kommer närmast. Älskar den här. Har du funderat på att bli författare?
*bevakar*

Åh tack! Att bli författare än faktiskt lite av en dröm men jag vet inte riktigt om jag är bra nog

Det tror jag nog! Skicka bara in ett manus till ett bra förlag, om de är smarta så trycker de din bok om inte så är det deras förlust, och så finns det ju faktiskt fler än ett förlag

Kapitel 17
Jag suckar.
- Det var den sista lappen. Står det någonting i dagboken? frågar jag.
Ellie gäspar och vänder trött blad. Hon skakar på huvudet.
- Din syster visste hur man klagade men att nämna vem som hon var otrogen med, det visste hon tydligen inte, säger Ellie.
Jag lägger mig ner. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Kommer jag någonsin få veta vem det är som mördade min syster? Det knackar på dörren och Marcus kommer in. Han tittar förvånat på alla papper.
- Vad håller ni på med? frågar han men tittar på Ellie när han ställer frågan.
- Vi, börjar Ellie men hon är för trött för att fortsätta.
- Vad är klockan? undrar jag.
Marcus kämpar med att titta på mig.
- Sent, svarar han. Men seriöst, vad håller ni på med?
- Vi försöker komma på vem som mördade Katie. Alla de här pappren, de är hotbrev. Jag tror att det är från mördaren, säger jag.
Marcus tittar bistert på oss men kommer fram till sängen och tittar på pappren. Plockar upp två och tittar på dem. Lägger sedan tillbaka dem och plockar upp en annan. Han rynkar sin panna.
- De här två har olika handstilar, säger han.
Både jag och Ellie piggnar till.
- Den här lappen skiljer sig från alla andra. Jag känner igen den som skiljer sig, säger Marcus och ger mig lappen.
Jag tittar på den. ”Berätta för honom eller så är det slut. Ditt val”. Handstilen verkar bekant. Jag kliver ur sängen och går fram till min koffert. Rotar runt tills jag hittar den.
- Samma dag som vi åkte till tåget kom jag på Katie med att gråta inne på toaletten. Hon skyllde på att hon sett en sorglig film men sen hittade jag en lapp i soptunnan. På lappen stod det ”Det är över”. Det är exat samma handstil som på lappen Marcus hittade nyss, säger jag och håller fram de två lapparna.
- Det här är ett jättestort framsteg men vem är det som har skrivit de här två lapparna? frågar Ellie.
Och där försvann mitt glada humör.
- Tillbaka på ruta ett, säger jag och suckar.
- Vad vet ni? Vet ni vart de brukade träffas? frågar Marcus.
Jag skakar på huvudet men Ellie plockar upp dagboken.
- Såhär skrev Katie kort efter att hon fått det första brevet:

” Jag bad honom att möta mig på det vanliga stället. Där ingen annan sätter sin fot. Jag gillar det där. Tyst och ensamt. Och förbjudna saker brukar göra mig intresserad. Det är hit jag brukar ta med dem. Alltid samma plats. 337.Men sedan jag träffade Honom så är det ingen annan. ”

- Där ingen sätter sin fot? Pratar hon om spökande stugan? frågar jag.
- Det är inte förbjudet att gå dit, påpekar Marcus och tittar på mig.
Ett minne lägger sig över bådas tankar och vi ler.
- Kan ni strunta i era snuskiga minnen just nu? undrar Ellie och vi kommer tillbaka till verkligheten.
Alla tre tänker efter. Det är då det slår mig.
- Där ingen annan sätter sin fot. Förbjudna saker. Hon pratar om tredje våningen! Tredje våningen rum 337! säger jag.
Mina vänner tar sig för pannan. Det är så självklart nu när man vet.
- Okej, vi har platsen. Frågan är bara vem, säger Ellie och börjar tänka igen.
- Tror ni att det hjälper om vi besöker klassrum 337? undrar jag och biter mig i läppen.
Marcus och Ellie tittar på varandra.
- Det är värt ett försök, säger Ellie.
Vi lägger tillbaka breven och dagboken i lådan och lämnar sovsalen.

Så försiktigt vi kan smyger vi genom korridorer och upp för trappor. Vart som helst kan Mrs Norris dyka upp och då är vi körda. Marcus kikar fram och vänder sig sen till oss.
- Kusten är klar, säger han och vi smyger vidare.
Plötsligt står vi framför dörren till tredje våningen. Jag lägger min hand på handtaget och vi går in. Det är mörkt och vi tänder våra stavar.
- Leta efter rum 337, säger jag lågt.
De andra nickar. Korridoren är lång och mörk framför oss. Vad som helst kan finnas längre fram och jag känner hur varenda cell i kroppen rustar sig för att bli skrämd.
- Där är det, viskar Ellie och pekar på en dörr.
Vi står och tittar på dörren. Som om den ska öppna sig själv.
- Beredda? frågar Marcus.
Vi nickar och släcker våra stavar. Marcus öppnar dörren och vi går in med stavarna i attackposition. Det är ett ganska stort klassrum. Inget speciellt. Jag tittar bort mot katedern. Sväljer och ser att vi inte är ensamma.

hoppas ni gillar!

Therese do not like cliffhangers. Men superb kapitel ♥

Jag gillar... ASMYCKET!!!!!!!!!!!!

Kapitel 18
- Dustin, vad gör du här? frågar Ellie.
Dustin håller upp händerna och går runt katedern. Hans ögon är röda och ansiktet är svullet. Han håller någonting i ena handen. Ett fotografi av Katie.
- Det var du. Ett spel. Ingen fick veta. Det var du som hade ett förhållande med Katie, säger jag och sänker min stav.
- Jag har försökt berätta för dig flera gånger men du vägrade lyssna, säger Dustin. Förlåt.
Jag tittar på Ellie och Marcus och nickar mot dörren. De förstår och lämnar rummet. Jag går fram till Dustin och sätter mig ner på en av bänkarna.
- Jag förstår inte. Du måste berätta för mig. Ni hatade ju varandra, säger jag.
Dustin sätter sig på bänken bredvid mig.
- Du har fel. Jag har aldrig hatat Katie. Men Katie hatade mig till en början, säger han.
- Hur? frågar jag.
Trots att det inte är en korrekt fråga förstår han.
- Det hela började som en oskyldig kyss efter jullovet. Vi bråkade och helt plötsligt kysste jag henne. Katie kysste mig tillbaka men kom sen på vad hon gjorde. Hon skrek och sa att det aldrig ske igen. Det hände säkert fem gånger till innan vi gick hela vägen. Och vi visste båda två att det inte var någonting vi kunde avsluta, berättar Dustin.
- Det var du som gav henne det där armbandet, säger jag.
Han nickar.
- Hon älskade det. Nästan lika mycket som jag älskade henne, säger Dustin och jag ser att han gråter.
- Men det räckte inte att ge henne ett armband. Du ville att alla skulle se att du älskade henne, säger jag. Du ville berätta för alla andra om ert förhållande men det ville inte Katie.
Han nickar.
- Katie sa att hon inte ville såra Jamie på det viset. Om hon erkände att vi had ett förhållande var hon tvungen att erkänna alla andra gånger hon varit otrogen, säger Dustin.
Jag suckar. Tvingar mig själv att fråga.
- Vet du vilka de andra var? undrar jag.
Han skakar på huvudet.
- Hon sa bara att de inte betydde någonting. Lite tidsfördriv, säger Dustin.
Jag nickar och stålsätter mig för nästa fråga.
- Dustin, Katie blev utpressade. Någon ville att hon skulle erkänna er affär annars skulle hon bli dödad, säger jag. Visste du om det här?
- Jag visste att hon fick en massa brev men inte att det handlade om utpressning, säger han och ser förskräckt ut.
Jag nickar. Dustin talar sanning. Han vet ingenting om Katies död.

- Det är kanske dags att gå tillbaka, säger jag.
Han nickar och vi går ut till Ellie och Marcus. Vi börjar gå mot dörren igen. Helt plötsligt hör vi hur det låter bakom oss. Alla fyra vänder sig om och vi får se hur en skugga försvinner bort i korridoren.
- Stanna här! säger Marcus till mig och Ellie.
Han och Dustin springer efter skuggan. Jag tittar mig omkring. Är skuggan ensam? Jag kan se att Ellie verkar vara lika orolig som mig. Så vi springer efter killarna. Vi kan se dem stå framför ett porträtt i en återvändsgränd.
- Vem var det? frågade Ellie andfått.
- Har ingen aning. Vem det nu var så försvann den, säger Dustin.
Jag tittar på tavlan. Den är gigantiskt och avlång. Det är en gammal trädörr som är omringad av murgröna. Jag tar ett steg fram. Då händer det någonting. Porträttet öppnar sig. Precis som en dörr. Vi tittar på varandra.
- Ska vi gå in? undrar Dustin.
Jag nickar och börjar gå i genom tunneln. Längre fram kan jag se hur det lyser. Ellie går bredvid mig och hon tar nervöst ett krampaktigt tag om min hand. När tunneln slutar står vi i ett litet, fyrkantigt rum. Väggarna är av sten men är för stunden klädda med fotografier.
- Är det fotografier av vad jag tror att det är? undrar Marcus och grimaserar.
Jag nickar.
- Det är fotografier av Katie, säger jag och suckar.
Katie sovande. Katie gående. Stående. Skrattande. Alla fyra väggar är fyllda av dem. Jag går fram till skrivbordet som står mot ena väggen. Stolsitsen är varm. Någon har precis suttit här. Jag drar ut en av lådorna. I lådan ligger det en liten flaska och ett skrivblock. Jag behöver inte ens ta i flaskan utan att veta vad det är i den. Kloroform.
- Vad är det här för ställe? frågar Dustin och ryser till.
- Det här är Katies mördares lya, säger jag och stänger lådan.
- Vad är det där? frågar Ellie och pekar på en stor box.
Marcus rynkar på pannan och går fram till boxen. Lyfter på locket och känner hur kylan slår mot honom.
- Det är en kylbox, säger han.
Jag tänker på vad botaren sa. Att mördaren höll Katies kropp nerkyld.
- Hörni, titta på det här, säger Marcus och håller upp locket helt.
Vi andra tre ställer oss bredvid honom. Det vi ser ger mig tårar. Hela insidan av locket är fyllt av blod. Katies blod.
- Det här är definitivt Katies mördares lya, säger jag.