You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

Superdupermegaawsome!!!!!!!

Här kommer nästa del. Hope you like it!

12. Den annorlunda drömmen.

Ånga steg från det kristall blå vattnet och slog ihop sig med dimman som låg tätt ovanpå. Mina händer var ärriga efter alla trädgrenar jag slagit undan, och blod droppade sakta ned från dem. Runt omkring mig hördes inga ljud, bortsett från mitt eget hjärta som bultade snabbt och högt. Framför mig på andra sidan sjön skymtade jag en nätt kvinnofigur, med böljande blont hår som fladdrade till av vinden, där någonstans i dimman. Jag öppnade min mun för att ropa till henne, men inget ljud kom ut. Varför kunde jag inte tala?
”Åh, äntligen! Ni är här, och jag behöver er hjälp!” ropade kvinnan från andra sidan sjön. Vad är det hon vill? Jag försökte ropa till henne, men inga ljud kom ur min mun den här gången heller då jag försökte svara henne.
”Ni måste möta mig här vid midnatt, annars kommer vi inte hinna…” började hon berätta genom att ropa till mig, men hon avbröt sig mitt i meningen med ett skrik. Ett hjärtkärande skrik, som ringde i mina öron då jag såg en eld flamma upp precis där jag skymtat kvinnan. Plågsamt rev hennes skrik min själ itu, och jag ville inget hellre än att få det att sluta.

Flämtande satte jag mig upp i sängen med handen mot mitt hjärta, som dunkade hårt och snabbt innanför min bröstkorg. Mina ögon sökte sig mot fönstret, där jag såg morgonens första strålar sprida sig på marken. Jag sträckte mig snabbt efter papperet jag lagt på mitt nattduksbord efter min och Kates kvällspromenad igår kväll, och höll den mellan mina händer för att stoppa blodflödet, som av en gammal vana. Inuti mitt huvud var allting huller om buller, och mina tinningar bultade hårt som om de ville spricka utav utmattning eller av trötthet. Vem var egentligen kvinnan i mina drömmar? Den här drömmen var så olik de tidigare, att jag kände mig osäker. Vad var det hon ville? Skulle jag behöva gå ut i skogen vid midnatt för att få reda på det? Och ville jag verkligen få reda på det, om legenden om Lana var sann och kvinnan i mina drömmar som var Lana? Enligt legenden hade Lana manipulerat unga häxor och trollkarlar att drömma mardrömmar om henne, för att sedan lura ut dem till skogen och be dem om hjälp med något de inte kunde klara av och därför mördat dem kallblodigt. En kall kår börja klättra längst min ryggrad och jag rös ofrivilligt till, samtidigt som ett ringande ljud ven genom hela Lana’s Village. Väckarklockan.
”Fortsätt drömma, Letta. Jag sover fortfarande. Jag är inte vaken” muttrade Violetta surmulet som en mantra för sig själv medan hon drog sin huvudkudde över huvudet, ”Fem minuter till, sen vaknar jag”.
Med en suck steg jag upp från min säng och drog på min mina quidditch vantar, medan jag väntade på att Kate och Violetta skulle bli redo för frukosten.

Efter en god frukost satt vi alla på våra kvastar ute på spelplanen, lägerungdomar som ledare. Solen sken starkt på himlen och gjorde luften väldigt varm, utan minsta skymt till moln någonstans. Jag gäspade trött och skymde solen med min arm.
”Idag hade vi tänkt dela in er i två lag, då ni är jämt antal spelare för det” började Leona berätta för oss lägerungdomar, ”Jag och Scorpius kommer träna ena laget medan Leon och George kommer träna det andra laget under hela den här veckan. På lördag tänkte vi sedan anordna en match mellan de båda lagen för att se vilken utav lagen som lyckats bäst. Eftersom vi har två stycken som spelar sökare men ett ojämnt antal som spelar de andra positionerna, tänkte jag att Lily och Austin ska få bli lagkaptener för ett varsitt lag och välja ut vilka av er som ska spela vilka positioner för deras varsina lag. Så om ni vore snälla, kan ni komma hit bort Lily och Austin?” avslutade Leona med en fråga. Leende vände jag blicken mot Austin och fann att han redan log stort mot mig, innan han sedan flög fram till ledarna. Jag flög snabbt efter honom. Leona som flugit lite avsides från de andra ledarna, vinkade diskret med handen att jag skulle komma till henne samtidigt som George Sharp började prata med Austin.

”Jo, Lily” började Leona säga lågt till mig när jag var framme vid henne, ”Angående Violettas överraskningsfest så behöver du hålla Violetta borta från matsalen efter träningen, så hon inte kommer och ser var vi håller på med där. Kate och Trevor har lovat att hjälpa till att anordna inför ikväll tillsammans med mig och de andra ledarna inne i matsalen. Sedan skulle jag hälsa från din bror att han kommer dyka upp ikväll för att intervjua Violetta för The Daily Propet, vad han nu ska med det till” berättade hon för mig, och jag log roat vid tanken på att James använt sitt jobb som en ursäkt för att få komma och träffa min vän.
”Det låter bra, Leona” svarade jag henne.
”Ja, och så var det en till sak. Jag kommer tillsammans med Scorpius träna ditt lag, så att jag kan hålla ett vakande öga på er två. Varför jag säger det till dig är helt enkelt för att jag vill varna dig, så att det inte blir mer… missförstånd angående ditt beteende” förklarade hon, och mitt bröst tyngdes ner en aning då jag förstod att Leona inte litade på mig. Och hur skulle jag kunna klandra henne för det, så som Scorpius och jag hållit på?
”Jag förstår” svarade jag henne och nickade kort. Leona log varmt mot mig, sedan vände hon sig om och flög tillbaka till de andra ledarna. Jag följde tätt efter.
”Så, kära ungdomar. Då kommer jag helt enkelt ge er ett varsitt nummer. Alla ettor kommer hamna i Austins lag och alla tvåor…” började Leona berätta inför alla oss, då Austin viskade några retsamma ord i mitt öra om att hans lag bestod av ettor, och därför vinnare.
”Passa dig” viskade jag retsamt tillbaka, ”annars kanske jag ångrar mig och inte vill gå med dig ikväll på överraskningsfesten”. Austin flinade brett mot mig samtidigt som han drog med handen genom sitt bruna hårsvall.
”Då så! Då kan alla ettor åka med George och Leon över till andra sidan planen, så kan tvåorna komma hit till mig och Scorpius” sa Leona, som tydligen var klar med att dela in lagen.
”Lycka till” sa Austin och blinkade retsamt med ena ögat innan han flög iväg. Ett idiotiskt leende smög sig på mina läppar då jag betraktade hans ryggtavla då han flög. Jag kom på mig själv med att faktiskt se fram emot kvällen och dejten med Austin, när jag vände mig om mot Leona. Men mitt leende dog snabbt ut då jag mötte Scorpius kyliga blick istället för Leonas varma, och jag blev med ens påmind om vad som väntade under kvällen. Hur kunde jag vara så dum och hoppas på röda rosor och kärleksförklaringar, när det enda jag egentligen kunde förvänta mig var motsatsen. Försiktigt och fundersamt drog jag med handen över min handrygg, där de två vita orden stod inristade, utan att bryta min och Scorpius ögonkontakt. Kan han ha haft samma dröm som jag, tidigare inatt?

Jag dör.
OMG HUR SKRIVER DU SÅHÄRBRA?

haha ja du, jag bara skriver haha
Men tack så mycket!

det blir inte så bra när jag bara skriver.. -.-'

Awsome!

♥ Little things ♥ Bevakar!

Först och främst, vill jag bara säga tack till er som kommenterar och läser. Det värmen verkligen i mitt lilla författarhjärta! Sedan vill jag be om ursäkt för att jag jämt tar sådan tid på mig att posta delar.
Men men, här kommer i alla fall nästa del nu. Jag hoppas ni gillar det!

13. Överraskningsfesten

En sval bris fläktade både mig och Violetta då vi gick ute vid lägerstugorna, medan solen sakta var på väg att stiga ner från himlen.
”Var är Kate någonstans? Jag har inte sett henne sedan middagen”, frågade Violetta för bryta den någorlunda besvärade tysnaden som smugit sig på oss.
”Jag vet inte”, svarade jag henne vagt, samtidigt som jag kämpade för att inte börja fnittra. Violetta suckade djupt.
”Nej, nu räcker det!” utbrast hon plötsligt och stannade till då vi stod utanför matsalen, ”Dagen är snart slut och du har fortfarande inte lagt märke till vilken dag det är idag!” lade hon ilsket till och lade sina armar i kors.
”Förlåt Letta, men jag vet inte vad du menar. Vad är det för speciellt med idag?” frågade jag henne medan jag försökte hålla ett så allvarligt utryck i ansiktet som möjligt. Det var oerhört svårt då Violettas öron började bli röda, så som de kan bli ibland då hon är ilsken.
”Det är den 12 Juli idag, Lily. Den 12 Juli”, sa hon som om det skulle förklara saken.
”Ja, och det var den 11 Juli igår och det kommer bli den 13 Juli imorgon. Ärligt talat Letta, så förstår jag inte vad det är du blir så upprörd över”, svarade jag henne samtidigt som jag öppnade dörren till matsalen och gick in.
”Hur kan du ha glömt…” började Violetta argt då hon följde efter mig in i den mörka matsalen, då ljuset plötsligt tändes och alla lägerdeltagare stod där inne med stora leenden. Färglad konfetti flög omkring och fyllde hela rummet tillsammans ett par förtrollade papperssvalor som var Violettas favorit djur.
”Överraskning!” ropade alla i en ojämn hög kör, och Violetta stod tyst kvar med munnen vidöppen, som om hon var i chock. Försiktigt lade jag en hand på hennes axel, kysste henne på kinden och sa, ”Grattis på födelsedagen”. Violetta vände sig om mot mig med tårögda ögon, och jag var säker på att hon skulle slå till mig, men istället kramade hon om mig så hårt att jag trodde att jag skulle få slut på luft.
”Tack, tack, tack!” sa hon glatt och jag drog mig försiktigt loss från hennes hårda omfamning. Sedan, precis som väntat, slog Violetta mig på armen och såg argt på mig.
”Gör aldrig om det där!” sa hon varnande med en allvarlig min, men log sedan stort mot mig medan jag ömt smekte min slagna arm.

Runt omkring oss började folk prata med varandra, och en gammal favorit med Systrarna Spök sattes på av Trevor som agerade DJ för kvällen.
”Grattis på födelsedag Violetta”, hördes en mycket välbekant röst bakom oss, och jag såg min bror stiga fram med armarna fulla med blommor och choklad. Violetta såg chockat på honom, som om hon inte kunde tro att han var här.
”Vad gör du här?” frågade hon sedan då hon samlat sig, och lade händerna på sina välformade höfter.
”Jag sa ju att jag skulle bjuda dig på blommor, choklad och en solskenspromenad nu när du är myndig. Fast med tanke på klockslaget kanske en månskenspromenad funkar lika bra?” frågade James Violetta. Roat såg jag hur Violetta försökte dölja ett leende och se irriterad ut, vilket inte funkade så bra då hennes mungipor ständigt drogs uppåt.
”Visst, men förvänta dig inget mer än en promenad”, svarade hon hon sedan och tog emot blommorna och chokladen, och gick iväg för att lämna dem på bordet som var tillägnat för hennes presenter. James log fåråktigt ut i luften, och jag tog tillfället i akt att gå fram och ge honom en kyss på kinden.
”Det känns bra att se dig igen”, sa jag till honom. James tog ett broderligt tag om mina båda axlar och log stort då han såg på mig.
”Det känns bra att se dig med lillan”, svarade han varpå hans leende dog ut och han lade oroligt till, ”Men vad hemsk du ser ut. Har du ens sovit någonting de senaste dygnen?”
”Tack så mycket”, svarade jag honom syrligt och tog ned hans händer från mina axlar, ”Och jag har faktiskt sovit de senaste nätterna. Jag har bara haft lite problem med mardrömmar”, lade jag till då jag kände att det var så nära sanningen jag kunde komma. James såg granskande på mig mig med ett oroligt ansiktsutryck. Såg jag verkligen så hemsk ut?
”Är du säker på det? För om det är Malfoy som jävlas med dig så ska jag allt se till att han ångrar sig, och det menar jag Lily”, sa James allvarligt samtidigt som Violetta kom upp bredvid oss.
”Ska vi gå då?” frågade hon med ett leende, men det dog snabbt ut då hon märkte av stämningen mellan mig och James. Jag kände för att sucka högt inombords över hur trött jag var på att James inte trodde jag kunde ta hand om mig själv, men log istället ett varmt leende mot de båda.
” Jag har bara sovit dåligt de senaste nätterna, det är allt”, svarade jag honom då jag visste att James bara menade väl, och att både han och Violetta ville ha den där promenaden nu ikväll även om Violetta inte ville erkänna det för sig själv. James såg osäkert på mig.
”Säkert?” frågade han ännu en gång. Jag log stort och skrattade lite kort.
”Ja! Ge er iväg nu!” utbrast jag och puffade leksamt på deras axlar så att Violetta börja skratta lite lätt. Ljudet av hennes skratt fick James att glömma mig, och han följde mycket villigt med Violetta ut från matsalen.

Men en suck vände jag mig om och såg på klockan som hängde på väggen. Till min förvåning såg jag att klockan var strax över elva på kvällen, och jag blev med ens påmind om drömmen jag haft tidigare på morgonen. I drömmen hade samma kvinna som från mina tidigare drömmar uppenbarat sig och bett mig att möta henne vid sjön ute i skogen vid midnatt, och om jag skulle bege mig dit behövde jag göra det nu. Tvekande stod jag kvar några sekunder runt surret av alla ungdomar, då jag blev osäker på om jag skulle gå dit. Tänk om det var Lana från legenden jag skulle möta, som sägs lura trollkarlar och häxor för att sedan mörda dem? Oron som kom med den tanken, ersattes snabbt med en annan. Hur skulle jag få svar på alla frågor som plågat mig, om jag inte beger mig dit och frågar dem? Snabbt vände jag mig därför om och började gå ut genom dörren, men stannade till strax utanför då en hand plötsligt tagit tag om min arm. Skräckslaget vände jag mig om, bara för att möta Austins roade ansikte.
”Skrämde jag dig?” frågade han mig retsamt, och drog sakta ner sin hand från min arm så han kunde fatta min hand.
”Nej, men… Jag måste gå”, sa jag och släppte snabbt hans hand innan jag vände mig om för att fortsätta mot skogen.
”Lily, vänta!” ropade han efter mig, vilket fick mig att börja springa bort ifrån honom istället för att stanna och vända mig om.

Fortfarande springandes saktade jag ner efter att jag kommit en lång bit in i skogen, på mindre än en halvtimme. Andfått lutade jag mig mot ett träd och försökte få tillbaka min normala andning. En hemsk känsla hade börjat spridas innuti mig efter att jag lämnade Austin vid matsalen. Jag hade lovat att vara med honom hela kvällen. Jag ville dessutom vara med honom hela kvällen, men nu hade jag lämnat honom ensam kvar utan att ens ge honom så mycket som en förklaring till varför. Skuldkänslorna börja skava innuti min mage samtidigt som min andning sakta återgick till det normala igen, och jag börja sakta lunka framåt. Framför mig såg jag hur de stora och kraftiga träden började glesna och jag kunde skymta ett blått skimmer bakom just de träden. Det måste vara mötesplatsen, tänkte jag tyst för mig själv, samtidigt som rädslan inför själva mötet ökade för varje steg jag kom närmre. Mitt hjärta dunkade snabbt och högt inom min bröstkorg och vinden fick löven på träden att prassla. Lätt vettskrämd klev jag sedan ut från skogen, och fann en silkesslät sjö framför min blick som badade i månskenet. Plötsligt hörde jag ett högt knakade bakom mig från skogen som fick mig att hoppa till av rädsla. Desperat grep jag tag om min trollstav och vände mig om mot skogen med trollstaven riktad rakt framför mig, beredd för vilken det än var som lurade där inne i skogen. Mina händer kramade krampaktigt om min stav då skuggan av en lång figur klev ut ur skogens mörker.

Oh my ghaad, detta var ju awesome! Snälla mer!♥

Något säger mig att det är Scorpius...