Om det ändå vore du och jag

"Va? Nej! Såklart inte!" sa hon förvirrat. Hon gick igenom vad hon hade sagt och visste inte vad hon skulle säga mer.. Vad hade hon tänkt?
'Hej! Om du inte ska ha dem, kan jag ta dina droger då?' Hur dumt lät det? Ett till tio? I alla fall dumt..
Hon flackade med blicken och försökte undvika att tycka skapelsen framför henne var vacker.
"Så, vad heter du?" frågade hon när hon funderat.

Eline svalde och pustade ut. Hon var iallafall säker för nu.
"Eline Fagerlund" Svarade Eline lite mer självsäkert. Hon drog handen genom håret.
"Vad heter du?" Eline log mot henne. Hon kunde inte hjälpa det. Eline hoppades bara att tjejen framför sig inte hade ett skitfult namn. Det skulle inte alls passa på henne.

Amelia smålog. Det vackert honungsärgade håret föll elegant nedför Elines axlar.
"Amelia Shree." sa hon och kände hur hon blev varm innombords.
"Har du tagit droger droger förr?" frågade hon, och på så sätt avbröt ögonblicket av osäkerhet.

Amelia, det passade henne, tänkte Eline. Eline bet sig nervöst i läppen. Vad skulle hon svara? Tänk så tyckte hon att hon var en jättetönt om hon inte hade gjort det. Men hon kunde ju inte ljuga iheller. Hon visste ingenting om droger.
"Ehh, Nej" Hennes röst var klen och rätt försiktigt. "Jag ville egentligen inte ha drogerna... Det är bara.. ja.." sa hon trevande och tittade upp mot Amelia. Undra hur hennes respons skulle vara? Tänk skulle hon bara gå där ifrån och lämna henne där stående med en massa drogor hon inte vill ha. Det skulle kännas om möjligt ännu sämre än nu.

Amelia skrattade. "Du skulle se din min! Nej, jag kommer inte döma dig." hon log vänligt. Leendet dog och hon suckade.
"Du borde inte börja, det är fantastiskt, men en jävla massa skit också. Det är det inte värt." Hon såg henne rakt i ögonen. Fina gröna, sådana som Amelia alltid velat ha.

Eline skrattade av lättnad.
"Åh tack" sa hon och tänkte på hur rolig hon måste ha sett ut. Eline ville helst inte tänka på det. Hon ville inte förstöra den möjliga vänskapen hon kanske skapar här och nu med Amelia.
"Jag tänkte inte göra det iheller. Jag ska ge det tillbaka nästa gång jag ser honom. Vill helst inte ha med drogerna att göra." Eline suckade. Hon kände sig oväntat bekväm i Amelias sällskap. Det var nog det mesta hon sagt till någon på ett bra tag. "Men vad kan jag göra nu liksom? Får väl dras med det tills han kommer tillbaka".
Hennes röst var fortfarande osäker. Hon var inte van vid att vara så bekväm och öppen i någon annans sällskap.

Amelia ryckte på axlarna. Hon var ju beroende, kanske var det dags att sluta? Orkade hon det?
"Jag kan ta det, jag känner honom, eller.. Jag vet vart han bor." slank det ur henne innan hon han tänka efter ordentligt. Fan.. tänkte hon dystert. Hon som hade tänkt sluta!
Hon log och betraktade Eline, fint namn. Söt tjej, och vackert hår. Vackra ögon och.. det var fel. Hon avbröt tankarna, och Olivias ord rubbade balansen. Det var fel, eller? Enligt Olivia i alla fall.
Men Amelia ville att det inte skulle vara fel. För Eline fick henne att känna sig välkommen, trygg och säker.

Eline tittade upp på henne.
"Är du säker?" frågade hon tveksamt. Hon ville verkligen inte att Amelia skulle åka illa ute för det. "Skulle du göra det för mig?" Eline tittade ner i marken. Varför kände hon såhär? Hon hade ju precis träffat Amelia för guds skull! Det var helt sjukt. Var det känslor för Amelia hon kände som i ...romantiska känslor. Nej, det kunde det inte vara.
Eline tittade upp på henne igen och strök bort slingan som envisade sig att lägga sig mitt i anisktet på henne.

"Jag skulle göra det för dig." sa hon och fladdrade blygt med ögonfransarna. Hon rodnade lätt och såg på Eline. Den där envisa hårslingan föll ned i Elines ansikte igen.
Skolklockan skrällde och det fick fart på ögonblicket som kändes som en evighet.
"Kom, ge den till mig innan vi börjar!" sa hon och kom ännu närmare Eline. Nästan så att hon kunde känna värmen som strålade ut från henne.

Eline's blick var fäst på hennes ansikte. När Amelia närmade sig henne trodde Eline att hennes hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen på henne. Orden som kommit ur Amelia's mun kunde inte varit mer otydliga. När Eline äntligen fattade vad Amelia sa till henne ryckte hon till av förvåning och började tafatt känna i jeans fickorna, helt glömt var hon hade lagt dem.
"Äsch" muttrade hon. Eline letade snabbt igenom bakfickorna och körde sedan ner händerna i tjocktröjans fickor och kände det lilla paketet snufdda vid hennes lätta fingrar.
"Här" sa Hon och log mot Amelia och räckte fram platspåsen.