Vad gör dig till en Hufflepuff? [SV]

Ja...

Kapitlet går långsamt men säkert framåt

längtar

Heja! När jag har skriver går det bara långsamt

så är det alltid.

Hopaps det kommer mer snart!

Ja, Li du måste skriva!

Ja måste

Kapitel 3

Han följde hennes skratt genom natten.
”Är du med mig?” viskade hon tyst och fnittrande i hans öra när hans hand sökte hennes under täcket och han slutade alltid tätt intill hennes kind.
”Tills att allt tar slut”
Och när hon somnade med läpparna mjukt mot hans nacke kände han att allt kunde bli bra igen.

Att Teddy Lupin skulle lida utav mindervärdeskomplex kunde kanske ingen tro, men visst var det sant, och visst spenderade han åtaliga timmar framför spegeln varje morgon och försökte passa in och acceptera sin egen spegelbild. Ibland trodde han att den jävlades med honom, och att ingenting var som det egentligen var. Men kanske var det så ändå? Han visste inte riktigt. Han visste bara att spegelbilder på morgonen var otroligt osmickrande och han ville helst inte veta av dem. Alls. De var ungefär lika välkomna som en bägare med bobotubervar. Han drog handen genom håret och försökte få det att se ut som han ville. Blått och svart och så blått igen men nej, idag tycktes ingenting passa. Han suckade. Blått. Innan han träffade Victoire, innan han riktigt hade förstått vad skönhet var, hade han aldrig riktigt brytt sig om utseende hos någon, allra minst sig själv. Men nu var det som om fläckarna syntes ännu mer, och han försökte släta till håret igen. Allt så att det inte skulle bli för ostyrigt, allt för att det inte skulle tyckas likna Harry Potters.

Teddy rörde om i grytan med en darrig hand. Egentligen skulle magi kunna göra det bättre, men just nu hade Teddy inte lust att använda sig av de magiska krafter han hade. Då och då hörde han hur Victoire gnydde i rummet intill, och gång på gång undrade han huruvida han borde gå in till henne, men han visste att det inte tjänade till. Det hade gått tre dagar sedan Victoire hade pratat, och Teddy visste inte längre hur han skulle kunna få kontakt med henne. Han knöt näven och den darrade ännu mer nu. Han önskade att han kunde utkräva hämnd mer. Han önskade att han, på något sätt, skulle kunna hjälpa henne. Han slängde en blick på klockan som hängde på väggen över köksbordet, vilket fick honom att flämta till. Klockan var mycket, och han visste inte varför, men det kändes som att ju mer tid som kom, desto närmare var det att allt skulle ta slut, och att om han inte kunde hjälpa henne än skulle tiden snart rinna ur hans händer. Han slängde undan sleven och sträckte sig efter trollstaven istället. Ett snabbt slag på grytlocket och röran i den började bubbla. Teddy tog en skål och hällde upp röran i den. Han ställde skålen på bordet och såg på den lilla flickan som satt i stolen framför den. Han kände att skräcken spred sig som en iskyla genom rummet.
”Ät.” sa han kort, och svepte runt med snabba steg för att ta sig till sovrummet. I bakgrunden hörde han hur hon lyfte skeden från bordet.

Draco Malfoys ansikte såg ut att ha åldrats tio år på en vecka, allt mer sedan han såg arbete han inte klarade av fylla hans skrivbord på kontoret. Han såg på armbandsuret som visade att klockan inte alls var så mycket som han önskade, fast ändå gick tiden för fort. Han undrade om Harry Potter tänkte höra av sig idag, om han skulle ha något nytt att komma med, något som skulle kunna hjälpa dem i utredningen. Men Draco visste att han skulle se sig besviken om han väntade, Potters visste inte vad de skulle göra nu och han kunde inte förvänta sig hjälp från Harry, Harry Potter som hade förlorat sin dotter till ett öde värre än döden. Så lät det på hans chef, i alla fall, tänkte Draco och slängde ett ögonkast mot kontorsdörren där Percy Weasley hade sitt rum. Det hade för alla varit en chock att Weasley av alla tog över som chef över auror-kontoret efter att Harry bestämt sig för att jobbet inte var något för honom, att pappersarbete inte var något han kunde hantera. Percy, dock, verkade inte ha något alls emot det, och heller hade han inte något emot att ständigt ge utskällningar till alla som misslyckades med att hitta Lily Potter, och som inte fann ens tillstymmelse till ledtrådar om vart Teddy Lupin och Victoire Weasley befann sig heller. Draco gav ifrån sig en djup suck och funderade på om han skulle besöka familjen Potter igen, för att se om Harry skulle hämtat sig tillräckligt för att hjälpa honom. Draco hade inte velat erkänna det annars, men Harry Potter var i de flesta situationer en mycket mer kvicktänkt, och mycket bättre lämpad auror som säkert skulle vara till stor hjälp, speciellt i sökandet nu, sökandet efter personer som han kände till. Men Harry var inte sig själv längre, och Draco visste att allt som hänt hade tärt på honom, och det redan innan Lily hade försvunnit. Att något verkade ha gått så fruktansvärt fel med Teddy Lupin, och att Victoire Weasley tycktes ha skadats i attacken, hade redan det brutit ned Harry till den grad att Draco inte längre kände igen honom, och när det hände visste Draco inte riktigt vad man skulle göra. Så hade de lyckats kidnappa Lily, utan att någon egentligen märkte att det hände, och allt blev ännu svårare. Draco suckade igen och försökte öka på sina tankar, skynda på dem till att komma fram till några bra idéer. Han hoppades att Lily Potter fortfarande levde.


Victoire andades så lugnt och stilla att Teddy var rädd att hon skulle sluta andas snart, och att han då inte skulle märka det. Han kröp närmare henne för att höra mer, men hennes andetag var fortfarande tunna, och han undrade om hon någonsin skulle andas som andra varelser, eller om hon helt enkelt var så där skör. Han funderade på att sträcka ut handen och röra vid hennes kind, smeka hennes hals, men han var säker på att rörde han henne skulle hon vakna, och Teddy hade inte lust att störa henne mer än han antagligen redan gjorde. Hon behövde vila, det var han säker på. Han slängde en blick mot dörren, han undrade om flickan skulle försöka ge sig av, eller om hon skulle komma in och störa, men han trodde inte det, han trodde att hon skulle vänta vid bordet tills han sa något annat, hon skulle inte försöka ta sig där ifrån.
”Teddy?” Victoires svaga röst fick honom att rycka till som om han hade bränt sig.
”Ja?” viskade han, knappt hörbart, medan han lutade sig närmare henne igen.
”De kommer att hitta oss, eller hur?” sa hon svagt och hennes andetag var hackiga. Teddy skakade på huvudet, kände sig förtvivlad.
”Nej, nej, de kommer aldrig att hitta oss, och han ska aldrig skada oss mer, han ska aldrig mer lägga sig i.”
”Du har deras skatt.” Victoires ögon var fortfarande slutna, Teddy undrade om hon var så svag att hon inte ens orkade öppna ögonen mer, det skrämde honom. ”Tror du inte att han till slut kommer att lista ut vart vi finns?”
Teddy hoppades att hon inte hade rätt, han hoppades att han skulle kunna skydda henne mer, att han skulle hinna bryta ner Potters och alla som rörde vid dem, innan de hittade dem, innan de var starka nog. Teddy såg på Victoire som tycktes ha fallit ner i djup vala igen, han ville inte störa henne och han ville inte gå, Lily satt säkert utanför och aurorkontoret skulle kanske göra som Victoire sa, kanske skulle de snart knacka på deras dörr.


Han stoppade om barnen som låg i sina sängar och försökte att inte slänga en blick på den tomma sängen vid fönstret som stod orörd, som såg ut att vara övergiven. Han visste att hon tittade på honom där hon stod i dörröppningen, och att hennes blick var fylld av besvikelse, fylld av sorg över vad han inte kunde göra. Harry strök James över håret och rätade på ryggen, och när Ginny mötte hans blick undrade han om det någonsin skulle bli bra igen.

jätte bra Li