Rollspel för alla

Jag vaknade med ett ryck. Jag slängde en hastig blick på klockan. Kvart över 7. Jag var sen. Jag skulle ju rymma idag! Bort någonstans. För att inte familjen skulle få ekonomiska problem.
Jag rusade upp och tog på mig ett par kläder. Sedan gick jag upp till matförrådet och packade ner lite mat i ett knyte. Sedan lade jag i lite extra kläder.
I knytet låg nu: ett äpple, en burk med ris, en potatis, en korv, fem köttbullar och lite kläder.
Sedan gick jag in till mamma och pappa som låg och sov. Jag viskade i deras öron att jag älskade dem och sedan tassade jag tyst ut ur rummet.
Sedan gick jag in till mina syskons rum. Jag viskade att de skulle få det bra och sedan gav jag dem en snabb puss på kinden.
Sedan gick jag till dörren, satte på mina svarta kängor och gick ut.

idiot idiot idiot idiot!!! Sa jag för mej själv. Jag var en idiot!

Måste man skriva i jag form?

jag tror det

Om du absolut, absolut, absolut inte vill, så behöver du inte!

"Vajt ska du Justin?"sade Sammy och tittade på Justin med sina stora bruna ögon. Själv ryckte han förvånat till av rösten och snurrade runt, ifrån sin packade ryggsäck som låg på den obäddade sängen.
"Eh... Sammy.."sade Justin långsamt åt sin tvåårige lillebror. "Jag ska iväg ett tag..."
"Vajt?"
"Någonstans..."svarade Justin avvärjande och rufsade om lillkillens hår. "Men jag kommer tillbaka."
Han sneglade snabbt på klockan som låg på nattduksbordet, 00.57, han var tvungen att gå innan morsan och Roy skulle komma tillbaka från sitt besök till baren.
"Bäst du går och lägger dig så att inte Rose undrar var du är", sade Justin snabbt. Sammy ryckte på axlarna, hoppade ner från Justins säng och gav honom en snabb kram innan han försvann ut genom Justins dörr. Justin plockade snabbt upp ryggsäcken på ryggen, tog skateboarden i handen och hoppade ut genom sitt fönster.

Juliana är ensam hemma inatt. Hon har vetat att hon skulle vara ensam hemma just inatt länge nu. Flera månader för att vara exakt. Hon har planerat allt. Hennes pappa skulle till grannstaden för att titta på en uppvisning. Han ville ta med dem allihopa, Juliana hade ingen lust att följa med till någon korkad uppvisning, så hon spelade sjuk. Feber och så vidare. Han hade redan skaffat biljetterna och man ska ju inte kasta bort biljetter till en uppvisning.
"Jäklar." Mumlar Juliana när hon river ned sovsäcken och hennes pappas fickkniv deluxe följer med ned och skär hennes hand. Det börjar blöda och Juliana plockar upp den. Samtidigt minns hon något hon inte skulle glömma. Hon går till medicinskåpet och plockar ut den lilla första hjälpen lådan hon plockat ihop för veckor sedan. Juliana lämnar ett brev, tar den fullpackade ryggsäcken och lämnar huset. Av vana låser hon dörren och lägger nyckeln under krukan. Sedan försvinner hon ut i natten med luvan över ansiktet.

Abigail föll ihop mitt i trappan. Ingen verkade märka det, men hon låg ändå kvar i samma obekväma position som hon hamnat i. För säkerhetsskull. Plötsligt hörde hon fotsteg närma sig och hon försökte att inte röra en muskel. Slappna av, det måste verka verkligt, viskade en röst i hennes huvud.
"Mamma!" skrek Vivian förskräckt när hon upptäckte Abigails livlösa kropp på väg mot hallen där resten av familjen redan väntade. Vivian sparkade äcklat på henne och halvt mosade hennes hand med sina skyhöga klackar.
"Kom nu älskling, varför dröjer det så länge? Vi vill ju inte komma försent till ett så viktigt möte, inte sant?" kunde hon höra sin mosters ropa. "När du ändå är där uppe, ta med dig Abigail, det är oacceptabelt att hon håller på och sölar såhär!"
Vivian böjde sig fram för att se om hon andades, och Abigail var noga med att låta sin kusin känna hennes andedräkt mot fingertopparna.
"Jag kommer, mamma!" svarade Vivian och rusade ned för trappan (så snabbt det nu gick i klackar). "Abigail har feber och kan tyvärr inte komma med."
"Jaha, då går vi då", sade hennes moster och dörren smällde igen bakom dem.
Abigail väntade med att resa sig till de hunnit en bit på vägen. Sedan sprang hon uppför trappan, grabbade tag i ryggsäcken som redan stod färdigpackad på sovrumsgolvet. Hon tog två steg i tagen på väg nedför trappan och slet brådskat upp kylskåpsdörren. Hon visste inte hur lång tid det skulle ta för hennes moster att inse att mötet blivit inställt. Medan hon länsade kylskåpet kände hon något stryka sig mot hennes ben. Kattungen tänkte tydligen inte låta sig lämnas. Abigail suckade och plockade upp honom från golvet innan hon öppnade ryggsäcken, tryckte ned kattungen och stängde dragkedjan igen. Sedan smällde hon igen kylskåpsdörren och rusade ut i hallen. Hon hann inte ens knyta skorna, utan rusade ut i natten med oknutna skor och en gnällande katt i ryggsäcken.

((slutar skriva i "jag-form" )


"Nej", mumlar Kathryn och biter sig i läppen. Hon glömde skriva en lapp. Äh, det kanske var bra, de behöver inte veta något, då kanske de börjar leta, tänker Kathryn. Eller det blir svårare att leta, rättar Kathryn sig själv. För leta, de kommer de definitivt göra.

Men nu måste hon skynda sig. Hon skymtar en blick på hennes slitna begagnade klocka. Fem minuter i halv åtta. Kathryns föräldrar går oftast upp åtta. Att göra sig i ordning helt och hållet tar en kvart-tjugo minuter. Men det tar nog minst fem-tio minuter idag, när de upptäcker att Kathryn är borta. Nu är hon framme vid parken. Det är ingen annan där. Såklart, klockan är bara halv åtta, tänker Kathryn när hon rundat parken och är på väg ner för den lilla sluttningen som ligger alldeles intill.

Ally hör smällen, spärrar upp ögonen och tittar på klockan. "Fan" mumlar hon. Hon hade glömt bort tiden. Hon far upp ur soffan precis när hennes far kommer in i vardagsrummet. Han är full, som vanligt. han sparkar bort en ölflaska som ligger på golvet. Det var antagligen en av de sju han drack igår. "Du" sa han sluddrigt och pekade på henne. "Nej!" säger hon och springer iväg upp för trappan. Hennes far kommer på vingliga ben efter. Hon brukade hålla sig undan när hennes far var såhär full, men idag gick allt åt skogen. Hennes far lyckas få tag på hennes smalben. Hon faller med ett skrik i trappan. "Släpp mig!" skriker hon och försöker dra sig loss. Hennes far drar ner henne för trappan. "Du ska lyssna på mig!" säger han lika sluddrigt som förut, men argt. Han drar brutalt upp henne i armen.
"Jag hatar dig!" skriker Ally och lyckas slita sig loss. Hon rusar upp för trappan och in på sitt rum. Hon hinner inte stänga dörren, men fönstret är öppet, eftersom att hon hade planerat att ge sig av. Hon hoppar ut genom fönstret och kommer tar tag i takrennan. Hon glider ner för den och landar i en mjuk hög med sopor. Hon hör sin far ropa efter henne. Men hon skiter fullständigt i honom och springer iväg. Hon ser solen leta sig upp långt borta och springandet övergår till gång.