13 och såld

Haha, ja, förstår exakt vad du menar xD
Alla kapitlena är ju färdigskrivna, så det är bara att göra små justeringar och sedan lägga upp. Tar typ två minuter och i vanliga fall tar det minst fyrtiofem minuter ^^


Kapitel 11


Män från alla håll började strömma ut på stigen. Min häst stegrade och jag föll. Landningen tog andan ur mig, och jag kunde inte röra mig. Det var först när en död man föll mot mig som jag reagerade. Jag rullade bort och skrek. En hand tog tag i min arm och hjälpte mig upp. Stallpojken.
Jag såg in i hans vackra ögon, i vilket som kändes som en evighet. Han tittade på mig med en annorlunda blick. Jag kunde inte säga vad den betydde.
Han drog mig igenom män som slogs, under svärd och försökte att undvika pilar som ven genom luften. På något sätt klarade vi oss till skogen. Vi gömde oss bakom en sten med buskar och snår runt sig.
Män, hundratals kände det som, slogs och dödade. Skrik av ilska och smärta blandades till ett klagoskri. Jag motstod lusten att hålla för öronen och gråta när jag såg de döda kropparna som en efter en flydde.
Stallpojken tittade på soldaterna och rånarna eller vad de nu var. Sedan tittade han på mig. Hans ögon fylldes av förvåning när han såg att jag var livrädd.
"Är du rädd?" frågade han mjukt, men vaksamt. "Vet du ens vilka de är?" han gestikulerade mot de som anföll oss.
"Jag är rädd, såklart", svarade jag med darrande röst. "Är inte du det?" tillade jag.
"Nej", fnös han och log. "De där, det är rättens män. Det är de som ska rädda oss fattiga."
Kunde det vara sant? Jag som trodde att armén bara var en påhittad historia för att hålla hoppet uppe. Det var sant.
"Menar du armén som ska störta Richard?" sa jag omedveten om att jag log större och större.
Han såg ut att behöva hålla sig för skratt. "Du borde inte vara glad. Det är din far som ska störtas", sade han.
Din far. Trodde han att Richard den Mörke var min far? Hade Richard verkligen lyckats slå in det i deras skallar? Var någon människa så dum?
Han märkte min fövånade och ilskna blick och frågade:
"Var det något fel med det jag sa?"
Han tittade oskyldigt på mig, vilket fick mig att lugna mig.
"Han är inte min far", sa jag mellan tänderna. "Han är inte det, och har aldrig varit det. Förstår du? Aldrig", jag märkte inte att jag höjde rösten.
Stallpojken ryggade undan en aning.
"Okej, okej, ta det lugnt. Men vem är din far då?" sade han. Hans tonfall bevisade att han inte trodde på mig.
"Min far heter Arthur Milson. Min mor dog när hon födde min lillasyster, Abel. Min storebror blev utskickad i krig när han var arton. Det var sex år sen. Jag var sju. Han hette Arthur, precis som min far. På min trettonårsdag kom vakterna och tog mig hit. Det var som betalning för den försenade skatten. Och lite fram över. Jag blev såld", sa jag ilsket. "Richard må ha sagt vad som helst, men jag kan lova dig att det är lögn."
Jag såg hur pojkens ögon vidgade sig av förvåning. "Oj..." fick han fram innan ett föremål kom farande.
Kriget var inte slut. De sista männen hoppade runt bland kropparna som låg livlösa på marken. En stor röd fläck prydde stigen, och skulle troligen inte försvinna på ett tag.
Föremålet som hade kommit flygande var ett svärd, med något mer faktiskt. Jag fick fösa undan lite granris för att se var det var. En hand. Synen av den bleka och blodiga handen fick det att vända sig i magen på mig. Jag satte handen för munnen och vände mig kvickt om. Jag knep ihop ögonen som för att radera bilden ur minnet.
En hand rörde vid min axel. En levande hand, tack och lov. Jag vände mig om och såg stallpojken.
"Vi måste iväg", sade han allvarligt, men mjukt. "Det ordnar sig."
Vi började springa igenom skogen. Kvistar rispade mina ben och gjorde stora hål i min svarta klänning. Inte för att jag brydde mig direkt. Jag ville bara bort från det hemska. Men bilderna var fast i minnet.
Efter en stund fastnade min fot under en rot så jag ramlade. Foten vred sig på ett konstigt sätt. Tårarna brände bakom ögonlocken. Pojken kom fram till mig och satte sig på knä. Han vidrörde min fot, och jag grimaserade av smärta. Bestämt lyfte han upp mig och började gå.
"Kan vi inte stanna någonstans?" frågade jag. Jag var tung, det syntes på honom.
"Jag har ett läger, vi kommer snart dit", svarade han utmattat.
Han hade rätt, snart nog kom vi till en liten glänta. I gläntan fanns det en eldstad som nyligen hade varit använd. Kolen var svart som natten.
Det påminde mig om att det snart var kväll. Himlen blandades i olika färger. Orange, röd, gul och blå i en vacker blandning. Jag älskade skymningen. Den var så vacker.
Stallpojken lade mig ner och lät mig luta huvudet mot en sten. Det var faktiskt riktigt skönt att få känna sig fri igen.
Pojken satt och tittade på mig. Han suckade. "Du är blek."
"Blodet", svarade jag på hans konstaterande. "Vad heter du?" frågade jag sedan.
"Aiden", sa han och log.
"Tack, Aiden", log jag varmt.
"Du borde sova, imorgon tar jag dig till slottet och--", började han.
"Nej! Inte slottet, aldrig mera slottet igen", avbröt jag honom vädjande. "Jag tror inte jag överlever det en gång till."
Hans ögon rotade i mitt inre. Även om jag ville, kunde jag inte avgöra vad han hittade.
"Du är inte hans dotter, du är för god", sa Aiden till sist.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. "Jo, jag tycker nog det. Jag vill bara hem just nu."
Aiden flyttade sig närmre, jag låg fortfarande ner när han strök bort en hårlock från mitt ansikte. Jag höll spänt andan.
"Jag förstår, själv är jag föräldralös", svarade han plågat.
Föräldralös. Det var värre än att vara fast hos en man som sa att han var ens far. Han visste att han aldrig skulle kunna hitta de igen. Jag hade i alla fall min far.
"Har du inte några syskon?" frågade jag.
"Nej, de dog när min by brändes ner."
Det högg till i mitt hjärta. Precis som Stephanie.
Jag såg att han inte ville prata mer om det, så jag höll tyst. Jag var utmattad efter allt det här och gäspade högt.
Aiden skrockade. "Du borde nog sova nu, Alice, var det väl? Jag väcker dig imorgon."
Jag protesterade inte, utan föll in i en djup dvala.
Lukten av skog och rök fick mig att transporteras hem. I mina drömmar.

Asså du skriver sååååå bra!!!
Önskar att jag kunde det också
Kommer det mer snart?

P.S. Min pappa är engelsk (jag är halvbritt) och han heter Aiden!

Åh, tack vad snäll du är! ♥ Är säker på att du är lika bra som mig!
Får se

Vad kul! Jag fastnade direkt vid det namnet och gillar det verkligen. Och vad coolt att du är halvbritt!

<0>,..,<0>. <-------Det aka föreställa en vampyr och jag vet inte vrf jag skrev det här!
När jag gör en vampyr så ser jag stolt ut eller så är jag nöjd, tror jag!

Hahaha ^^ Snygg vampyr ;D

Tack!!!
Nu blev jag stolt...<0>,..,<0>

Haha xD
Eftersom jag diggar din vampyr så kommer du få ett till kapitel!


Kapitel 12


Aiden väckte mig försiktigt. Eldens värme höll mig ifrån att frysa ihjäl. Jag huttrade till.
"Det är så kallt!" utbrast jag. Min röst höll sig inte stadig av kylan.
"Du har nog varit inne i slottet för länge", svarade Aiden med ett leende.
"Ja, jag stannade inte precis inne frivilligt."
Jag såg att Aiden blev förvånad. "Gjorde du inte?" frågade han storögt.
"Självklart inte! Först låste de in mig, då svimmade jag. Sen höll de mig inne i mitt rum. Jag ville inte rymma för att--", rösten stakade sig.
Aiden, som hade stått upp, gick och satte sig hos mig. "Vadå?" frågade han varmt. Han tittade in i mina ögon.
"Han har min vän. Hon kom till mig och höll mig borta ifrån att svälta. Hon hette Stephanie. Hon var väldigt söt. Hennes familj hade också dött när soldaterna brände ner hennes by. Då tog de henne till slottet", svarade jag. "Richard använde henne för att få mig att göra saker. Det gick inte så långt, men jag rädd om henne."
Aiden tittade underligt på mig. Som om han höll på att låta orden sjunka in, innan han förstod dem.
Helt plötsligt kom jag ihåg vad som hade hänt dagen före. Ridturen som slutade i krig. Tänk om Richard trodde att jag hade flytt? Han kanske skadade Stephanie! Nu hade han ju ingen användning för henne.
Aiden såg den vilda rädslan i mina ögon. "Vad är det?" frågade han oroligt.
"Tänk om Richard skadar Stephanie medan jag är borta! Han har ju ingen användning för henne nu!" snyftade jag förtvivlat.
Aiden tog tag i min hand, och sa:
"Lugna dig, det blir okej. Jag vet vart vi kan skaffa hjälp", sa han och reste sig för att släcka elden. Röken slingrade sig uppåt mot himmelen och blandade sig med molnen.
Aiden tog tag i min hand och drog upp mig. Mina ben svek mig nästan, men jag återfick balansen.
"Är du okej?" frågade Aiden. Han tittade tvekande på mig om han verkligen skulle ta med mig.
"Jadå, men vart ska vi?" frågade jag och tog ett djupt andetag.
Vi började gå igenom skogen.
"Till männen som du såg igår. De har ett läger inte så långt härifrån", svarade han och tittade på mig en stund innan han började gå.
Jag förstod vad han menade och stannade upp och tog tag i hans arm. Tydligen hårdare än vad jag hade tänkt mig för han grimaserade för en sekund.
"Vad? Kom vi måste gå nu", sade han otåligt.
"Förstår du inte? De kan ju inte lita på mig som tydligen officiellt är Richards dotter! De kommer tro att jag har manipulerat dig, eller något", svarade jag motsträvigt. Jag tänkte inte gå dit.
Han tittade otåligt på mig och suckade.
"Kom igen nu, de känner mig. Jag skyddar dig, om något händer vill säga", sa han tryggt. Något i hans röst fick mig att fortsätta gå med honom. Han log när jag började gå bredvid honom.
Jag kunde inte sluta oroa mig för vad som skulle hända. Troligen var jag bara paranoid, men om de blev arga på Aiden och uteslöt honom eller något sådant skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.

Vi kom fram till en liten glänta. Det fanns ingenting där, förutom granris och stenar. En hel del mossa. Aiden släppte min hand och tittade betryggande på mig.
Han gick en liten bit men sade sedan:
"För säkerhets skull, kanske du ska blunda."
Jag förstod och vände mig om med ryggen mot honom. Jag knep ihop ögonen. Det enda jag hörde var en duns och sedan Aidens röst:
"Kom nu, Alice."
Jag öppnade ögonen och började gå mot Aiden som stod framför ett läger. Lägret var en bit därifrån så jag kunde inte lägga märke till någon sepciell människa.
Aiden log mot mig och började gå lite framför mig.
Jag gick långsammare ju närmare vi kom. Aiden möttes av ett gäng pojkar som började låtsasbrottas med honom.
"Var har du varit Aiden?" skrattade killarna. Alla var i samma ålder som honom.
Ett par män kom och välkomnade honom. En av pojkarna lade märke till mig. Han petade en fullvuxen man i sidan och pekade på mig. Hans ögon visade att han kände igen mig. Han blev ilsken.
"Har du tagit hit en tös från motståndarna!? Va, pojk!?" röt han mot Aiden som blev förskräckt av chocken.
Jag såg hur Aiden började förklara om hur allt låg till. Om mig, om slagsmålet, vilket mannen redan hade hört talas om.
Mannen lugnade ner sig, men såg inte övertygad ut. Med stora steg kom han fram till mig. Jag försökte inte dölja min skräck.
Han stod nära mig och granskade mig. Till slut gav han med sig med en suck. Aiden gick fram till honom.
"Hon ser inte ens ut som honom. Så det är sant att hon känner Stephanie?" Hans röst påminde om Ärrets mörka basröst.
Stephanie, sade han verkligen det? Eller hörde jag fel? Jag tog ett par steg mot honom.
"Stephanie? Känner ni Stephanie?" frågade jag glatt. Sen gick det upp för mig. Jag riktade mig mot Aiden. "Vänta, kände du Stephanie från första början?"
Aiden tittade ursäktande på mig. "Jo, hon är nämligen min kusin."
Aiden och Stephanie var kusiner. Vad skulle komma sen? Att jag var syskon till någon av dem? Jag blev arg på honom.
"Varför berättade du inget?" frågade jag sårat.
"Hur känner du Stephanie?" frågade mannen.
"Vi pratade bara en liten stund under min tid på slottet. Men vakterna hörde och såg oss. Det var tydligt att jag gillade henne, så de tog henne till fånga. Richard pressade mig med henne. Hon fick mig att överleva", fick jag fram. Jag ville inte gråta nu.
"Hur räddade hon dig?" jag hörde att han inte trodde mig.
"Hon fick mig att börja äta med bara ord. Utan henne skulle jag vara död nu. Jag lovade henne att äta för min familjs skull."
"Men jag trodde att du var Richards dotter", konstaterade mannen nedlåtande.
"Jag kommer inte ens ifrån hans släktträd! Jag var betalningen för den försenade skatten. De kom och tog min bror när jag var sju, det var då det bestämdes tror jag. De kom några dagar innan min födelsedag och frågade vad jag hette. Sen tog de mig under min första dag som tretton", svarade jag ilsket. Jag kunde inte stå ut med tanken på att vara Richards dotter.
Mannen tittade misstänksamt på mig och beordrade sedan:
"Bind fast henne vid trädet!"
Aiden blev förtvivlad och försökte övertyga mannen om att jag inte var farlig. Men mannen övertygade honom istället och Aiden blev lugn.
Han tittade på mig med ett leende.
Vad skulle hända med mig nu?

Bra bra bra bra bra bra bra bra bra!!!!
Riktigt bra nu är jag riktigt nöjd, det betyder...
<0>,..,<0>. Vampyr!

Hahaha, tack återigen! Betyder otroligt mycket!
Hur skulle vi klara oss utan the little vampire? xD

Ojojoj det ända som skulle hålla oss vid liv skulle vara din novell då!
<0>,..,<0>