Bifrost, en Svensk trolldomsskola (Roll)

Alex ryggade tillbaka för hans blick den skrämde henne ävenom hanns röst lät lugn och snäll. Men hon skakade bara på huvudet åt hanns ord. Hon ville inte att någon skulle få reda på det. Det hade pågått länge, under nästan hela hennes skoltid, från och till.
Hon var rädd för vad alla skulle tycka, vad Damon skulle tycka. Alla måste hata henne och äcklas inför henne som hon ggjorde själv.

Damon såg misstroget på Alex, hur kunde hon vilja hålla det här hemligt? Men det var hennes beslut. Damon skulle se till att det här aldrig hände igen.
"Jag säger åt honom att du blev sjuk, om du vill gå", erbjöd Damon och tog ett bättre grepp om sin trollstav och tackade gudarna att han bemästrat glömskeförtrollningen i slutet av förra året. Thomas skulle inte behöva komma ihåg detta och så inte bli arg på Alex. Hur det skulle lösa problemet visste Damon inte, men om det var så Alex ville ha det.

"Alla kommer bara hata mig, avsky mig." säger hon kryper ihop, slår händerna för ansiktet och brister i gråt. Hon hatade att hon gjorde det, allt hade hon hållt inom sig i alla dessa år och så kommer det en helt främmande kille och får henne att bete sig såhär.

Damon såg förvånat på Alex, hur kuunde hon tro något sådant? Han gick närmare henne, tvekade och satte sig sedan intill. Försiktigt och sakta lade han en arm över hennes axlar.
"Ingen kommer att hata dig. Det är han som gjort fel här, inte du", sade Damon med bestämd röst. Hennes tårar fick honom dock att vekna. "Ingne behöver veta, om du inte vill." Damon förstod sig på sådana här hemligheter, och det här hade fått smärtande minnen att stiga till ytan, sådana som Damon försökt glömma i flera år.

Hon stelnade först till när han la armen om hennes axlar men slappnade sedan av. Han ville trotts allt inget ont. Hon hörde hanns ord men kunde inte tro på dem, även om hon hoppades på att de skulle vara sanna.
Hon bara skakade på huvudet, hon ville inte att någon skulle få reda på det, men hon ville samtidigt få ett slut på allt. Hon skakade på huvudet. "Jag vet inte." sa hon ynkligt och förvånades över att han stod ut med henne, trotts det han hade sett, att han hade stannat, att han hade hjälpt henne. Det trodde hon inte att någon skulle göra. Hon njöt av att ha hans arm runt hennes axlar, trotts det ovana i det hela. Så nära hade hon aldrig varit en människa förr, då särskilt inte en kille,.

"Du behöver inte, inte än." Damon reste sig och hukade sig framför läraren. Med trollstaven mot lärarens tinning mumlade han "obliviate" och torkade bort minnet från den senaste kvarten. Sedan vände han sig mot Alex och sträckte fram handen för att hjälpa upp henne.
"Vill du gå tillbaka till lektionen eller?" Hennes ansikte var lätt pösigt efter gråten, men det fick henne att se ännu sötare ut tyckte Damon.

Hon följde honom med blicken och tog sedan hans utsträckta hand och nickade. "Tack" säger hon och försöker på sig ett leende innan hon torkar tårarna. "Du hade inte behövt, vet du, inte bry dig." säger Alex osammanhängande och ser allvarligt på honom. Men hon var tacksam för det han gjorde.

Damon drog upp henne och log snett.
"Såklart jag behövde", svarade han och plockade ner ingredienser från hyllorna, räckte dem åt Alex.
"Ta de här, så väcker jag upp honom", sade han och tog några flaskor i handen innan han gick till läraren med en sista blick på Alex. Försiktigt väckte han läraren, som med tom blick reste sig. Han ruskade på sig och såg sig omkring.
"Vi har allt professorn", sade Damon, som om inget hade hänt, och Thomas nickade.
"Finfint, då ska vi börja lektionen." Damon följde läraren ut i klassen och placerade ingredienserna på ett sidobord, innan han gick till bordet de suttit vid tidigare.

Alex gick ut till de andra med det vanliga oberörda ansiktsutrycket hon brukade ha. Det funkade, alla blev lurade och så ville hon ha det. Så hade det varit i flera år, alla trodde att allt var bra, bara att hon ville vara ensam. Vilket inte alls var fallet. Thomas och Damon kom ut och Thomas började lektionen. "Kan du hämta det vi ska ha?" ber hon Damon, hon ville inte vara i närheten av Thomas nu. Och nu när hon hade någon att arbeta vid kiteln med, vilket var lika ovanligt.

Damon nickade och gick för att hämta ingredienserna. Ingen hade märkt något, trots att de varit så länge i förrådet. Alex var verkligen skicklig på att gömma sina känslor, och Damon undrade vad annat hon gömmde.
De skulle tillverka Evighetselixiret, så Damon fick gå två gånger för att få med allt som behövdes både för sig själv och Alex.