Just a hollow sound [SV]

No words...

så bra

Åh, spännande. MER!

Jätte spännande, jätte bra, Ravenclawsome,... Det var något mer jag skulle säga. Jag är helt säker på det. Vad var det nu då? Just det, meeeeeeeeeer!!!!

Imon drar jag förhoppningsvis ner till västkusten med familjen för att tälta i en vecka.
Jag kommer att ha med mig datorn ner, och jag har lite färdigskrivna delar som det bara är att lägga upp, men jag kommer inte att vara lika aktiv under denna veckan. Men det är bara i några dagar, sedan är jag på banan igen. ^^
För att fira denna enkla semester ger jag er nu slutet av första kapitlet!
***

Kapitel 1.9

Zach stirrade på pojken med chockade ögon. Efter att den hånfulla, nästintill lättsamma stämman nått hans öron verkade han få kontroll över delar av sin kropp igen. Rösten var ett bevis på att spegelbilden faktiskt existerade. Han svalde flera gånger för att få bort klumpen i halsen.

"V... Va?" Han visste att det var det dummaste han kunde säga, men han var så förvirrad att han inte fick ut något annat.

Pojken kom närmre, vilket fick Zach att automatiskt trycka sig mot väggen bakom. Samtidigt tog han ett djupt andetag, och upptäckte då att andningen hackade. Var han verkligen så rädd? Ja, rädd och omskakad. En yrsel hade börjat ta tag i hans huvud igen. Vetskapen om personen som kom mot honom med ett höjt svärd gjorde inte saken bättre. Pojkens ansiktsuttryck hade ändrats. Ögonen var skarpa och farliga, minen var bestämd och den glada stämningen hade försvunnit ur hans ansikte. Han var så nära att han kunde sticka svärdet i Zachs bröstkorg, men istället höjde han det till hans hals.

Zach flämtade, han kunde inte hjälpa det. Som tur var lät det inte så högt, och det var ändå inte det han bekymrade sig över nu. Hjärtat slog vilt, och han önskade att hans kropp och sinnen kunde lugna ner sig lite. Han behövde sitt medvetande, han ville vara lugn.

Han lyfte upp hakan när svärdspetsen snuddade vid den. Dödsrädslan var tydligare än någonsin. Vad tänkte den här pojken göra? Döda honom och sedan ta hans plats? Det var nog inte helt omöjligt.

"Namn", sa pojken med stämman som var så skrämmande lik Zachs.

Han tvekade. Kanske skulle det vara bättre att ljuga. Men så höjde pojken lite på ögonbrynen, fortfarande med en bestämd blick, och tryckte den skimrande svärdsspetsen lite hårdare mot hans strupe.

"Zach", viskade han fram. Han brydde sig inte om att han lät skräckslagen. Det skulle vem som helst ha varit i hans situation.

Det verkade som om pojken framför honom tänkte säga något, men så slogs dörren upp igen och fler röster kunde uppmärksammas. Mansröster som pratade lågmält till varandra, men bestämt och upphetsat. Sedan kom de inrusande; fyra män i robusta kroppar, klädda i smutsiga piratkläder, även dem med svärd. De stannade upp när de fick syn på Zach och främlingen och flinade fult. Pojkens flin hade i alla fall varit lite trevligare. De skrattade lite dovt och kom närmre. Pojken sänkte sitt svärd och såg på dem med en lugn blick. Sedan backade han bakåt från Zach som bara tryckte sig ännu mer mot väggen; i hopp om att komma så långt bort från dem som möjligt. Vilka var de här människorna? Vad ville de honom? Paniken fanns fortfarande i hans bröstkorg och fick hela kroppen att spänna sig i rädsla.

"Är det han?" frågade den ene mannen med en grov röst. Han pekade lite med svärdet mot Zach.

"Nej, det är en apa i klänning", svarade pojken lite sarkastiskt och höjde smått på ögonbrynen.

Männen bara skrockade lite och trängde sig förbi Zachs spegelbild. Mannen som talat tog ett hårt tag om Zachs axel. De smutsiga, ovårdade naglarna gick igenom tyget och trycktes in i hans hud. Greppet gjorde ont, men han la inte märke till smärtan. Han var som i chock igen. Han kände bara sina egna hjärtslag slå.

"Du kommer med oss", flinade mannen och drog upp honom på fötter.

"Det kommer någon!" sa plötsligt en av de andra piraterna. "Och han är klädd i uniform."

Mannen slängde en snabb blick åt dörrens håll innan ögonen borrade sig in i Zachs. Zach kände sig genast illa till mods och han vinglade lätt där han stod, fortfarande lite yr. Piraten började leta efter något i sin byxficka och fick upp en mörk trasa ur den. Paniken slog Zach som ett slag i magen. Han backade förskrämt bakåt den halvmetern han hade bakom sig och slog i väggen. Mannen bara flinade lätt åt hans reaktion, men tog sedan tag i hans arm.

"Vi kan inte riskera att du ropar på hjälp", sa han med sin mörka röst. Sedan tryckte han trasan mot Zachs ansikte.

Munnen och näsan doldes bakom tygstycket och rent reflexmässigt drog Zach efter andan samtidigt som han försökte backa bakåt igen. Men han kunde inte backa. Han lyckades lyfta på foten, men sedan rann all energi av honom. Benen vek sig under honom och han föll mot marken. Greppet runt hans arm var det enda som höll honom uppe. Det värkte av tyngden. Omgivningen började snurra, det tryckte så hårt i huvudet att det kändes som om det skulle sprängas. Ögonen rullade bakåt så att det gjorde ont. Han glömde bort var han var, vem han var och vad han gjorde. Allt flydde ifrån honom förutom den påfrestande tröttheten som sakta fick hans sinnen att fördunklas i mörker.

-
En tung känsla i huvudet. Det var det första Zach märkte av när han vaknade till. Det och huvudvärk. Kroppen gjorde också ont, och musklerna var stela och orörliga. Ögonlocken var så tunga att han knappt lyckades kisa. De darrade när han försökte. Och synen var så grumlig och otydlig. Tårar hade bildats som ett lager över hans pupiller och fick allt att bölja runt. Han var illamående och smärtan i musklerna när de började vakna till fick honom att stöna. Han hängde med huvudet. Det var det första han lyckades uppfatta av sin ställning. Det fick blodet att rusa ut i knoppen och huvudvärken att bli ännu värre. Kroppen var slapp och verkade hållas uppe av armarna, bakifrån. Han lyckades få kontroll över sina händer och vickade lite på handleden. Rep - grova rep som ordentligt blivit fastknutna runt handlederna bakom ryggen på honom. Men det var något mer, något mellan hans rygg och armarna. Det kändes som en träskiva. Kanske ett ryggstöd. Ja, han satt ner, antagligen på en stol. Benen var också fastknutna, men inte tillsammans. De satt fast vid varsitt stolsben. Det var så tyst att det tryckte som lock för öronen.

Han tvingade upp ögonlocken lite till och blinkade bort det värsta av det suddiga. Det var mörkt där han befann sig. Eller inte så ljust som han mindes det i alla fall. Det var inte dagsljus - inte solen. Ett enkelt sken från ett stearinljus; varmt och i en orange nyans. Det stod på något mörkt framför honom; ett litet bord i trä. Han lyfte försiktigt på det bultande huvudet. Mörka tapeter, tätt slutna kring honom, inte mer än ett par, tre meter ifrån. De var i en mörkröd nyans, i ett mönster som nästan såg kungligt ut. Detaljer i guld. Han befann sig alltså i ett ytterst litet rum på inte mer än tio kvadratmeter. Allt han såg bortom det lilla bordet var en trädörr med svart järnhandtag.

"Är du vaken nu?" Rösten som flög genom den tjocka, lätt fuktiga luften fick nästan Zachs trumhinnor att sprängas. Ändå hade stämman varit rätt lågmäld, försiktig, men inte varsam.

Zach fick ut ett litet gny, lite oförberett, men som för att visa att han var där. Han kunde inte identifiera stämman. Han fick helt enkelt hoppas på att det var någon som kunde hjälpa honom.

Gestalten som kom upp bredvid honom var inte jättelång, med en spenslig kropp och en rak hållning. I skenet från det levande ljuset kunde Zach se ett par mörka ögon, en näsa och en spänd mun. Håret kom också till synes; de lite ljusare stråna som krullade sig i topparna. Minnena kom med ens tillbaka till honom och paniken slog upp i hans bröstkorg. Men den försvann efter en kort sekund. Det var bara som en reaktion av en överraskning. Den här människan var verklig. Pojken som såg precis ut som honom var inte bara en dum inbillning.

"Var är jag?" Zach hade tvingat sina läppar att röra sig, tvingat sin tunga att forma orden. Men rösten kunde han inte styra över. Det krassliga som skulle föreställa ljud var mer som en viskning.

"På piratskeppet", sa pojken lugnt. Sedan drog han lite på ena mungipan. "Du kan se dig själv som kidnappad."

OMR vad du är så awesome. Jag kan inte förstå hur du gör! Jag kan inte skriva mer...det är bara awesome.

suveränt!!!

wondeful du skriver såå jäävvlllla bra

Fantastiskt

Jättebraa!