I ett sista andetag [novell]

skitbra

ÄGIGT!♥

Tack.
Vissa skulle nog tycka att jag skapar för många noveller och ff's. Man undrar kanske hur jag "vågar" ha så många noveller på samma gång.
Jag säger såhär; Så länge jag har ork och lust till att skriva kommer jag att hålla igång. Om jag har inspiration och idéer kommer jag att kunna skriva flera noveller samtidigt. Just nu har jag tre aktiva noveller. Och nu tänker jag satsa på en fjärde.
Just a hollow sound är min senaste novell som jag nyligen lagt ut prologen på. Än så länge har jag inga läsare på den, antagligen för att handlingen är lite "annorlunda" och man fattar kanske inget större intresse för den efter prologen. Men om ni gillar sättet jag skriver på, och vet ungefär hur mina handlingar är uppbyggda, så tycker jag att ni kan klicka in på den. Det är såklart inget måste, men det skulle vara kul att ha några läsare till min nya fanfiction. Själv skulle jag väl säga att den är "unik", men jag tänker inte skryta. ;p
***

Kapitel 2.2

När han försvunnit ut ur rummet låter jag täcket lätt glida av mig. Jag försäkrar mig om att ingen är i närheten och att dörren är stängd ordentligt. Sedan tar jag tag i kläderna och studerar dem noga. En enkel, vit tröja som har sin ringning över axlarna en bit nedanför halsen; ett lite mer gulaktigt linne att ha under; och så ett par ljusbruna byxor i skinn. Det kanske inte är de finaste kläderna han kan ge mig, men jag får vara glad över att han inte gav mig en klänning. Jag sätter mig upp på sängkanten så försiktigt jag kan för att inte kalla dit yrseln igen. Sedan börjar jag rätt beslutsamt börja lirka på mig kläderna som valts ut av en total främling och en mördare. Funderingarna över om jag ska lita på honom eller hata honom surrar i mitt huvud. Men en sak har jag redan fastslagit; jag vill inte lita på honom. Han har redan visat tillräckligt många orsaker till varför jag ska hålla mig på avstånd. Men han har tagit hand om mig - även ifall det är mot min egen vilja. Han har gett mig vatten, hela kläder, ett rum med en säng att sova i... Och så bröd, fast det var förgiftat med sömnmedel. Jag försöker att skaka av mig tankarna eftersom jag vill hålla mig fast vid att ogilla honom.

När jag fått på mig kläderna ser jag att det står ett par skor vid sängkanten en bit ifrån. Jag minns hur det kändes när marken trycktes mot mina fotsulor, när stenar stack i huden och rötter rev upp mitt skinn. Jag känner efter över foten om jag fått några skador. Det verkar inte som det. Och öm är jag inte heller - det skulle jag ha märkt när vi gick. Efter att ha sträckt på mig och fått tag på skorna sätter jag på mig dem på fötterna. De är i exakt rätt storlek, precis som de andra kläderna. Hur mycket har man undersökt min kropp för att få tag i rätt mått? Jag är nära på att rysa till igen, men hindrar mig själv. Jag har inga planer för att fortsätta se sårbar ut. Jag tänker hålla mig rak i ryggen, vara stark och stå upp för mig själv. Jag tänker säga emot så fort jag får chansen och irritera Crestan med så många frågor jag kommer på. Jag tänker driva honom till vansinne. Förhoppningsvis dödar han mig då. Allt skulle vara bättre än att stanna kvar i hans kalla grepp. Men en tanke etsar sig fast i mitt huvud. Vill jag verkligen att han ska skada mig, lämna mig, eller döda mig? Är det verkligen därför jag vill skapa känslor hos pojken? Tanken tror att det inte är så. Den tanken tror att jag vill få uppmärksamhet från honom, få reda på hur han fungerar; hur hans reaktioner skulle bli, vilka ansiktsuttryck han skulle använda... Jag undrar hur han ser ut när han är glad. Är han någonsin glad? Jag har sett ett leende på hans läppar, men bara en gång och det var då han log hånfullt mot min far och hans män. Det känns falskt. Om han verkligen betedde sig så i verkliga livet så skulle han inte vara så snäll och villig att hjälpa mig nu. Jag fnyser kort och bestämmer mig för att röra på mig lite. Lederna känns stela och det känns nödvändigt att låta dem sträcka på sig lite.

Egentligen hade jag velat sitta kvar som jag gjorde en stund till. Det var en mysig och oberörd tystnad. Ingen sådan tystnad som uppstår när jag är i närheten av Crestan. Men jag är otålig. Jag vill ha svar. Som första fas i planen jag obetänksamt planerat upp tänker jag fråga så mycket som möjligt. Kanske får jag svar. Det är i stort sätt det jag är ute efter.

Eftersom jag satt mig på vänsterkanten av sängen, och den mörka dörren är på höger sida, så väljer jag att gå runt sängen. Jag kommer inte så långt. Jag stannar till vid fönstret där solens matta strålar forsar in. Det är eftermiddag. Det skulle inte förvåna mig om det snart är kväll. Jag har ingen klocka, så jag kan inte konstatera mina funderingar, men jag tror inte att jag låg i sömn hela natten. Jag lägger upp händerna på den ljusa fönsterkarmen. Den är varm efter att solen strålat på den i flera timmar. Jag drar fingrarna längs med den och försöker finna mig i naturens lugn. Utanför fönstret finns bergen. Topparna syns inte, men stora, bastanta stenväggar skjuter upp mot skyn. Jag önskar att jag fick se utsikten över en skog, som man kunde från mitt sovrumsfönster där hemma. Det skulle få min hemlängtan att stillas lite - eller bara förvärras. Nu känns det som om jag är längre bort än någonsin. Jag har aldrig varit uppe i bergen. Den situation jag befinner mig i kommer antagligen förändra mitt levnadssätt. Jag menar; hur hittar man mat bland en massa stenblock? I värdshusets restaurang - om de ens har någon - serverar de säkert inget ätbart.

-
Jag drar mig bort från fönstret med en viss motsträvighet, men Crestan undrar säkert vad jag håller på med här inne. En stund hade jag övervägt möjligheten att fly - öppna fönstret, hoppa ut från det och sedan hitta ner till gräset och ängen igen - men sedan hade flera orsaker kommit i vägen för mitt drömmande. För det första sitter fönstret på säkert andra eller tredje våningen. Jag skulle inte komma så långt om jag bryter vartenda ben i kroppen efter hoppet. För det andra så är det omöjligt för mig att hitta hem. Jag visste till och med att jag var vilse när jag inte såg skogen längre, ändå hade jag sett ungefär hur de tre terrängerna hörde ihop. Nu har jag ingen aning om vart jag är, mer än att jag är bland bergen. Kanske har pojken lyckats få oss mer österut, eller helt enkelt mil längre bort än var vi var innan. Sedan finns där en jobbig liten anledning som jag helst vill kasta ut genom fönstret. Jag vill stanna med honom. Av just den anledningen att få svar.

Jag når med lätt släpande steg fram till dörren, ser till att kläderna sitter som de ska innan jag knackar lätt på träet. Sedan backar jag ett par steg för att inte få dörren på mig när den öppnas. Jag antog att Crestan skulle komma in direkt, men det dröjer några sekunder innan dörren sakta öppnas upp på glänt. Jag ser stint på och försöker fånga den gröna blicken. Jag kan inte undgå att märka att jag är rädd - rädd att det ska vara någon annan. Men så kommer han in, utan att säga ett ord eller ens slänga en blick på mig, och stänger dörren igen.

Jag säger först inget. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja min stora utfrågning. Jag iakttar Crestan när han vänder sig om och möter min blick. Han är längre än mig, kanske ett eller två huvuden, men på något sätt ser ögonen ut att vara i perfekt höjd. Ett mörkt hårstrå har letat sig fram och hänger framför hans ena öga. För en sekund kan jag inte slita blicken från denna lilla detalj, men sedan tvingar jag mig tillbaka till verkligheten.

"Och nu då?" frågar jag med en oväntat krasslig stämma. Efter att ha stått tyst som ett fån en stund känns det konstigt att börja prata.

Pojken ser ut att fundera.

"Jag har tänkt visa dig en sak", säger han kort med en oberörd stämma. "Men jag vill vänta tills det blivit lite senare."

Rösten tas välkommet emot i mina öron, men svaret jag får är långt ifrån vad jag förväntat mig. Jag försöker förstå vad han nyss sagt. Även ifall tonfallet var nästintill likgiltigt så tycker jag mig höra något annat. Är det iver? Jag vågar inte chansa. Istället försöker jag ignorera det han sa och komma fram till frågorna jag ännu inte format i mitt huvud.

"Det finns några saker jag vill ha svar på", säger jag med en stämma jag hoppas låter bestämd.

Han höjer lite på ögonbrynen, men läpparna behåller en lugn min.

"Jaha", säger han smått. "Som vadå?"

Som vadå. Jag är nära på att fnysa igen. Han kan säkert komma på tusentals saker jag kan vilja ha svar på, och så kommer han med den frågan i alla fall. Kugghjulen i min hjärna sätts i rörelse och jag försöker snabbt komma på första frågan. Tankarna stannar på bröden, som verkar vara den största orsaken till varför jag inte vill vara nära honom för tillfället.

"Du åt av brödet", börjar jag, men tystnar. Fort försöker jag finna en fortsättning. Crestan väntar utan besvär, utan något ändrat uttryck i ansiktet.

"Ja?" får han sedan fram när han märker att jag distraheras.

"Du åt av brödet", upprepar jag dumt och blir irriterad på mig själv för det. Så pass irriterad att jag lyckas klämma fram resten. "Jag såg dig svälja det. Men du påverkades inte av sömnmedlet... Varför?"

En kort tystnad. Till min belåtenhet slår pojken ner blicken i golvet. Men det dröjer inte längre förrän han med en lätt suck ser upp på mig igen.

"Jag påverkades också av det", säger han sedan. "Bara inte på samma sätt som du."

"Men vi åt av samma bröd!" utropar jag. "Det var samma sömnmedel i. Hur kan du inte ha blivit påverkad på samma sätt som jag?"

"Jag har blivit tränad för det", säger han lätt. Det tystar mina anklagelser.

"Men.. Hur då?" frågar jag lite mer osäkert den här gången. Men det är den frågan som verkar komma åt den punkt jag ville nå fram till.

Pojken suckar igen, visar sig väldigt ovillig att svara på frågor.

"Du är fortfarande trött", avfärdar han sig med. "Medlet i brödet har inte försvunnit ur din hjärna än. Det spelar ingen roll hur många frågor du ställer, du kommer ändå att glömma bort dem när du vaknar nästa gång."

Jag ser surt på honom och kniper ihop läpparna till ett streck.

"Då skulle du inte ha några problem med att svara på dem", säger jag och visar att det inte är någon idé att säga emot mig.

"Gå och lägg dig igen", säger Crestan då. Tonfallet han använder säger att han vet vad som är bäst för mig. Jag får plötsligt en stor lust att spotta honom rakt i ansiktet.

"Svara på min fråga", säger jag och försöker behålla lugnet.

"Gå och lägg dig igen", säger han bara utan att ens bry sig om mig.

"Nej."

Nu möter pojken säkert min blick. Jag känner hur ögonen borrar in sig i mina och den gröna färgen fyller upp min syn. Jag märker av ilskan i dem. På ett sätt känner jag mig nöjd med mig själv, men samtidigt kryper en rädsla fram. Jag kanske inte förstår vad jag nyss gjort. Kanske var det där med att driva honom till vansinne inte en så bra idé i alla fall...

*död*

♥

jättebra

Bra! MERRRRRR!!!!

Du är en riktigt bra författare, älskar dina berättelser.

Tack, tack. Det gör mig jätteglad att läsa era kommentarer!
Här kommer en lite kortare del för att få igång "aktiviteten" på denna igen. Inläggen framöver kommer att vara lite mer händelserika (förhoppningsvis).
***

Kapitel 2.3

Vi står där en lång stund. Mitt hjärta slår hårt mot revbenen och jag känner hur mina andetag ökar i mängd. Jag försöker att ha en sammanbiten min, men är medveten om att lite av min osäkerhet lyser igenom pupillerna. Jag biter ihop tänderna och tvingar andningen att inte bli ytlig. Sekunderna känns som timmar. Jag viker inte undan med blicken, även ifall de gröna ögonen får den påkommande rädslan att växa sig större. Jag vet inte hur länge vi står där, men allteftersom sekunderna går ser jag hur ilskan rinner av honom. Kanske är det mitt ansiktsuttryck som börjar ge vika för vad jag verkligen känner, vilket gör mig till ett mindre hot, eller också så ger han upp. Jag är både sur på mig själv och nöjd över situationen. Jag lyckas tämja honom. Sakta men säkert verkar jag få mer kontroll över hans känslor.

Han verkar inte vilja tvinga mig att gå och lägga mig igen. Istället tar han ett steg bakåt och synar mig noga med en bestämd min. Jag känner mig lättad, även ifall jag inte vet vad som kommer att hända härnäst. Det kanske jag kan fråga. Den rätten kan han inte förneka mig.

"Vad kommer att hända nu?" frågar jag lite försiktigare och inte lika spydigt den här gången.

Han står tyst en stund till, verkar inte ha några planer med att svara mig överhuvudtaget. Men så märker jag av en rörelse i hans ögon som tyder på att han tänker börja tala.

"Det står ett bad och väntar på dig i badrummet", säger han kort helt utan känslor. "Antingen så går du in och tvättar av dig, eller också så följer du med mig."

"Luktar jag så illa?" frågar jag då, kan inte låta bli att låta lite skämtsam.

Han höjer bara på ögonen.

"Du är dotter till en greve", säger han efter en stund. "Eller tog jag helt fel?"

Jag biter ihop och tittar lite surt på honom. Men jag kan av någon anledning inte vara allvarlig, även ifall han verkar anse mig som någon slags bortskämd diva.

"Du har tagit rätt", säger jag, rätar lite på ryggen och lyfter upp hakan. "Men jag är inte beroende av bekvämligheterna."

"Jaha", säger han då. "Skyll dig själv då."

Han vänder sig om och börjar röra sig mot dörren igen. Jag tar några snabba steg framåt för att visa att jag vill följa med.

"Vart ska du då?" frågar jag lugnt.

Han trycker ner handtaget och öppnar dörren samtidigt som han tittar bak på mig.

"Se mig om", säger han lätt. "Vi kommer att stanna här i ett par dagar."

-
Värdshuset är inte så stort. Det har två våningar. Den nedre våningen består av en hall där gästerna välkomnas av några värdar, en liten matsal med runt sju bord i olika storlekar, ett kök och två offentliga badrum. På övervåningen finns alla sovrum. Det finns både stora och små. Mitt rum är ett av de större. Allt är ljust och förvånansvärt vackert. Golvet är i trä medan väggarna består av ljusgröna, himmelsblå eller äggvita tapeter. De är fint mönstrade och skapar en mysig stämning i rummen. På nedervåningen, precis intill matsalen, ligger en veranda med plasttak och vitt staket. Ytterligare några små bord står på den öppna ytan. Intill staketen på kortsidorna av det rektangulära området står soffor i blommönster placerade. Jag förundras över stilsäkerheten och den sommarglada känsla som fyller upp huset. För att vara en kidnappare och mördare har Crestan god smak för hushåll. Eller också var det här det enda han hittade.

Solen står högt på himlen. Jag sitter i ena soffan och njuter av solljuset som sänks ner över mig. Värdshuset ligger precis mellan två mindre berg, så himlen är öppen över oss. Jag granskar de vackra blommor som växer längs med det närmaste bergets sida. Att stanna här i ett par dagar blir nog inte så farligt. Det blir kanske till och med riktigt njutbart.

Crestan står lutandes mot husets gulaktiga vägg med armarna i kors och verkar mer eller mindre försjunken i sina egna tankar. När jag vänder blicken åt hans håll möter han den direkt. Han har lugnat sig betydligt sedan mitt försök till utfrågning, och det har jag också. Hela området ger ifrån sig en harmonisk stämning. Om jag någonsin kommer att få se Crestans mjuka sidor så är det under tiden här.

Även ifall jag har lite hemlängtan och fortfarande känner viss avsky inför pojken så kan jag inte låta bli att le. Jag vet inte var det kommer ifrån, men jag känner mig ännu gladare när det pryder mina läppar. Crestan ser lite fundersamt på mig och höjer på ögonbrynen igen, men jag ser att ena mungipan nästan omärkbart dras uppåt. Han vet om att jag gillar stället. Jag sa det till och med till honom av någon oförklarlig anledning. Det verkar ha gjort honom nöjd. Det får mig att undra varför han vill att jag ska ha det bekvämt för mig. Varför vill han ge mig det jag vill ha? Jag kan inte betyda ett dyft för honom. Men han har ändå redan visat många tecken på att han vill mig väl.

Fast om han vill mig väl skulle han ha lämna tillbaka mig till min familj och låta mig vara ifred.

Jag ser ut mot bergen igen och suckar ljudlöst. Om Crestan skulle lämna tillbaka mig skulle han bli dödad. Jag vet att han förtjänar det. Jag borde ta första möjliga tillfälle till att sticka något vasst i hans hjärta, men dessa tankar har nästan runnit av mig, som om omgivningen gör mig lugnare, mjukare. Stället är så fyllt av liv att jag inte kan tänka mig en sådan händelse äga rum innanför dess väggar. Nej, om jag ska döda honom är det inte nu. Om jag ska döda honom får det bli när vi fortsätter vår resa.

Supermegafoxieazomehot

Superbt! ♥