Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

Sjukt bra!

SJUKT NICE!!

Omg, guud vad spännande, kan inte väänta!

Jag måste bara säga Tack. För ni är jättefina. Glad påsk också, hoppas ni haft en bra dag!

Kap.9 Arenan

Jag kände hur luften strömmade förbi mig och kunde nästan höra publikens vrål. De var hungriga, och jag hade gett dem redan mycket mat. Plötsligt bröt min kropp vattenyta och jag kände hur jag omgavs av kallt, mörkt vatten. Jag simmade snabbt upp till vattenytan och tog ett darrande andetag.
Jag öppnade mina rinnande ögon och drog håret ur ansiktet. Jag hade fallit ner i en stor sjö, med höga berg på min vänstra sida och en barrskog om min högra. Jag simmade snabbt till en liten utskutande klippsats och drog mig upp på den. Sedan lade jag mig ner och försökte få ner hjärtrytmen till det normala. Var det verkligen bara tre timmar sen jag, Farah och Sam gick till karriaristernas läger? Det kändes som en evighet, och mitt hjärta kändes tungt som bly när jag tänkte på Farah. Hon hade mist livet, för ingenting. Sam och jag hade kommit bort från varandra, och han satt säkert någonstans under en gran och grät ögonen ur sig.
Jag reste mig upp och stödde mig på armbågen. Hungern rev i magen, men jag hade inte lust eller ork att jaga någonting. Jag lade mig ner igen och stirrade upp i den blåa himlen. Vita moln jagade varandra på himlen och jag drömde mig bort.

Emmel som stod och skrattade medan jag ilsket kravlade mig upp ur vattnet jag ramlat ner i. ”Äh kom igen nu! Övning ger färdighet!” sade hon viktigt och jag blängde på henne. ”Bara för att du kan använda spjut!” skrek jag till henne. Hon gick fram till mig och tog spjutet i från mig. ”Här, håll spjutet så här. Sedan tar du kraft från benen och ryggen, inte armen. Du får mer kraft då.” Jag tog spjutet som hon sade och kastade den. Den fastnade darrande i ett träd ungefär 10 meter härifrån. Emmel var som besatt och hoppade upp och ner medan hon skrattade. ”Kom igen! En gång till!”

Ett till minne,

Det var första skoldagen, jag stod och pratade med Emmel om något dumt, när en pojke kom in på skolgården. Det var helt tyst, sedan spottade någon på honom. ”Vafan gör du här din huvudstadsunge?!” ropade en pojke. ”Ja! Gå tillbaka till skithålan där du hör hemma, där de tycker Hunger Spelen är bra!” ropade en flicka. Flickan hade otur, för en lärare hade hört henne och snabbt ryckt in henne i skolbyggnaden. Vi såg henne inte fören två dagar senare, med åtskilliga blåtiror.

Minnet försvann, och ersattes med ett nytt,

Jag gick upp till torget, skulle köpa lite grönsaker till min pappa, som inte orkat gå själv. Jag såg att det var en stor mängd människor samlade runt någonting och jag tog mig ängsligt fram till dem. Jag armbågade mig fram genom hopen av människor och kom fram till ”blodplattan”. Det var vad byborna kallade platsen i hemlighet, det var där folk fick stryk av fredsväktare. Synen som mötte mig var hemsk, en halvt död flicka hängde lealös i greppet på en fredsväktare. Ett till rapp skulle döda henne. Fredsväktaren släppte omilt ner henne på blodplattan och höjde armen. Plötsligt öppnade flickan sina chokladbruna ögon och tittade rakt på mig. Hon formade ett ljudlöst ”hjälp” med läpparna och utan att tänka sprang jag upp på plattan och slängde mig över henne. Rappet kom över min rygg och fredsväktaren svor. Han drog upp mig i kragen och skakade mig. ”DEN HÄR FLICKAN ÄR DÖMD TILL DÖDEN! FATTAR DU DET?! LÄGG DIG INTE I, SNORUNGE!” ”Jag…jag..” ”VAD?!” skrek fredsväktaren. ”Jag…Hur många rapp har hon kvar?” undrade jag. ”FEM!” brummade fredsväktarens röst. ”Jag tar dem istället!” skrek jag och hörde hur folkhopen där nere drog efter andan. Fredsväktaren såg först arg ut, sedan kastade han en blick på ”överste väktaren”. Han nickade barskt och släppte ner mig på plattan. Två andra fredsväktare rusade fram och drog bort flickans kropp. Den kvällen pysslades både jag och Emmel om, och vi fick veta hennes historia.

Jag öppnade ögonen och färdades tillbaka till verkligheten. Jag hade inte märkt det, men en silverfallskärm hade landat vid mina fötter. Jag grep tag i den och kravlade mig längre upp på klippan, tills jag var i skydd av de höga träden som omgav sjön.
Min första gåva av en sponsor var en paket med karameller och en lapp från Felix.
”Han lever.” stod det på den och jag blev genast lugn. Sam levde, och mådde säkert bra. Jag vecklade upp paketet och stoppade karamellen i munnen. Den smakade som de vi hade hemma, citron och äpple. Jag lade mig ner på den mjuka marken och lät solen värma mig. Om det var Felix’s mening att trösta mig så hade han lyckats, och jag gled sakta in i sömnen med ett litet, svagt leende på läpparna.

Åzum!!!!

Grymt bra!

Jag ska göra en film på denna fanfic i sommar.
Woop woop.

I WANT TO JOIN!!!!!

Bor du i Sthlm?

MadEye Moody: OMR are you sirius?
För isåfall har jag typ bästa castet för Asteria o_O
Jag är gärna med och hjälper till!