Det hårda livet (SV, Dramione)

*bevakar*

Förlåt fö att jag inte har skrivit! Jag har bara inte haft tid.
Jag vet vad nästa kapitel ska handla om, men min farmor och farfar är här och då känns de inte så bra att skriva.
Mer kommer definitivt nästa vecka, lovar!

Har förresten bestämtmig för att ha med trekampen ändå.

mer

Förlåt, ska skriva allt vad jag har imorgon, glömde att jag skulle vara så upptagen den här veckan. (Snälla någon Komentera)

Jätte jätte jätte jätte bra skrivet !! Fortsätt så

Älskar de kort kappitlen då hittar man lätt om man glömmer var man är nån stans så fortsätt gärna med att ha sådana kappitel.

Trevligt med nya läsare!

Säg till ifall ni hittar några fel eller liknande så rättar jag till det. Och om det tar för lång tid mellan kapitlena så säg det så ska jag göra vad jag kan för att ändra på det.
Tipsa gärna era vänner om den här ffen, känns inte om att jag har särskilt många engagerade läsare.

Kapitel 6, Korridorsmöte
Hermione:
Det var, för att citera Ron, ”äntligen”, torsdag, vilket gör att vi idag har vår första försvar mot svartkonster lektion.

Efter en oerhört obehaglig genomgång utav de oförlåtliga förbannelserna, där Neville nog hade fått ärr för livet, och Harry var lika onaturligt bra som vanligt, en lektion i förvandlingskonst där jag som vanligt fick beröm utav MacGonnagall, en håltimme och en omgång med skrabborna hos Hagrid, där Malfoy till allas förtjusning blev oerhört förödmjukad, började jag gå upp mot min sovsal för att lämna mina grejer.
På vägen lyckades min väska – till min förargelse – spricka. Jag suckade och böjde mig ner för att plocka upp mina grejer när jag plötsligt for upp vid ljudet utav steg bakom mig.
”Varför ligger du på golvet på alla fyra?” frågade en högst retsam och irriterande röst. Varför kan han inte vara som för fyra år sedan? tänkte jag tyst.
”Varför undrar du?” frågade jag honom irriterat.
”Vad spelar det för roll?” fnös han.
”För att jag tror mig ha en misstanke.” Svarade jag honom lugnt.
”Vad är det för liten mugglarfödd misstanke du har då?” Aj.
Jag gick ett steg närmare och sade:
”Att du fortfarande tänker på den där första dagen på tåget, och att du spräckte min väska med en liten enkel besvärjelse.” Sedan styrde jag mina steg mot biblioteket.

Draco:
Jag svängde tyst in i en i princip tom korridor, och såg till min förtjusning Hermione Granger gå där. Jag skickade en ickeverbal besvärjelse mot hennes väska, vilket ledde till att den sprack. Hon suckade och böjde sig ner för att plocka upp allt som redan låg i hennes överfulla väska. Jag såg ett perfekt tillfälle att ge igen för hennes hjärtekrossande ord på tåget, och började med högljudda steg gå i hennes riktning.
Hon flög upp vid ljudet av mina steg bakom henne, och – som för att krossa mitt hjärta lite till – såg nästan rädd ut.
”Varför ligger du på golvet på alla fyra?” frågade jag retsamt.
”Varför undrar du?” frågade hon med ytterst irriterad röst.
”Vad spelar det roll?” fnös jag åt henne.
”För att jag tror mig ha en misstanke.” Svarade hon mig lugnt.
”Vad är det för liten mugglarfödd misstanke du har då?” Jag och min stora trut. Att jag aldrig kunde hålla käft! Jag såg smärtan snabbt blixtra till i hennes ögon, men det försvann lika snabbt som det kommit.
Hon tog ett steg närmare mig.
”Att du fortfarande tänker på den där första dagen på tåget, och att du spräckte min väska med en enkel liten förbannelse.” Svarade hon mig nästan hotfullt.
Nu stod vi så nära varandra att jag kunde fånga upp doften av henne. Det luktade som blommor, skog, regn och någonting mer.
Sedan vände hon och gick mot biblioteket. Jag stod chockat och nästan lyckligt kvar.
Efter några minuter började jag känna mig fånig, så jag skakade av mig chocken och började gå ner mot Slytherins uppehållsrum.
På vägen mot fängelsehålorna kom jag på vad den oidentifierbara doften var för något. Nyklippt gräs.
Och plötsligt upp täckte jag varför jag var så lycklig. Blommor, skog, regn och nyklippt gräs var mina absoluta favoritdofter.

AWESOME

bevakar, jätte bra!!

Ny läsare, bevakar!

SUPERMEGADUNDERBRA!!!!