Sirius Blacks dotter

Åhh

Jaaa, pappa fixade det, ♥ u pappa


Aja, här kommer det:

___________________


Kap 4
När Mrs Harris och Mrs Winstone hade fått in alla igen, gick inte Alicia till matsalen utan till sitt rum. Troy hade kastat lappen på henne samtidigt som han hade gått in i huset, så hon hade den i handen. Alicia tittade ner på lappen igen och läste den för säkert den femte gången.

Vi har dödat en människa och kan göra det igen, om vi inte fått Black innan måndag kommer vi hit och dödar alla som är i vägen.

”’Black’, det måste vara jag” sa Alicia tyst för sig själv, ingen annan, som hon minns, hette Black i efternamn på barnhemmet. Alicia tänkte en lång stund och bestämde sig sedan för att ge sig av, bort från barnhemmet, när mördaren med pinnen då skulle återvända och se att Alicia inte var där skulle han ge sig av. Alicia tog tag i sin rosa ryggsäck som hon hade hittat när de var på semester. Den var, som när hon hittat den, tom. Hon öppnade den och la i lappen, en penna, ett block, en gruppbild på alla personer på barnhemmet och filten som hon var inlindad i när hon kom dit, när hon var ett spädbarn. Hon stängde väskan försiktigt och kollade sig runt, hon skulle verkligen sakna det här.

När klockan var halvtolv och Valerie, och förhoppningsvis alla andra, låg och sov, ställde sig Alicia upp och tog sin väska. Hon gick försiktigt till dörren och öppnade den, den knarrade lite, men Valerie sov fortfarande djupt. Alicia gick ut i korridoren och gick ner för trappan, och när hon var nere smög hon mot dörren, den var låst.
”Nu kommer jag aldrig kunna komma ut.” Alicia suckade för sig själv och testade att öppna den igen, den var öppen. Alicia gick förvirrad ut genom dörren, hon var nästan säker på att den var låst. När hon bestämt sig för att inte tänka mer på det gick hon iväg, ut på gatan där enstaka bilar kom en och en.

När hon gått en stund hade hon kommit till en svart gata med långa hus med flera våningar. Efter Alicia stannat och granskat husen såg hon ett litet fel; mellan hus nummer elva och tretton saknades nummer tolv.
”Det är säkert ett litet mattefel” sa hon och log för sig själv. Exakt efter hon sagt det hörde hon röster och fotsteg. Hon sprang snabbt in och gömde sig bakom några buskar, då såg hon att det kom några, lite otydliga, gestalter fram på gatan, hon hörde att de pratade lite men hon kunde inte utskilja orden. Och helt plötsligt, utan någon förvarning, började husen skilja på sig och ett till hus kom fram i mellan det; Nummer tolv.


________________


Det här kapitlet var mycket kortare, jag vet. men jag hoppas ni tycker att det är bra ändå

MER

Åhhh, längtar så efter mer

Jättebra, men man kan inte se nummer 12 om inte hemlighetsvektaren berättat för en om det.

Jättebra!

jättebra, meer!
("mördaren med pinnen", älskar )

Jättebra! :>

Superbra!

Super bra!!!!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥