Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Tack! Det får du se snart

Vad kul! kommer så snart det går!

Haha Tack så mycke ♥ HMH

Åå vad bra! Undrar vad som händer!! Hoppas det kommer mer snart

Tack! Här kommer mer igen, hann precis klart så lägger ut på en gång

Kapitel 10

Synen var vacker, små ljus brann här och där över hela rummet och jag visste vart vi var, killarnas sovsal. Mitt i sovsalen låg en filt på golvet med några gråa kuddar och på filten stod det en tårtbit. Jag försökte prata men jag var mållös, det var så fint, bara för mig. Jag kysste honom i brist på ord och han kysste mig tillbaka.
”Tack” sa jag tyst samtidigt som vi satte oss ner på filten och han log mot mig ”Jag funderade faktiskt på om vi skulle på typ picknick, fast utomhus då, men det var bara en av många gissningar” Han skrattade.
”Utomhus? Du är för gullig du Jane” Sa han samtidigt som han tog upp en sked som låg på tallriken. Han tog en bit av tårtan på skeden och lyfte den mot min mun. Smaken fyllde upp hela mig och jag kunde inte låta bli att sucka,
”Den var såå god” Sa jag och han log samtidigt som åt en bit själv.
”Mm den var god” Sa han också och jag visste att han upplevde samma känsla som jag. Jag tog skeden ur hans hand och han tittade frågande på mig. Jag delade tårtan i två bitar och från den ena tog jag en så stor bit jag kunde få upp på skeden. Jag kastade en blick på Marcus som fortfarande såg lite förvirrad ut. Jag lyfte då upp skeden i ansiktshöjd och med den fart jag kunde, kastade jag tårtbiten mot honom. Jag träffade mitt i ansiktet på honom och jag började gapskratta. Han kollade surt på mig, men han kunde inte hålla sig för skratt och hans sura min sprack snabbt upp i ett leende.
”Nu ska du få” Sa han och tog upp resten av tårtbiten som jag redan hade tagit av med bara händerna. Jag ställde mig upp för att springa iväg men halvvägs uppe fick han tag i min arm och drog ner mig på marken. Han höll fast mig och jag skrek av skratt.
”Nej Marcus, gör det inte, gör det inte!” Skrek jag och han närmade tårtbiten mitt ansikte. Jag skrattade så mycket att jag hade svårt att andas och jag kunde se att han också skrattade.
”Nu blev det jobbigt va?” Sa han och jag försökte dra mig ur hans grepp.
”Jag ger mig! Jag gör vad som helst!” Skrek jag och fortsatte att skratta.
”Verkligen vad som helst?” Sa han och han drog tårtbiten lite längre bort från mitt ansikte. Jag drog ner lite på mitt skratt och såg att han hade torkat bort tårtan från sitt ansikte.
”Ja, vad som helst” Sa jag lugnt samtidigt som jag försökte hämta andan.
”Okej det går jag med på” Sa han och släppte greppet om mig. Jag satte mig upp och tittade på honom när han flinade.
”Å andra sidan” Sa han och tryckte tårtbiten rakt i mitt ansikte. Jag skrek av alla krafter jag hade och tog upp händerna i ansiktet. Vi skrattade när jag försökte ta bort det mesta av tårtan från mitt ansikte. Jag böjde mig fram till Marcus och kysste honom och han kysste mig tillbaka. Vi satt länge och bara skrattade, kysste varandra då och då och åt upp det lilla som var kvar av tårtan.

”Kom” Sa jag efter ett tag och jag ställde mig upp. Han följde efter mig när jag gick mot fönstret i hörnet av rummet. Jag satte mig och kollade ut på snön som fortfarande föll så fint från himmelen.
”Det är jul snart” Sa jag och han nickade.
”Jag gillar julen, alla samlas och man har kul, det är så fridfullt” Sa han och jag log mot honom.
”Julen är helt klart bästa delen på året” Sa jag och lade en hand mot rutan för att känna kylan rusa genom blodet. Jag tog bort handen och tittade på handavtrycket som var kvar efter min hand på fönstret. Marcus tog sin hand och satte den bredvid mitt avtryck och tog efter ett tag bort den. Han ritade ett hjärta runt de två handavtrycket och jag skrattade lågt.
”Vad?”
”Precis som i Lady och Lufsen” Sa jag och log mot honom.
”Precis som vadå?” Sa han förvirrat och jag skakade på huvudet.
”En mugglargrej bara, inget att bry sig om” Sa jag och kysste honom snabbt.
”Kan du inte berätta?” Frågade han och kollade på mig med något som såg ut att efterlikna valpögon.
”Kanske en annan gång” Sa jag och tänkte att vi faktiskt kunde kolla på filmen någon gång.

”Kan vi inte gå ut och ha snöbollskrig?” Sa jag otåligt och Marcus skrattade åt mig.
”Det är nästan mörkt, snart får vi inte vara ute” Sa han och jag tittade bedjande på honom.
”Snälla? Vi hinner lite i alla fall” Sa jag och hoppades på ett ”Ja”.
”Okejdå, bara för att det är din dag idag” Sa han och jag flög upp för att springa och hämta kläder så snabbt som möjligt. Det som hade hänt flera gånger samma termin hände igen. Allt blev suddigt i svart och rosa. Jag vet inte varför just svart och rosa, men allt blev mer och mer otydligt. Jag kunde höra Marcus i bakgrunden säga något, men jag kunde inte urskilja orden som kom från hans perfekta mun. Jag föll långsamt ner mot golvet och jag sträckte ut armarna för att stoppa fallet så mycket som möjligt. Jag slog hårt ner i marken och de rosa serpentinerna på marken blev snart svarta, precis som resten av världen.

jättebra!!
Undra vad som hände??

Okej här kommer ett kort och inte så bra kapitel alls.. Jag tror att jag ska avsluta snart, inte helt säker men tror att det här är nästsista kapitlet
skojja bara xD kommer mer

Kapitel 11

Jag öppnade ögonen försiktigt och möttes av ett otroligt ljus. En kille stod framför mig vänd bortåt.
“Vem är du?” Frågade jag. Han vände sig mot mig och sträckte ut handen för att hälsa.
“Dale” Sa han och jag kände mig förvirrad, vem var han?
“Jane” Han nickade och tittade bekymrat på mig.
“Ehm, vem är du egentligen?” Frågade jag och han skrattade lågt, kände jag honom? Kände han mig? Jag ansträngde mig för att försöka komma ihåg vad som hade hänt tidigare. Jag kom ihåg något med snö, och Marcus, jag kom ihåg att vi hade varit ihop i några månader.
“Du har träffat Marcus va?” Sa han och jag nickade långsamt, kände han Marcus?
“Ni passar bra ihop” Sa han och jag tittade förvirrat på honom.
“Du förstår väl ingenting nu gör du?” Jag ruskade på huvudet och han suckade djupt.
“Jag är Marcus bror” Sa han tyst och tankarna snurrade runt, Marcus hade inte sagt något om att han hade några syskon.
“Va? Men...” Sa jag undrande och han avbröt mig.
“Jag lever inte längre, jag dog i våras” Sa han och jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken.
“Är... Är jag död?” Frågade jag med skakig röst och han tittade på mig.
“Nej, du kommer att vakna upp, du har bara svimmat” Sa han och jag kände mig lite lättad. Jag gjorde ett försök att resa på mig men mina ben svek mig och jag ramlade ihop på marken. Han satte sig bredvid mig och han tog ett djupt andetag.
“Jag vill att du gör mig en tjänst” Sa han och jag nickade långsamt.
“Marcus tror att han aldrig kommer bli förlåten för det han har gjort, snälla, snälla berätta för honom att jag förlåter honom” Sa han och en tår föll ner för hans kind.
“Vad har hänt?” Frågade jag och jag visste att jag var precis på gränsen till att börja gråta. Han tittade på mig med sina lika havsblå ögon som Marcus och först då insåg jag hur lika de var varandra.
“Marcus kommer att berätta för dig” Sa han och jag såg hur han gled längre och längre bort från mig.
“Låt honom veta att jag alltid kommer att vara med honom” Sa han och en tår rann långsamt ner från min kind och sedan ner i mitt knä. Jag stängde ögonen och väntade på att komma tillbaka till verkligheten, vad hade precis hänt?

“Jane?” Det var Marcus och jag kände hans varma hand hålla om min. Jag klämde åt hans hand och öppnade ögonen långsamt. Allt var suddigt av tårarna i ögonen och de föll hejdlöst ner för mina kinder.
“Jane, vad är det?” Frågade han och jag tittade runt i rummet för att se vart jag var. Sjukhusflygeln var lika ljus som vanligt och jag flyttade min blick till Marcus.
“Du svimmade när du ställde dig upp, madam Pomfrey säger att du bara har lite lågt blodsocker” Sa han och jag nickade samtidigt som jag försökte fundera ut vad jag skulle säga till honom.
“Marcus, jag...” Jag tog ett djupt andetag och han tittade på mig frågande. “Jag vet inte om jag drömde eller vad som precis hände men jag träffade en kille, Dale” Hans ansiktsuttryck gick från frågande till hjärtbristande. Tårarna gled ner för mina kinder.
“Min bror” Sa han och jag såg en tår glida ner från hans havsblå ögon.
“Han ville att jag skulle berätta en sak för dig, han ville att du skulle veta att han förlåter dig och att han alltid kommer,” Jag tog ett djupt andetag till och jag såg att han fler tårar kom från hans ögon “Att han alltid kommer att vara med dig” Han tittade upp mot fönstret och började prata.
“Det jag gjorde är oförlåtligt, men jag visste att han aldrig skulle lämna mig på riktigt”
“Vad hände?” Sa jag så lågt att jag nästan viskade.
“I våras var jag och Dale ute i skogen, vi skojjade lite med varandra och jag puttade till honom. Jag såg inte att han stod på kanten till den stora floden och han... han ramlade i” Sa han och jag kramade Marcus samtidigt som jag kända att min axel blev fuktig av hans tårar. “Jag försökte rädda honom, men det var för sent”.
“Var det därför som ni flyttade hit?” frågade jag försiktigt och jag kände att han nickade.
“Mina föräldrar ville inte bo kvar i Afrika när Dale hade... dött”

Vi satt länge och grät och vi blev lämnade i vår ensamhet. Dagarna gick och jag och Marcus försökte vara glada åt minnet av Dale, det var ju trots allt det som han antagligen ville.

Vad duktig du är. Jätte bra kapitel!

Tack!! Känner dock att det var lite brist på idéer i morse när jag skrev

Jättebra!
vad sorgligt

Bra!

meeer