PG-12 Den 31 Oktober 1981 [SV]

Tack alla! ♥ Ni är underbara! Ni kan gärna ge konstruktiv kritik (säga vad som borde förbättras, osv.)
Det här är - tyvärr - det näst eller näst, näst sista kapitlet! Men det är ju inte slut än.. Nej, för nu kommer ett brand new (helt nytt) kapitel! Enjoy!
------------------------------------------------------------

Kapitel 7 - På liv och död.
"Hej då, Nagini. Jag är snart tillbaka", sa Lord Voldemort på parselspråk till sin orm. Nagini rörde på sitt stora, ovala, ganska platta ansikte. Det skulle föreställa en nickning, men det såg mest ut som om hon hade en konstig muskelsjukdom.
Voldemort gick ut ur sitt tillhåll. Han svepte runt och försvann på fläcken. Det Voldemort utförde var inte transferens. För att han svävade tyst och elegant uppe i luften. Han visste att det skulle ta längre tid, men tid, det var inget problem för honom.

Hemma hos familjen Potter satt James i en fåtölj i vardagsrummet och läste en tidsskrift. Han tittade upp på Lily som stod i öppningen till vardagsrummet och granskade James.
"Jag tar vaktpasset ikväll", sa han till sin fru och log.
"Okej", sa Lily och log tillbaka. "Var försiktig."
Hon kysste James. James kysste tillbaka.
"God natt", sa hon och gick ut.
"God natt", mumlade James.
James lyssnade på stegen efter Lily. Upp för trappan och in i deras rum på övervåningen. Till slut dog de bort, och James återgick till tidsskriften. Han hade inte hunnit långt innan det hördes dova bankningar på dörren i hallen intill. Ljus som var tända fladdrade till och slocknade. Ljudet av klockan som precis slog det nionde - och sista - slaget dog hastigt ut, som om en fjäder hade lossnat. James visste vem det var. Lord Voldemort.
Det kröp kalla kårar på James bara han tänkte på namnet.
"Vem där?" sa James för att försäkra sig om sina värsta farhågor var sanna. Med en kall och väsande röst sade Lord Voldemort:
"Du vet nog vem det är... James Potter."
"Lord Voldemort!" sa James modigt.
Ett väsande skratt kom genom dörren och träffade James öron med en smäll.
"LILY! TA HARRY OCH FLY!" vrålade James. Han visste att det inte skulle dröja länge innan Voldemort tog sig in i huset. James rusade mot trappa just som dörren slog upp med en smäll. I dörröppningen visade sig Voldemort. Smal och ormliknande. James var försvarslös. Han tog två trappor i taget för att försöka komma upp till sovrummet där Lily och Harry var. När han hade nått fram till det sista trappsteget hörde James Voldemort ropa:
"Avada Kedavra!"
Förbannelsen träffade James i ryggen på vänster sida. Han föll till backen. Död.
Voldemort gick uppför trappan, förbi James döda kropp - som han sparkade på - och kom fram till en korridor med fem stängda dörrar. Voldemort lyssnade intensivt från vars det kom något ljud ifrån. I rummet näst längst in på vänster sida kunde man finna Lily som talade till en gråtande Harry som befann sig i sin spjälsäng. Hennes röst var lugn, men ändå kunde man höra rädsla och sorg i den när hon sa:
"Harry... Schh... Var säker, var stark. Pappa och mamma är så stolta över dig, Harry. Vi älskar dig! Vi kommer att ses snart igen, gubben! Schh..."

Voldemort stormade mot rummet där Lily och Harry befann sig. Lily stod upp. Hon stod mellan spjälsängen och Harry. Hon grät högt.
"S.. snälla! Du får döda mig! Döda inte Harry!" snyftade hon.
"Flytta på dig, din dumma jänta!" sa Voldemort kallt.
"Nej! Döda inte Harry!"
"Flytta på dig, annars går du samma öde till mötes som din man!"
"NEJ!" ropade Lily så stadigt hon kunde.
Voldemort orkade inte med det något mer.
"Avada Kedavra!" utropade han, och en grön ljusblixt bröt fram ur hans trollstav och träffade Lily i bröstet. Hon tyckes falla till backen långsamt.
Nu fanns det inget emellan dom. Det var bara Harry Potter och Voldemort. Öga mot öga. Harry tittade på sin livlösa mamma och grät högt.
"Jamma! Jamma!" grät Harry fram.
"Nej!" ropade Voldemort kallt.
Harrys blick riktades mot Voldemort. Dom såg in i varandras ögon.
"Avada.. Kedavra!" ropade Voldemort för tredje gången. Trollformeln for mot Harry med en jättestor kraft - rätt i pannan. Men istället för att sluta där studsade formeln tillbaka på Voldemort och träffade honom rätt i magen. Voldemort skrek till. Sen blev allt tyst.

ooh mega bra, blir alldeles rörs ♥

Jättebra!

:/ skitbra!

BRA

Bravo!!

bravo, fast sorligt

Väldigt bra.

Skitbra ♥
Du får till det så bra, du börjar låta som J. K. Rowling!

Men innan såg han väll ganska normal ut eftersom var mänsklig. Bara för att han delar på sin själ så blir han inte helt plötsligt fulare och tappar näsan?
Visst var han blek och jag har för mig att man kunde se en röd glimt i ögonen när han var yngre.