Varför inte skriva tillsammans?

Okej, seriöst förlåt men jag måste hoppa ur detta rs, igen. Hinner inte med att skriva och ah...

O-ok-kej…

Synd

Då blir det luna lovegood 21 nu va?

okej... då skriver jag... jag är i danmark, förlåt om det är danska bokstäver... (alltså æ och ø)

~Sabina~

Jag vet inte varför, men jag var helt plötsligt gamla Sabina. jag sökte upp Sofia, för jag behævde berätta för någon. Så jag berättade vad Druella sagt, och hon avbröt mig inte. tyckte synd om mig, det var tydligt! åh men! Jag som hatar när man tycker synd om mig! Eller... nu gör jag det. innan var det whatever. Jag bryr mig mer om vad andra tänker nu.
_______________________________________
nu orkar jag inte skriva mer...

Tjo MIN TUR!
Var skit rädd för att jag missat massor när jag låg inne på sjukan...Men det hade jag inte ^.^
Draco är sur på dig nu Hanlio... han hälsar att du inte får lyssna på låten mer!
Skum dröm Emelie hade... den verkar jättespännande!
Luna...Kanske dem håller på att förändras tillbaka? SHIET VAD SPÄNNANDE DETTA ÄR ♥
[Och Sofia... Passa dig så att det inte blir en ordentlig fest och att någon lägger alkohol i bålen!]

Draco gjorde sitt bästa för att
blänga på Mara när hon satte sig bredvid honom.
Man kunde inte påstå att hon såg direkt glad ut
och det retade honom ännu mera.
Hon skulle bara veta vad han kunde göra!
Då skulle hon nog inte ha sett sådär äckligt självbelåten ut.
Lektionen var precis så tråkig som den brukade vara,
och Draco störde sig som vanligt på tjockskallen Neville som fjäskade runt och tjänade tio poäng åt Gryffindor bara för att han kunde svaret på Proffesor Sprouts fråga om Manghoryor.
När de en timme senare äntligen fick slänga dem äckliga håriga plantorna åt sidan och gå ut ur det kvava växthuset hade fortfarande inte Crabbe och Goyle kommit tillbaka.
Draco undrade ilsket hur lång tid det skulle ta att skriva några rader med meningar, de straff som dem hade fått för att de inte hade lämnat in sin läxa till McGonagall.
På väg ut från växthuset passerade han Sofia som log överlägset mot honom. Log!
Han knuffade till henne med axeln och passade på att trampa Potter hårt på foten när han gick förbi.
Det verkade som om Potter hade blivit kär i Sofia, för han såg hela tiden till att hålla sig i närheten av henne. Patetiskt.
Nästan lika patetiskt som att den där Ron hade börjat hänga efter Draco och hans kompisar, men nu syntes han inte till.
Skolkade han?
När Draco tänkte efter så hade han inte sett Weasley överhuvudtaget. Han ryckte på axlarna och fortsatte upp mot slottet.
Hoppas att han inte skulle komma tillbaka mer.

Bullen1

Är Bullen1 online eller ska vi hoppa direkt till Hanlio?

Hon har inte varit inne på fyra dagar ... Hon kanske är på semester? Men jag vet inte ...

Okej Bullen1, vi hoppar dig så länge, skriv direkt när du kommer in

Okej, då är det min tur, då?
Sofia Albuslovers tur när hon läst allt det här ...
~Mara~
Det mesta var suddigt, men jag minns små bilder. Som när jag som 4-åring - då med mörkbrunt hår - satt ute på gräsmattan en dag när solens strålar lekte över mitt hår och jag satt och försökte lösa ett pussel. Sen minns jag hur jag tittat upp när nån kommit ut ur huset och sen hur jag lett. Men personen som kommit ut är alldeles suddig. Man kan se att personen bar en svart klädsel och det allvarliga ansiktet. Men Inget mer.

En annan dag när jag var 6 år satt jag vid husets flygel och strök över dom släta tangenterna. Jag minns fortfarande hur skymningens strålar skonsamt flutit in genom glasväggarna omkring mig. Flygeln hade stått i ett eget hus utomhus med glasväggar och tak. Det hade känts som om man satt mitt ute i trädgården.
Jag hade kärleksfullt tittat på flygeln. Den var så vacker. Sen hade jag tagit ett djupt andetag och låtit mina fingrar flyta över de vita och svarat tangenterna. Jag hade blundat och låtit dom styra.
Jag försvann in i tonerna och kände bara strålarna i ansiktet. Jag hade aldrig märkt hur dörren försiktigt öppnats och hur någon ställt sig tryckt mot glasväggen.
När jag slutat spela hade jag väntat ett ögonblick och låtit den sista tonen försvinna ur mitt sinne innan jag öppnade mina då bruna ögon.
"Du spelar vackert, kära lillasyster." hade jag hört bakom mig.
Jag hade tvärt vänt mig om överraskat tittat på honom innan jag lett stort och svarat med små lyckotårar i ögonen:
"Tack storebror. Det var snällt sagt."
Han hade gått fram med sina ensamma och tomma steg och satt sig bredvid mig på pallen framför den stora flygeln. Vi hade tittat på varandra en stund och eftersom jag bara var 6 år hade jag tillslut kramat hans arm hårt och suckat nöjt. Han hade först tittat rakt ut i luften innan en tår runnit nerför hans ena kind. Då hade han tagit tag i mig och tryckt mig i en stor kram tillbaka.
"Jag älskar dig, kära lillasyster."
"Jag älskar dig också, kära bror, du är den snällaste jag vet."

När jag fyllt 8 år hade han förändrats. Han blev så mycket mer allvarlig än han varit förut och han var inte lika mycket hemma. Han träffade bekanta, sa han alltid när jag hade frågat honom.
"Måste du alltid bort!?"
"JA, Mara, släpp mig nu!" hade han fräst och försökt skaka bort mig där jag klängde på hans arm.
"Men VARFÖR?" hade jag gråtit och känt hur ont det gjorde när han lyckades bända upp mina små fingrar runt hans arm.
Han hade inte svarat utan släppt mig så att jag rasat ner på marken i en liten hög. Jag hade känt mig liten och värdelös och sviken där nere i leran och tittat ner i marken för att dölja för honom att jag grät. Då hade han bara tyckt att jag var en ännu jobbigare lillasyster.
Han hade börjat gå därifrån när jag tittat upp och inte kunnat hindra mina små tårar från att rinna ner för ansiktet i strida strömmar. Jag hade inte kunnat hindra min röst från att vara liten och ynklig när jag snyftat:
"B-bror ... M-måste ... du-u ... " jag hindrade mig själv från att hicka till, " ... gå ... ?"
Han hade stelnat till vid mina tysta och nästan ljudlösa ord. Han hade sneglat bakom sig och jag hade stirrat ner i marken och tryckt ihop ögonen för att hindra tårarna från att rinna.
Han hade gått fram till mig och tagit tag om mina armar. Sen hade han dragit upp mig ur leran och smutsen på marken och fått mig att ställa mig upp.
Han hade torkat mitt ansikte med en näsduk han haft i fickan och sen hade vi tittat på varandra. Jag med mina rödkantade, violetta ögon och han med sina svarta, nu tårfyllda ögon. Sen hade han kramat mig hårt och viskat i mitt öra:
"Förlåt, Förlåt, förlåt mig Mara, jag menade det inte, förlåt mig."
Sen hade han börjat gråta.

Jag var en kropp med ett stort hål inuti. Jag var en kropp utan själ. Jag var en människa utan liv.
Och orden. Orden. Dom ekade i mitt huvud och jag skrek. Bara smärta. Det var det enda som existerade. Ändlös smärta som spred sig som en explosion genom min kropp.

Ta dig härifrån och bli stor, okej? Lova mig att du ska kämpa för att bli mäktig, då blir jag stolt.

Jag brydde mig inte om Pansy eller Druella trodde att jag var knäpp där jag satt i sängen skrek rakt ut med tårar som rann. Dom kunde tro att jag var galen, för jag visste att jag inte var det. Jag kunde få dom där två att glömma ändå.
Och om jag ändå kunde få mig själv att glömma honom. Men mitt inre ville inte glömma honom, det brydde sig inte om hur hela min kropp plågades. Det ville ha kvar honom.

"Jag älskar dig, kära lillasyster."
"Jag älskar dig också, kära bror, du är den snällaste jag vet."

Okej, det här är ett rollspel, ingen ff, men jag grät när jagläste ditt inlägg, Hanlio! Nästan, iaf. Sofia Albuslover, du måste skriva! Jag vill nämligen skriva!