13 och såld

Men vem bryr sig? Snart är han ju ändå död. Eller hur, t i l d a..? *Härmar Richards ondskefulla äckliga leende*

Ja, ellerhur t i l d a? *ta fram kniv och gaffel*

*Tar fram rep och "lånar" Richards vassaste svärd*

Oh gosh, vi hamnar på Richard nivå nu! O.O

Det förtjänar han!

HELL YES!

Ni är ju fan läskiga... o.o
Angående Richards död... I can't promise anything, you know



Kapitel 108



Jag kände mig hopplös. Dum och hopplös som inte kunde göra någonting för Abel. Jag riskerade hennes liv om jag försökte få en glimt av henne. Det bästa jag kunde göra var att sitta på mitt rum, ovetandes om var min syster var och hur hon mådde.
Jag hade berättat allt för Mathilda. Om mor och allt som hänt med Aiden. Allting förutom att Clive Porter var här. Det var bäst att hon inte visste om det. Jag visste egentligen inte varför, men det kändes bäst så. Även om hon stöttade mig i vått och torrt och jag kunde lita på henne.
Mathilda förstod. Hon tröstade mig när jag var ledsen. Men hur mycket hon än tröstade mig försvann det hemska aldrig. Det skulle alltid vara kvar. Även när Richard var död. Jag skulle minnas och komma ihåg allt som hänt. Det skulle aldrig försvinna från mitt liv.

En dag gick jag till professor Herke. Jag var ivrig att berätta att Richard anade att Clive var nära. Jag småsprang uppför trappan och hann inte ens märka att jag inte kände av illamåendet eller yrseln som jag fick i trånga utrymmen.
"Hej Alice", hälsade Herke när jag kom in.
"Jag har något att berätta", sa jag direkt utan att bry mig om att egentligen hälsa. Jag stängde dörren bakom mig och fortsatte. "Richard tror att Clive Porter är i skogen med motståndsrörelsen. Han vet inte säkert, men han anar det. Han letar också efter lägret, fast det visste ni nog redan."
"Vet han om att Clive Porter finns?" frågade Herke.
"Såklart han vet. Han har vetat det länge. Men inte vart han är, han bara tror att han är i skogen", berättade jag. "Nog måste ni ha vetat att Richard visste om att Clive fanns och vad han var ämnad att göra?"
"Vi visste inte säkert, såklart anade vi nu mot slutändan, men vi har inte tänkt på det särsilt länge", sa Herke. "Det var bra, Alice. Men nu får du sätta dig ner och öppna din bok. Vi har mycket att ta igen."
Vi fortsatte lektionen. Jag skrev och skrev. Det värkte i handen när vi var klara.
"Professor Herke?" frågade jag innan jag skulle gå. "Vet ni något om när ni kommer anfalla?"
Herke skakade på huvudet. "Nej, jag har ingen aning."

Senare på eftermiddagen försökte jag komma på hur jag skulle kunna träffa Abel. Jag kunde inte låta henne lida, om hon nu gjorde det. Jag var tvungen att komma på något. Men hur?
Jag tänkte försöka övertyga Richard om att få träffa henne en gång till. Jag visste inte vad jag annars skulle göra.
Så jag gick ut ur min kammare och ner till den stora salen där jag först hade träffat Richard. Jag viftade bort det hemska minnet och fokuserade på Abel och hur mycket jag behövde se henne.
Korridorerna såg exakt lika ut, samma slags sten och i vissa fall, samma pelare. Inga fönster förutom på utsidan av slottet. Inga väggbonader. Bara facklor som gav korridorerna ett skimrade ljus.
Jag gick in i salen utan att titta på vakterna som stod bredvid den stora dörren. Där inne såg jag en hemsk syn. En man som grimaserade av smärta, stod höll sig om handleden, och där tog det slut. Det fanns inget mer efter handleden förutom hemskt mycket blod och ett öppet köttsår. Handen låg en bit ifrån på bordet som han satt bredvid på knä. På bordet låg ett blodigt svärd.
Det vändes direkt i magen och jag ville bara vända om och springa därifrån. Men när jag såg Richard stå bredvid bordet och torka bort lite blodstänk på händerna tvingade jag mig att stanna. Jag kunde bara föreställa mig hur blek jag såg ut. Som ett spöke. Richard såg mig och kom fram till mig. Några vakter kom efter honom och drog med den stackars mannen förbi oss. Jag undvek att röra dem.
"Vad var det nödvändigt för?" frågade jag när jag svalt kräksmaken som hade kommit.
"Det var hans straff", svarade Richard enkelt som om det vore den naturligaste saken i världen. "Han ska vara glad att det inte är hans huvud som ligger på bordet."
Jag kunde inte svara, rädd för hur jag skulle reagera. Om jag skulle bryta ihop eller kräkas.
"Så vad ville du?" frågade Richard efter en kort stund.
Jag tvingade mig själv att svara.
"Jag... jag ville bara be om att få se Abel igen", började jag försiktigt. Jag tog en liten paus innan jag fortsatte med lite starkare röst. "Jag vet inte hur jag ska förtjäna att få träffa henne. Och jag vill träffa henne av hela mitt hjärta. Jag vill bara se att hon mår bra, att hon inte är allt för skadad. Jag behöver inte prata med henne, bara få se så att hon är okej. Det är allt jag begär."
Richard stirrade på mig, men jag vågade inte möta hans blick. Han sa ingenting på en bra stund.
"Jag ska tänka över saken", sa han till slut. "Jag lovar inget, och du kommer bara få se henne. Om det nu betyder så mycket för dig. Kom ner hit om en halvtimme. Om jag tillåter det, så kommer hon vara här."
Jag log ett litet leende, fortfarande illamående. "Tack", sa jag. Sedan vände jag mig om för att gå.
"Du ser sjuk ut", konstaterade Richard efter mig.
"Jag... jag mår lite illa", svarade jag. "Det blir nog bra sen."
"Försök att vänja dig vid saker som de här. Det kommer en dag då du kommer behöva göra det själv", sa Richard efter mig när jag började gå.
Nej. Den dagen skulle aldrig komma, Clive Porter skulle döda honom och ta över tronen. Jag skulle leva med mor, Abel och Aiden. Jag skulle aldrig behöva göra något sådant. Och det var jag hemskt glad för.

Gr8!

Ja... vi är lite läskiga. ^^

Tack!
Fattar ni att det bara är några kapitel kvar??



Kapitel 109



Jag gick fram och tillbaka på mitt rum. Jag var alldeles för ivrig för att sitta ner och vara stilla. Samtidigt som jag hoppades på att äntligen få träffa Abel igen, ville jag inte hoppas på för mycket och sedan bli besviken. Det var ju trots allt Richard den Mörke som skulle bestämma om jag skulle få träffa Abel eller inte. Han kunde vrida och vända på varje förslag han fick. Kanske han hade gjort det nu också. Han kanske skulle fixa att jag fick se Abel igen. Men han hade också sagt att jag inte fick röra henne, eller prata med henne. Han kanske rent av tog med sig Abels döda kropp, eller visade mig till hennes grav...
Jag tvingade mig själv att inte tänka på det. Istället för att fortsätta vanka av och an i rummet gick jag istället fram till fönstret och tittade ut. Solen gick snart ner, men trots det var det redan mörkt. Molnen och regnet gjorde Pistore dystert, som om vädret ville visa Pistores sanna jag. Pistore var inte det där underbara landet med kullarna och bergen, skogarna och sjöarna. Det var bara så det såg ut på utsidan. Om man sedan grävde djupare skulle man snart inse hur människorna led, hur deras hem försvann på grund av en enda fackla tillhörandes en soldat som jobbade för Richard. Man skulle upptäcka att allt inte var så okej som det såg ut att vara.
Mathilda väckte mig ur mina tankar och jag tittade på henne. Hon bar inte på något förutom ett leende.
"Richard säger att du kan gå ner nu", sa hon.
Jag log stort. Nu var det dags. Antingen skulle jag få se hur hon mådde, eller så kunde jag bara fortsätta hoppas på att hon var okej. Det orkade jag inte längre. Jag behövde få veta hur hon mådde, det betydde otroligt mycket för mig. Mer än vad det borde göra egentligen. Jag visste inte vad jag gjorde längre, hur jag tänkte, vad jag tyckte. Någonstans visste jag väl, men allt kändes så konstigt. Så ihoptrasslat. Mitt liv var som en stor knut som var omöjlig att lösa upp.
"Tack Mathilda!" sa jag och rusade sedan förbi henne. Jag gick förbi vakterna men började småspringa så fort jag var ensam igen. Det var första när jag kom till korridoren med dörren in till salen som jag stannade till.
Jag började gå så lugnt och i en så vanlig takt jag kunde mot dörren och vakterna som stod på var sida av den.
Jag öppnade dörren och klev in. Det jag såg var en sådan lättnad.
Där stod Abel, livs levande. Hon såg skärrad och rädd ut, och hon hade ett blått blåmärke på hennes kind. Det var från när Richard slog henne, när jag var med. Han hade inte slagit henne mer än det. Såklart var det hemskt det också, men ändå en stor lättnad i jämfört med vad som hade kunnat hända med henne.
"Abel", viskade jag lättat. Abel log stort hon också.
Jag skulle precis springa fram till henne när Richard dök upp vid min sida.
"Kom ihåg vad vi sa, Alice", påminde han mig.
Jag hejdade mig besviket. Jag hade glömt bort det när jag såg Abel. Min älskade lillasyster som verkade vara okej.
"Tack", sa jag, "för att jag fick träffa henne."
"Jag tyckte att det inte skulle skada om ni ändå inte skulle prata med varandra", svarade han.
"Vadå? Skulle hon säga något opassande?" frågade jag misstänskamt.
"Inte alls. Jag tycker bara att ni borde kunna klara er utan varandra", sa han med ett elakt leende.
Jag vände mig mot honom. Vad menade han? Att vi skulle skiljas åt igen?
"Vad syftar du på?" frågade jag.
"Du måste förstå att en dag kommer ni skiljas åt. Det kan ske fortare än ni anar", sa han och jag anade hotet i hans ord.
"Snälla, du tänk--"
Jag blev avbruten av varningsklockorna som dånade genom hela slottet. Vi blev anfallana. Och jag visste av vilka.

JÄVLA RICKARD SOM SKÄR AV HENNE TUNGAN!